Nu kommer demokratin äntligen till Malmö

Malmö är en stad som tycker illa om nationalism – i alla fall när den är svensk – och samtidigt är väldigt förtjust i dess lillebror, lokalchauvinismen. Dessutom – eller kanske just därför – anser sig Malmö vara ”en av världens mest internationella städer” och ha en ”central roll i att främja demokrati och yttrandefrihet”. Så står det på kommunens hemsida. Mycket hänger alltså i denna stund på Malmö.

Demokrati är också ledordet i den nya kommunala projektsatsningen Malmö Möts, som inleddes med en demokratihelg i början av november och följs upp med en demokrativecka i juni nästa år. Det finns alarmerande tecken menar projektledaren Karin Karlsson, som tidigare bland annat hållit i trådarna när Eurovision Song Contest hölls i staden:

– Undersökningar visar att människor saknar hopp, framför allt ungdomar. Det fattas en ljus syn på framtiden. Bara 13 procent av världens länder är liberala demokratier, en stark nedgång sedan jag växte upp på 1980-talet, säger hon.

Under några år löpte projektet Öppna Malmö, som beskrevs som en plattform för att uppmärksamma frågor om rasism och inkludering. Folk med olika uppfattningar skulle träffas. Detta är nu ersatt av Malmö Möts, som har liknande inriktning men har fått budgeten fördubblad från 5 till 10 miljoner kronor.

– Som jag har fattat det ville man göra något som fick mer effekt, säger Karin Karlsson.

– Jag tror att man tyckte att Öppna Malmö var bra, men budgeten var inte världens största. Nu är vi fler, tio personer, men då är inte alla avlönade av projektet utan pengar har omdirigerats inom förvaltningarna. Det blir ganska många interna resurser.

Stadsbibliotekets stora glaskub Ljusets kalender lyser upp det novembergrå, kanske en demokratins fyrbåk i en tid då många pratar om dess kris. Tanken med Malmö Möts sägs vara att bidra till ”att göra Malmö till en ledande stad för demokratisk utveckling”.

– Du tycker att vi tar i? Haha. Men det är ju en vision, det får man se det som.

Karin Karlsson ställer den retoriska frågan hur man lockar in människor med låg tillit i den samhälleliga gemenskapen. I Sverige betyder en sådan undran ofta underförstått: Vad gör man åt SD? Demokratihelgen börjar snällt och vänligt med diktläsning om drömmarnas stad och om en bullrande varm kurdisk mamma. Thomas Öberg från indierockbandet Bob Hund berättar fyndigt om sex musiker i kaotiskt grupparbete. Senare blir allvaret större när en forskare från Malmö universitet åker till biblioteket i Rosengård för att prata om islamofobi som ett hot mot demokratin.

Förgäves letar man i programmet efter det som är stadens kanske mest infekterade demokratiproblem, det vill säga antisemitismen och den judiska utsattheten i staden där en lång bilkaravan hyllade Hamas attack på Israel omedelbart efter den 7 oktober 2023. 

Här finns en lokal historia som man inte behöver gräva särskilt djupt i. Förre toppolitikern Ilmar Reepalu (S) talade om israelisk lobby och blandade ihop det landets politik med judarna i Malmö. År 2009 angrep Hamassympatisörer en israelisk manifestation på Stortorget och sedan gjordes stora ansträngningar, inte minst av Reepalu, för att hindra Israel från att spela Davis Cup-tennis i Baltiska hallen. Protesterna upprepades i fjol i samband med Eurovision Song Contest. Den judiska församlingen har krympt och under Förintelsens årliga minnesdag i januari har den judiska katastrofen relativiserats och andra övergrepp lyfts fram. Nu under hösten fick den judiska filmfestivalen svårt att hitta biografer som ville samarbeta. Det bör också ses som ett demokratiproblem att en journalist blev hotad i sitt hem av propalestinska demonstranter (en person är nu dömd och journalisten har lämnat Malmö). Ett tecken i tiden är att resursläraren Peter Vig, som i många år hållit i olika former av undervisning om antisemitism och judisk kultur, just har blivit av med det uppdraget. Hans tidigare uppskattade arbete ersätts med vagt formulerade löften om allmänna satsningar i skolorna.

Redan på nittiotalet ville Malmö stad demokratisera sig själv. När stadsdelsnämnderna och -förvaltningarna infördes 1996 var den ideologiska laddningen stark. Moderaterna varnade för dubbelarbete och ett överskott av politiker. Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens dåvarande ordförande, oroade sig för att de människor som var mest beroende av kommunen var sämst på att rösta. ”Paradoxen är att de som har störst intresse av politiken väljer att stå vid sidan av. Det är ett uttryck för att ingen företräder dem”, sa han.

