Irans regim inför rätta i Sverige – så började det

I ett internationellt mål i Stockholms tingsrätt anklagas Irans regim för krigsbrott. Den sittande presidenten Ebrahim Raisi pekas ut som en av de skyldiga i en mordvåg som dödade tusentals. Historien börjar med en listigt gillrad fälla.

Det var regn och mulet på Arlanda klockan 12.35 den 9 november 2019 när Iran Airs flight från Teheran satte ner bakhjulen mot landningsbanan. Tre plusgrader i luften.

Trots grådasket såg en iransk man ombord väldigt mycket fram emot att beträda svensk mark. Han hade tagit direktflyget från Imam Khomeini-flygplatsen och nu väntade nöjen som knappast passade sig i den islamiska republiken, särskilt inte för en av regimens trogna tjänstemän.

Inte mindre än fem tjejer hade iraniern fått löfte om att roa sig med. Sprit skulle han få också. Tillsammans med sin svärson i Sverige skulle de sedan resa vidare med några tjejer till Barcelona och Milano, och där­ifrån hem igen till Iran. Och mannen skulle bjudas på allt.

– Jag var så glad! berättar han över två år senare under förhör i Stockholms tingsrätt.

Men i stället för en välkomstkommitté med yppiga damer var det några andra som väntade på honom på Arlanda.

Två dagar efter mujahedin-attacken författar Khomeini de 250 orden – en både hemlig och helig fatwa som utlöser ett effektivt dödsmaskineri.

– Jag hade inte ens en procents aning om att det här skulle hända. Så fort jag lämnade planet kom fyra poliser som alla var mer än två meter långa. De tryckte ner mig precis vid flygplanets utgång framför de andra passagerarna. Åh, vilken svår dag det var.

Mannen, som vi kan kalla Hassan, hade inte förstått att den till synes så sympatiske svärsonen inte alls tyckte om honom. Fällan gillrades tillsammans med en annan svensk-iransk man, Iraj Mesdaghi, vars vänner Hassan hade fört till galgen i ett iranskt fängelse på 1980-talet, och som velat sätta dit honom sedan dess.

Iraj Mesdaghi är än i dag, drygt två år efter Hassans ankomst, road när han berättar om den lyckade planen.

– Vi hade till och med skickat bilder på tjejer som vi sa att han skulle få träffa. Det var både mörka iranskor och blonda svenskor och finländskor.

Polisens ingripande på flygplatsen blev början på ett av de mer anmärkningsvärda rättsfallen i svensk historia. Den i dag 60-årige »Hassan« står sedan augusti i fjol inför rätta i ett maratonmål. Han anklagas för krigsbrott och mord genom delaktighet i en kampanj där tusentals regimkritiker avrättades 1988. Rätte­gången väntas pågå till slutet av maj.

Ännu mer uppseendeväckande är en annan person, som i domstolen utpekas för dödsdomarna, en sittande regeringschef: Irans nuvarande president Ebrahim Raisi.

Att det ska bli på det här viset är dock inte känt när fyra tvåmeterskillar övermannar Hassan på Arlanda den där mulna novemberdagen 2019. Och Raisi har då ännu inte blivit president.

***

För att förstå bakgrunden måste vi gå tillbaka till juli 1988 och läsa ett papper med 250 ord, laddade med helig vrede.

Iran har just gått med på en FN-medlad vapenvila med Saddam Husseins Irak efter åtta års krig. Omkring en halv miljon människor har stupat på båda sidor. Då, den 26 juli, går den iranska islamiska vänstergerillan Folkets mujahedin, med bas i Irak, till anfall mot regimen i Teheran.

Ruhollah Khomeini. Foto: Sayaad/AP

Irans högste ledare vid denna tid är storayatollan Ruhollah Khomeini, den islamiska revolutionens förgrundsfigur som 1979 fick den USA-stödde shahen på fall. Ayatollans styrkor krossar snabbt den kontroversiella rebellrörelsens uppror. Men mannen med den svarta turbanen, det karaktäristiska vita långa skägget och den stränga blicken nöjer sig inte. Två dagar efter mujahedin-attacken författar Khomeini de 250 orden – en både hemlig och helig fatwa (beslut) som utlöser ett effektivt dödsmaskineri.