Stadsdelsreformen kom uppifrån. Präglad av makthavarnas bekymmer med lågt engagemang trycktes en ny organisation ner över de kommunala verksamheterna. Man talade om att ”aktivera lokala krafter” samtidigt som hjärntrusten i stadshuset skulle producera den nödvändiga ideologin. De nybildade stadsdelarna var papperskonstruktioner och hade sällan någon historisk identitet. Det hela framstod lite som ett eko från forna kolonialherrars raspiga pennstreck tvärsöver den afrikanska kontinenten. Någon demokratisk succé blev det inte. Ytterst få medborgare kom och lyssnade på de öppna nämndsammanträdena trots att gratis ostfrallor dukades upp. År 2017 skrotades stadsdelsprojektet och kommunen återvände till systemet med facknämnder.

Malmö är en av landets mest socialdemokratiserade städer. Med få avbrott har partiet styrt sedan 1919 och här byggdes Sveriges första Folkets hus och anlades den första folkparken. Det är August Palms, Gustav Möllers och Per Albin Hanssons stad. En succession av envetna män styrde från stadshuset över en lokal koalition av byggherrar och facktoppar.

Hos oppositionen väckte det ilska när Liberalerna efter valnatten 2018 omintetgjorde en möjlig borgerlig seger genom att plötsligt gå ihop med Socialdemokraterna. Svekdebatten återkom 2022 när Liberalerna lierade sig med S och MP. Många såg det som demokratiskt tveksamt.

– Nej, inte alls, stabilitet och samarbete är avgörande för att Malmö ska fortsätta utvecklas i rätt riktning, säger Roko Kursar, det ena av Liberalernas två kommunalråd.

– Det kräver bred politisk samling. 2018 kunde Sverigedemokraterna hållas borta från avgörande inflytande, medan beslutet 2022 innebar att Vänsterpartiet har hållits borta från makten under den här mandatperioden.

Demokrati är representation, skrev danska Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik efter Zohran Mamdanis seger i borgmästarvalet i New York. Men det är ju också så mycket mer, som människors engagemang och institutioners pålitlighet. Frågan är vilken av Mamdanis olika uppenbarelser som kommer att få mest genomslag i stadshuset på Manhattan, men själva representationstanken är tveksam i sig eftersom den bortser från demokratins bindemedel.

Att härkomst eller tro automatiskt skulle förvandla en individ till representant för något mer än det egna jaget är en gammal söndrande tanke, som hade varit i klansamhällets säck innan den för många år sedan hamnade i Malmö stads påse i form av en kvotbaserad anställningspolicy. Den vägen skulle den lokala demokratin förstärkas genom att etniska gruppers andel av befolkningen speglades med procentuell noggrannhet bland de anställda i exempelvis skolan och hemtjänsten. Sådan matematik har nog numera delvis övergivits, men den identitetspolitiska grundtanken lever kvar; människor ses som bärare av gruppens bördor eller privilegier snarare än som handlande subjekt med egna tankar.

Den linjen är Yuser Al-Alaq inne på när hon svept i palestinasjal på Stadsbiblioteket presenterar sig som queer och icke-vit hobbypoet med förkärlek för intersektionalitet. Hon introduceras i programmet för Malmö Möts som ”En röst för framtiden” och talar under rubriken ”Ungas roll och delaktighet i demokratin”. På Facebook har hon utlovat kritik av ”det fascistiska helvetesskapet och makten”. I stället delar hon ut post it-lappar där åhörarna får skriva ner vad de önskar sig. Det påminner om när inbjudna Malmöbor under Mångkulturåret (2006, om ni minns) fick fästa en tygbit med säkerhetsnål på den plats på kroppen där deras fördomar kändes som mest, men framför allt får det en att tänka på Sven Melanders gamla tv-sketch med en liten flicka som inte förstår att det korrekta svaret på hans fråga om vad hon önskar sig allra mest är: ”Fred på jorden”.

Medierna är ofta i skottgluggen under demokratihelgen, med problem med både trovärdigheten och avståndet till unga som inte kan skilja på journalistik och sponsrade sminktips. Sydsvenskan vill i sin nya ungdomsredaktion lära ut pressetik och arbetsmetoder, säger redaktionschefen Camilla Sylvan:

– Det är också ett affärsövervägande att vilja nå nya läsare, unga, icke-vita.

För 25 år sedan, innan internet kapade annonsintäkterna och läsarnas uppmärksamhet, försökte tidningen något liknande genom att starta en Rosengårdsredaktion bara för att upptäcka att det var få i stadsdelen som brydde sig. Målgruppen hade sina paraboler vända åt annat håll. Flera på bibliotekets scen framhåller nu att de unga är kritiska mot nyhetsmedierna (bra) och inte litar på dem (dåligt). Den journalistiska frågan som borde beröras är naturligtvis: Varför litar de inte på medierna?

Emma Frans, epidemiolog och debattör, påminner om hur svenska folket en gång i tv:s barndom lurades att tro att man fick färg i rutan genom att dra en nylonstrumpa över den. I dag är det värre, säger hon och många med henne. Desinformationen är överväldigande svår att genomskåda. Exemplen brukar hämtas från USA, men det finns ju andra. Hur, kan man undra, var det alldeles nyss med Gaza och Hamas sanningsministerium?

Demokratibegreppet är så rymligt att alarmerande siffror om ungdomars ångest och psykiska ohälsa kan bli belägg för att auktoritära krafter håller på att ta över världen.

– Segregationen och rasismen ökar. I en mörk tid måste vi vara ljuset, säger demokratikommunalrådet Amani Loubani (S) i sitt invigningsanförande hos Malmö Möts.

En opinionsmätare från Novus redogör för hur 44 procent av svenskarna anser att demokratin är hotad. De värsta hoten kommer från kriminaliteten och fake news.

– Sverige har svart bälte i samförstånd, men fyra av tio är rädda för att uttrycka sina åsikter, säger hon.

Det verkar ofrånkomligt att mycket i demokratin blir motsägelsefullt, mängden av perspektiv är ju ett av kännetecknen. Se bara på Malmö: staden väntas få ett överskott i budgeten på närmare 600 miljoner kronor i år och mottar samtidigt 6,8 miljarder i utjämningsbidrag från staten och andra kommuner. Och vad menas med att det finns ett ”demokratiunderskott” i EU? När väger det jämnt? Att Demokratiska republiken Kongo skulle leva upp till sitt namn kan inte ens de som hittat på det tro på.

Hos Malmö kommun har finns en relativt ny tjänst som beteendestrateg som ett komplement till den tidigare på sina håll hånade skateboardsamordnaren. Ingen av dem är kopplad till Malmö Möts och ändå förenar de två titlarna centrala element i projektet, inriktningen på ungdomar och på normer. För en strateg på beteendeområdet finns sannolikt också större uppgifter inom demokratin än att som nu tipsa om att man inte ska fimpa på trottoaren.

– Vi jobbar hela året med aktiv inkludering och delaktighet, betonar Amani Loubani (S), kommunalråd för demokrati och mänskliga rättigheter.

Vad betyder det?

– Det handlar dels om kunskap, att vi förstår att människor inte per automatik är inkluderande, och det handlar förstås om normkritik. Vi tar fram kartläggningar och synliggör hur det ser ut, bland annat när det gäller antisemitismen. Vi har nästan 30 000 anställda i kommunen och de ska vara normmedvetna och normkritiska, utbildade i olika frågor. Det handlar till exempel om nationella minoriteter och särskilda rättigheter.

Hur är man normkritisk?

– Människor är till naturen sådana att de bättre förstår dem som är lika dem själva. Att man är kritisk innebär att man ställer frågor. Man ska tänka till ett extra steg. Min bakgrund är inom LSS och där såg jag hur viktigt det var att människor inte skulle vara rädda för dem med funktionsnedsättning.

Vad innebär delaktighet, i praktiken?

– Att man är engagerad i demokratin. Sverige är ett av världens mest demokratiska länder, och ändå ser vi även här att allt fler unga säger att en auktoritär, ensam, stark ledare skulle vara att föredra framför ett demokratiskt sätt att besluta.

Fungerar det bra i Malmö med inkluderingen och delaktigheten?

– Det kan jag inte svara på. Vi har ett mål, en viss riktning. Malmö ska vara en öppen stad, en stad fri från rasism. Det är en tydlig signal. Ord betyder någonting och får konsekvenser.