I fatwan står att mujahedin är »landsförrädare« och »munafiqin« [»hycklare« som bara låtsas vara muslimer] som har krigat på Iraks sida. Därför »ska de som står fast vid sitt hyckleri i fängelser runtom i landet betraktas som mohareb [en som krigar mot Gud] och dömas till döden«, skriver Khomeini. Särskilda kommittéer i fängelserna ska utfärda dödsdomarna och »vara skoningslösa mot de otrogna«. Ledaren avslutar fatwan: »Hälsningar, Ruhollah Musavi Khomeini«.

Storayatollans son och högra hand, Ahmad Khomeini, skriver och ber om ett förtydligande. Är det redan dödsdömda medlemmar av Folkets mujahedin som nu ska avrättas, eller även dem vars fall inte har hunnit prövas? undrar sonen. Han frågar också om vilken nivå besluten ska fattas på.

Fadern svarar kort. Alla som står fast vid sitt stöd för mujahedin ska dömas till döden. »Utplåna alla islams fiender omedelbart.« Vad gäller beslutsnivån, »använd den som går fortast«.

Det tar bara någon dag innan det islamiska revolutionära rättsväsendet börjar verkställa storayatollans önskan. Fram till september får minst 5 000 människor sätta livet till enligt människorättsorganisationen Amnesty International. Khomeinis ord drabbar inte bara sympatisörer med Folkets mujahedin, utan även fängslade regimkritiker på vänsterkanten.

Ordvalet i fatwan är viktigt för det svenska rättsfallet. Åklagarna anser att de summariska och godtyckliga avrättningarna ska ses som handlingar inom ramen för kriget mellan Iran och Irak, alternativt en intern väpnad konflikt med mujahedin. I båda fallen kan de då ses som krigsförbrytelser – brott som anses så avskyvärda att svenska domstolar kan ställa vem som helst som är misstänkt till svars, och oavsett var brotten begåtts.

Men även om avrättningarna »bara« bedöms som vanliga mord gäller svensk domsrätt, säger Said Mahmoudi, svensk-iranier och professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

Dödsdomarna var uppenbart summariska och orättfärdiga, anser han. De gällde alla som sympatiserade med mujahedin, inte bara de som använt våld.

– Även de som bara hade delat ut tidningar avrättades.

Iraj Mesdaghi var på 1980-talet medlem i Folkets mujahedin men tog senare avstånd från rörelsen då den blev alltmer toppstyrd och ifrågasatt.

– Jag såg mängder av mina vänner föras till galgen, säger han.

Utan Iraj Mesdaghi hade det knappast gillrats någon fälla för Hassan, och inte heller blivit någon rättegång.

Iraj Mesdaghi satt tio år i fängelse på grund av sitt politiska engagemang och har publicerat böcker med bevis om avrättningarna. Han har samlat dokument, foton och vittnesmål, gett ut sina döda medfångars dikter och sina memoarer. Så när det stod klart att Hassan skulle åka till Sverige i november 2019 kunde Iraj Mesdaghi lämna sitt underlag till svensk polis och åklagare, som såg till att han greps.

Iraj Mesdaghi själv är huvudvittne i rättegången och minns Hassan väl från fängelset Gohardasht i staden Karaj, fem mil nordväst om Teheran, som målet handlar om. Hassan var fängelsejurist och assistent till biträdande åklagaren i de så kallade dödskommittéer som upprättades efter Khomeinis fatwa. I dessa satt även en shariadomare och en företrädare för säkerhetstjänsten. Med majoritetsbeslut avgjorde de vem som skulle leva och vem som skulle dö, i enlighet med Khomeinis fatwa.

Precis innan kommittéerna inledde sina processer tilläts plötsligt inga besök från anhöriga i Gohardasht, berättar Iraj Mesdaghi. Ett annat illavarslande tecken var att det till fängelset en dag levererades en tunna full med rep. Fångar började föras till en liten »rättssal«. Kring ett L-format bord satt där kommittén och avkrävde varje mujahedinfånge besked: Fördömer du »hycklarna« eller inte? Därefter fördes de ut i en »dödens korridor« där de fick vänta på kommitténs beslut utan att veta vad det spelade för roll vad de hade svarat på frågan. De som vägrat fördöma rörelsen, och alltså »stod fast vid sitt hyckleri« som Khomeini skrev, ropades upp och fördes bort på led. De andra kunde få chansen att leva vidare, tills vidare.

De som tillhörde mer ateistiska regimkritiska vänstergrupper skulle i sin tur delta i bön, annars avrättades de också genast.

Iraj Mesdaghi såg sina vänner föras bort i dödskorridoren. Först förstod han inte vart. Men när de inte kom tillbaka gick det upp för honom. Dag efter dag bevittnade han leden som fördes bort i korridoren. Kväll efter kväll samlades fångar och högläste sina dikter för varandra i ångestladdad väntan på vem som skulle försvinna dagen därpå. En absurd konsekvens av avrättningarna var att de kvarvarande fångarna fick alltmer mat – köket hade uppenbarligen inte informerats om att färre personer skulle utspisas.

”Allt är bara lögner. Lögner! En teaterpjäs”. (Den åtalade i rätten)

Hassan deltog i avrättningarna genom att vara med och välja fångar som fördes till kommittén, enligt åtalet. Han ropade också upp namn på personer som skulle avrättas och förde dem genom korridoren till galgen. Den dödsångest han ska ha åsamkat fångarna utgör tortyr, anser åklagarna. Med mera.

Iraj Mesdaghi säger att han ställdes fyra gånger inför kommittén. Motvilligt insåg han att det var klokt att skriva på fördömanden av Folkets mujahedin men ibland tycks han också ha räddats av slumpen.

– Jag hade sådan tur.

Allt är bara lögner. Lögner! En teaterpjäs«, säger Hassan i rätten.

Kammaråklagare Kristina Lindhoff Carleson har just frågat hur han ser på de många vittnesuppgifter som finns om hur fångar torterats i fängelse.

– Jag har hört de här lögnerna i 32 år, nu har ni hört dem i två.

Hassan förnekar brott. Hans version är att han visst har jobbat i fängelse, men inte i Gohardasht utan på en anstalt i Teheran. Och under den period när avrättningskampanjen ägde rum var han föräldraledig. Hassan hävdar också att det fanns en annan fängelseanställd i Gohardasht med samma namn som han själv.

”Raisi var med och skrev under och beslutade, så det är ingen tvekan om att han är ansvarig för avrättningarna”. Juridikprofessor Said Mahmoudi.

Vittnen säger sig dock känna igen Hassan därifrån.

Men för många är det helt uppenbart viktigare att själva det system och de kommittémedlemmar som låg bakom 1988 års massavrättningar pekas ut. Bland dem Hassans chef, en då 27-årig biträdande åklagare vid namn Ebrahim Raisi.

Alltså Irans nuvarande president.

– Han är mer skyldig än [den åtalade]. Raisi var med och skrev under och beslutade, så det är ingen tvekan om att han är ansvarig för avrättningarna, säger juridikprofessor Said Mahmoudi.

– Jag ser det som en rättegång mot den islamiska regimen i Iran, och det är nog meningen kan jag tänka mig, fortsätter han.

Det intrycket förstärks också av att bevisningen, som Mahmoudi beskriver det, till 10 procent handlar om den åtalade, »och 90 procent om hur det var i fängelserna i Iran, hur lagarna var i Iran, och den allmänna situationen«.

Målsägare och vittnen – fler än 50 – berättar också om hur de ställdes inför dödskommittén, om Hassan och om Raisi.

Iraj Mesdaghi är en av dem. Han berättar om när han såg den nuvarande presidenten i en bisarr scen i fängelset. Raisi stod vid ett bord som det låg en hög med söndertrasade sedlar på. Det var pengar som fångar, som utgick från att de skulle dö, hade rivit sönder. På så sätt skulle fängelsepersonalen inte kunna ha någon glädje av pengarna efter fångarnas avrättningar.