Är då Malmö kärlekens huvudstad eller Sveriges Chicago? Den frågan, inte så lite polariserande, hängde över ett kommunalt arrangemang på utomhusteatern i Pildammsparken i somras. Där bedyrade skribenterna Felicia Mulinari, Nicolas Lunabba och Shora Esmailian, samstämmigt den mångkulturella staden sin kärlek. En ung och artig medelklasspublik applåderade. Temat för scensamtalet var hur man kan skriva om Malmö. Mulinari hade även tidigare engagerats av Malmö stad, under en konferens om afrofobi, och då läst en dikt om hur hon ville pissa en Malmörektor i ögat för att han tagit ner en palestinsk flagga vid skolavslutningen.

Det gick den där solvarma junikvällen på Pildammsteatern att ana en ibland svag och ibland starkare romantisering av utanförskapet. Malmö fick bära rollen som hela Sveriges outsider, en slagpåse för andras fördomar, samtidigt som trion på scenen åstadkom en kolsvart skildring av våld, rasism och fattigdom med barn som går hungriga. Om mångfald är stadens ideal märktes det inte riktigt i den panelen.

Det ryms en speciell logik i påståendet att rasismen ökar när de flesta mätningar länge har pekat på motsatsen; man är den som ser det som andra förnekar, ungefär som de som funnit Gud i en gudlös värld. Eller så förnekar man det som andra ser, som när Malmö stad i demokratins namn sätter en extrem islamist att leda ett mångmiljonprojekt mot islamistisk extremism. Det är outsiderns privilegium att få skylla på systemet utan att lämna förslag på vad som borde göras. Beskatta de rika? Omhänderta alla misskötta barn?

Demokratihelgen i Malmö i november hade programrubriker som ”Svensk demokrati hotad”, ”Demokrati under attack” och ”Ord som vapen mot mörkret”. Att det i staden bor folk från 187 olika länder innebär friktioner även om man önskar sig motsatsen. På kommunens hemsida nämns med stor uppriktighet ”låg skattekraft” och ”större behov av sociala insatser jämfört med andra kommuner i landet, bland annat på grund av hög andel unga i ekonomiskt utsatta hushåll”. Man måste nog inse att hela staden Malmö ser sig som en förtalad underdog och att outsiderrollen är en förutsättning för projektet Malmö Möts. Man behöver tala om problemen som man inte vill prata om.

Den 7 november tog kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) till orda på Facebook: ”Malmö är en stad där människor möts, bygger, drömmer och formar framtiden tillsammans. En plats där olikhet är en självklarhet, inte ett hot. Där det är vardag att tala världens alla språk, ha olika traditioner och ändå tillhöra samma stad.

Jag vet att det här inte passar in i den bild vissa försöker måla upp. Jag vet att det stör när Malmö inte rättar sig i ledet. Men det är inget vi ska be om ursäkt för. Tvärtom. Vi ska vara stolta över Malmö.”

I Ljusets kalender på huvudbiblioteket läser Göran Rosenberg och Balsam Karam sina texter med en känsla av att verka i motvind. Det samtalas om satir och hiphop, och en trappa ner pågår demokratiquiz i restaurang Novell. Karin Karlsson, spindeln i Malmö Möts-nätet, berättar att hon varit på konferens med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och fått höra att 75 procent av allting på internet är påhittat. Fake news är vårt övergripande demokratiska dilemma, menar hon.

– Man kan använda en muskel som metafor för vår verksamhet; vi vill stärka muskeln genom att öka blodflödet. Det är tydligt att demokratin behöver stöd.

Varför det?

– Man pratar ju mycket om polarisering, men enligt undersökningar från Göteborgs universitet är vi inte mer polariserade i våra åsikter än på 1970-talet. Det som skett är att vi har svårare att acceptera varandra. Vi blir argare när någon tycker annorlunda.

Vilket är det största demokratiska problemet i Malmö?

– Det finns många. Vi har desinformationen och utmaningarna med att skapa ett samhälle där vi inte har några kriminella, där alla bidrar, där minoriteter inte känner sig utsatta. Hur får man fler att läsa tidningen? Hur stärker man journalistiken? Hur får vi fler att vilja vara politiker?

I botten finns en allmän vånda inför utvecklingen som hon själv delar.

– Tolerans är någonting som vi behöver jobba med, det är en av de största frågorna, att vi ska få tycka olika. Jag tycker att jag ser en ökande aggression. Folk pratar inte med dem som röstar på ett annat parti. Det är ju inte demokrati. Jag ser inte så många visioner i den här samtiden. Jag känner mig oroad och det är ganska mörkt för många.

Fotnot: Lars Åberg är författare och journalist. Han har bott i Malmö under stora delar av sitt liv.

***

Läs även: Integration – en återvändsgränd

Läs även: I massorna och maffiornas tid