– Raisi blev så arg! minns Mesdaghi.

Han säger sig också ha sett hur Raisi var den representant från kommittén som många gånger följde med raderna med fångar ut ur »dödskorridoren« för att bevittna när de hängdes.

Raisi sa till Mesdaghi i fängelset, mot slutet av avrättningskampanjen när alla förstod vad som pågick, att »vi vill inte ha några politiska fångar längre«. Att det var ayatolla Khomeinis vilja.

– Raisi sa till mig: »Antingen kommer vi att döda er eller så kommer vi att släppa er.«

Kammaråklagare Kristina Lindhoff Carleson är under pågående rättegång inte så villig att kommentera målet. Hon svarar till exempel inte på hur hon ser på den sittande presidentens roll i avrättningarna, men hänvisar till gärningsbeskrivningen i åtalet, där dödskommittéernas ansvar beskrivs.

På frågan om målet inte bara prövar den åtalade personen, utan systemet som sådant, den islamiska republikens styre med utgångspunkt i den högste ledarens fatwa, svarar hon däremot:

– Det är självklart så att i och med att vi har väckt åtal mot en person, där han är en del av det här, så anser vi naturligtvis att proceduren inte är korrekt.

Systemet med avrättningarna är alltså olagligt i sig, anser hon.

Att en sittande regeringschef av målsägare och vittnen pekas ut i svensk domstol för sin roll i misstänkta krigsbrott är inte det enda som är mycket uppseendeväckande med fallet.

– Hur de [de iranska ledarna] själva ser på vad de har gjort är också anmärkningsvärt på många sätt. Jag kan inte hitta något annat fall att jämföra med, säger Said Mahmoudi.

Anhängare till Folkets mujahedin håller upp porträtt på sina ledare Massoud och Maryam Rajavi. Foto: John Minchillo/AP

När Ebrahim Raisi just hade valts till president framträdde han den 21 juni 2021 på en tv-sänd pressträff. Kanalen Al Jazeeras reporter frågade hur Raisi såg på Amnestys krav att han ska utredas för brott mot mänskligheten för massavrättningarna 1988. Han frågade också hur anklagelserna kunde påverka hans relationer med västländer och om han tänkte besöka dem.

Fakta: Folkets mujahedin

Folkets mujahedin (persiska Mujahedin-e khalq, MEK) är en islamisk vänstergerilla och den troligen största och mest välorganiserade iranska motståndsrörelsen.

Bildad 1965 då den bekämpade shahens monarki.

Efter revolutionen 1979 vände den sig mot ayatollah Khomeinis regim, som slog ner den brutalt. Rörelsen beskylls för väpnade attacker med många dödsoffer i Iran.

Folkets mujahedin hade många sympatisörer bland studenter i Iran. Rörelsen tappade dock stöd när den ställde sig på den irakiske diktatorn Saddam Husseins sida i kriget mot hemlandet 1980–1988 och även hade en bas i Irak.

Sedan Folkets mujahedin gått till stort anfall mot Iran från basen i Irak 1988 beordrade Khomeini massavrättningar av rörelsens många fängslade sympatisörer.

Ledaren Massoud Rajavi har inte setts till sedan USA invaderade Irak 2003. Rörelsen leds sedan dess utåt av hans fru Maryam Rajavi.

Folkets mujahedin var terrorstämplat av USA till 2012 och av EU till 2009.

Medlemmar som levde på basen i Irak har senare fått en fristad i Albanien.

Avhoppare säger att rörelsen i exil blivit alltmer sektliknande med en personkult kring Rajavi. Det är lögner spridda av den iranska regimen, säger organisationen.

Källor: AFP, Landguiden, The Guardian

På klippet ser man hur den skägg- och turbanprydde Raisi knappt rör en min där han tittar fram bakom ett hundratal uppställda mikrofoner. Han svarar lugnt:

– Om en domare eller åklagare har försvarat sitt folks säkerhet borde han hyllas. Jag är stolt över att ha stått upp för mänskliga rättigheter på alla poster som jag har haft hittills.

Fokus har sökt det iranska presidentkansliet för en kommentar till anklagelserna, men inte fått svar.

Den svenska rättegången är en världshändelse, i synnerhet för de miljoner iranier som flytt sitt hemland och spridits till jordens alla hörn. Vittnen och brottsoffer deltar från elva länder i såväl Europa och Nordamerika som Australien.

Den åtalade Hassan verkar stolt när han framträder i Stockholms tingsrätt. Han döljer inte sin avsky för Folkets mujahedin. Med Khomeinis nedlåtande term kallar han dem för »munafiqin« – hycklare – och får därför en reprimand av domaren.

Hassan är välklädd, har kort gråvitt skägg, ler ofta, gestikulerar stort och pratar länge och väl om minsta detalj. På ett sätt verkar han uppskatta den enorma uppmärksamheten.

Fokus riktas mot hans fall och mot Sverige till en grad som är svår att uppfatta härifrån. Ljudet från varje dags förhandlingar i rätten direktsänds i helhet av exiliranska medier, och läggs sedan ut på Youtube. På Scheelegatan mitt emot huvudingången till den pampiga tegelbyggnaden på Kungsholmen håller också Folkets mujahedin en manifestation under hela den nio månader långa rättegången. Det är bilder på avrättade medlemmar och banderoller med slagord mot regimen i Teheran.

Det är tydligt att Hassan är en lojal statstjänsteman som tar det iranska rättssystemet i försvar. Han medger att det kunde ske avrättningar i fängelserna, att rättegångar brukade pågå i »några minuter till ett par timmar« och att fångar kunde piskas. Men bara om de ljög, för sådan är lagen.

– Då kan man få 30, 50, 70 eller 100 piskrapp. Det får man glatt acceptera, helt enkelt, sedan får man gå tillbaka till sin avdelning.

Förhör i Stockholms tingsrätt med den åtalade, den 23 november 2021. Illustration: Anders Humlebo/TT

– Men är det inte så att de kommer tillbaka skadade om de har de här piskrappen? undrar åklagaren.

– Nej, de är ju så stolta. Även om de hade piskats på ryggen gick de stadigt. De ville inte att det skulle synas att de hade piskats, säger Hassan.

Fångarna tvingades ofta bära ögonbindel. Om de tog av den skulle de »slås hårdast möjligt«, säger Hassan och verkar inte tycka att det är något fel med det.

”Du kanske vill, men de kanske inte vill att jag ska göra det. Jag vill gärna uppge deras namn för det här är personer som regimen är stolt över. Men jag har respekt för dem. Så jag säger bara deras initialer. En av dem, till exempel, hade initialerna E och R”. Den åtalade i rätten.

Sedan vill åklagaren att han uppger namn på chefer och kollegor i fängelset. Hassan ser sig om över salen och mot den fullsatta åhörarsalen.

– Du kanske vill, men de kanske inte vill att jag ska göra det. Jag vill gärna uppge deras namn för det här är personer som regimen är stolt över. Men jag har respekt för dem. Så jag säger bara deras initialer. En av dem, till exempel, hade initialerna E och R.

Ebrahim Raisis regering följer genom sina ambassadtjänstemän lika noga som kritikerna vad som händer i Stockholms tingsrätt. Ett viktigt skäl är att det är första gången som massavrättningarna 1988 tas upp i domstol över huvud taget, frånsett symboliska icke-bindande processer som arrangerats av oppositionella exilgrupper. När anklagelserna förs fram av åklagare i en rättsstat får det en annan tyngd än när de kommer från regimkritiker eller enskilda organisationer.

Demonstranter utanför Stockholms tingsrätt i samband med att den krigsbrottsåtalade förhörs. Foto: Duygu Getiren/TT.

– Det är viktigt och bra att allt som hänt nedtecknas i detalj och sparas för all framtid, säger juridikprofessor Said Mahmoudi.

När nationella domstolar tar upp krigsbrott utgör de också ett komplement till Internationella brottmålsdomstolen (ICC), som exempelvis Iran inte erkänner, påpekar Said Mahmoudi.

Med det svenska rättsfallet i ryggen kan det internationella trycket mot Iran i denna fråga öka. Mitt under rättegången, i januari i år, riktade 460 tidigare FN-domare och utredare, bland dem en tidigare chef för ICC, en uppmaning till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att utreda massavrättningarna 1988 och Raisis roll i dem. Ett halvår tidigare sa FN:s särskilda Iranutredare Javaid Rehman att han ville lämna över sina bevis om samma händelser till något lämpligt organ för en oberoende utredning. Han uttryckte också oro över uppgifter om att massgravar i Iran förstördes för att dölja bevis.

Utåt kommenterar Iran inte det svenska målet, men ett konfidentiellt dokument som läckt ut ger en bild av hur fallet diskuteras internt. Det är en analys från internationella åklagarkammaren i Teheran som konstaterar att president Raisi pekas ut i den svenska rätte­gången. I analysen befaras också att en fällande dom i det svenska fallet skulle öka risken för åtal i Europa även mot Raisi och andra ledande regimföreträdare. Sverige, Nederländerna och Storbritannien ses i analysen som huvudansvariga för denna utveckling.

– Den iranska regimen ser definitivt den svenska rättegången som politik, säger Said Mahmoudi.

Ett skäl är att åtal för brott som begåtts utomlands måste godkännas av regeringen för att tas upp i svensk domstol, påpekar han. Det kan betraktas som en formalitet men ses knappast så av de styrande i Teheran.

Den iranska regimen har också en helt annan bild av politikens relation till juridiken, anser Mahmoudi.

– De som styr i Iran kan göra precis vad de vill med rättsväsendet. De kan beordra vilken domare som helst att göra vad som helst vilken sekund som helst, så de tror att det är så i andra länder också.

Ebrahim Raisi

Vald till Irans president 2021 bland de kandidater som regimen tillät kandidera.

Ultrakonservativ politiker som står högste ledaren ayatollah Ali Khamenei nära.

Prästson från staden Mashhad. 61 år gammal med religiös skolning i den för shiamuslimer heliga staden Qom.

Gjorde karriär inom landets religiösa rättsväsende, som han 2019 utsågs som högsta chef för.

Beskylls av regimkritiker och människorättsorganisationer för massavrättningarna 1988 på medlemmar av den islamiska vänstergerillan Folkets mujahedin och andra regeringsmotståndare på vänsterkanten. Raisi var då biträdande åklagare i en av de dödskommittéer som summariskt dömde fångarna till döden.

Källor. Encyclopedia Britannica, BBC.

Kammaråklagare Kristina Lindhoff Carleson vänder sig förstås mot en sådan tolkning.

– Nu är jag ju en svensk åklagare. Vi sysslar inte med politik, vi sysslar med lag.

Said Mahmoudi säger att Iran med visst fog anser sig ha sett bevis för att politiker i västländer kan påverka rättsfall, eftersom man har fått till stånd fångutväxlingar med flera av dem.

– Personer som har blivit dömda för mord i Frankrike och Tyskland har släppts efter påtryckningar från Iran.

Said Mahmoudi befarar att regimen därför tror att det går att göra likadant mot Sverige. En fällande dom i det aktuella fallet, resonerar han, skulle kunna leda till att Iran kommer att sätta press på Sverige, på samma sätt som man gjort mot Frankrike, Tyskland och Storbritannien, när det gäller svensk-iranier som sitter i fängelse i Iran. Det finns också en risk att svenska exil­iranier tas som gisslan av myndigheterna i Iran om de reser dit.

Enligt planen ska rättegången avslutas den 3 maj. Dom kan sannolikt väntas någon gång senare under våren. Åklagarna lär yrka på ett mycket långt fängelse­straff.

Toppbild: Några av de tusentals som avrättades 1988 av den iranska regimen.

Text: Ola Westerberg

Toppbild: Amnesty International, John Minchillo/AP