Religiös revansch

Text: Peder Carlquist

Toppbild: Scanpix

Toppbild: Scanpix

Sverige har de senaste dryga 100 åren gått från att vara ett av västvärldens religiöst mest intoleranta länder, där kyrkan var en del av maktapparaten, till att bli genuint sekulärt. Men i dag ser vi en motsatt rörelse i vårt land.

Förre ärkebiskopen K G Hammar uttryckte häromåret förvåning över att inte ännu fler lämnat kyrkan efter skilsmässan från staten år 2000. För det fick han kritik för att låtsas spela »cool« inför något som borde skrämma honom. 2005 gjorde opinionsinstitutet Sifo en undersökning som visade att 800 000 svenskar allvarligt överväger att lämna Svenska kyrkan. Men även om de gör slag i saken innebär det att två tredjedelar av svenskarna väljer att stanna kvar.

Samtidigt har Sverige sedan 1800-talet en visserligen minskande, men fortfarande stark frikyrkorörelse. Några år innan kristendomen avskaffades som skolämne bildades Sveriges första uttalat kristna parti, som i dag är med och delar regeringsmakten. Och att det finns många sökare visar de senaste 20–30 årens uppsving för andliga, mer eller mindre religiösa rörelser som vi lite oprecist kallar new age. Och, som en slags bonus har många muslimska invandrare fört in islam som en livaktig religion i Sverige.

Den mest framgångsrika frikyrkan i dag är Evangeliska Frikyrkan, EFK, ett bara tio år gammalt samfund bildat av Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet och Örebromissionen.

Pastor Öivind Tholvsen, församlingsutvecklare i EFK, tror att det beror på att de använder ett vardagligt språk, modern musik, och har inställningen att Gud talar till människor. Samtidigt strävar de efter att hålla en hög kunskapsnivå. De flesta unga pastorerna har en akademisk teologisk utbildning. Det är i spänningsfältet mellan dessa två poler som EFK:s attraktionskraft uppstår, menar Tholvsen. EFK:s tillväxt sker främst bland 20–40-åringar, ofta välutbildade stadsbor, företrädesvis på universitetsorterna.

Den i Västerlandet djupt rotade uppfattningen att religion är passé håller på att revideras. Tidskriften Economist gjorde i sitt millennienummer en minnesruna över Gud, inspirerad av en rad uppmärksammade böcker om religionens snara bortgång. Nyligen hade de ett temanummer om religion, där de gör avbön och påvisar hur fel de hade.

Om vi kliver några steg bakåt och betraktar religionens roll i Sverige kan vi betrakta oss själva utifrån och därmed även se andra med mindre etnocentrisk blick. Då upptäcker vi hur den svenska frikyrkorörelsen långt in i modern tid var i opposition mot det religiösa förmynderiet, statskyrkan, det odemokratiska styrelseskicket. Av flera skäl kunde frikyrkorna inte gå samman med arbetarrörelsen, men de förde delvis samma kamp.

De frireligiösa sökte sig i stället till Liberala samlingspartiet, som senare blev Folkpartiet. Där kämpade de tillsammans med andra liberaler för allmän rösträtt och andra demokratiska reformer. folkpartiet var en av de främsta påskyndarna av 1951 års religionsfrihet, avskaffandet av kristendomsundervisningen 1969 och skiljandet av kyrkan från staten 2000.

Tittar vi närmare på islamistiska (politisk islam) organisationer och tänkare ser vi att många av dem förespråkar demokrati, är för rättssäkerhet och likhet inför lagen, mänskliga rättigheter, mot tortyr, för yttrande- och religionsfrihet, och kämpar mot korruption och maktmissbruk. Liksom tidigare de frireligiösa i Sverige skapar miljön de verkar i förståelse för demokratiska värden.

När det gäller inställningen till våld uppstår definitionsproblem när det handlar om rätten till självförsvar och motstånd mot ockuperande makt. Vad är självförsvar, ockupation och vilka ska definieras som angripare respektive ockupanter? Men grundinställningen hos dessa, låt oss kalla dem islamistdemokrater, är ett generellt nej till våld.

Vissa debattörer menar att det ursprungliga islam var en föregångare till den västerländska demokratin. De översätter en rad fundamentala begrepp inom islam till moderna, demokratiska: shura (rådslag = demokratiska beslutande församlingar), ijma (samförstånd), tahkim (förhandling). Med stöd av det lika fundamentala begreppet ijtihad (tolkning) skapar de auktoritet åt sin uppfattning om ur-islam, perioden under Profeten och »de fyra rättledda kaliferna«, var en period av genuin demokrati. En annan aspekt av denna ideala tid är dess påbud om ekonomisk jämlikhet och att det finns ett gemensamt ansvar för vars och ens välfärd. Religionshistorikern Mattias Gardell har döpt denna islamistdemokratiska rörelse till »folkhemsislamism«.

Denna rörelse krockar ändå med den västerländska idén om demokrati, eftersom den till sitt väsen ska stå över religion. Men islamistdemokrater har svar också på det. Enligt islam ger gud varje människa ett absolut och okränkbart värde. Vad ska man svara på det?

Varje människas okränkbara värde ligger i botten även för idén om den sekulära demokratin. Denna demokratiska doktrin är inte vetenskap, utan en norm, en idé. Som alldeles uppenbart är inspirerad av en annan religion. Kristendomen.

Det som bereder islamistdemokraterna störst svårighet är sharia, lagen. Den är ett av de viktigaste inslagen i islam. Och många delar av sharia krockar med västerländska idéer om rättsskipning, lika fundamentala som den om demokrati. Men även här gör islamistdemokraterna tolkningar som gör sharian mer samstämmig med de västerländska idéerna.

Islamistdemokraterna är en röst i ett myller av idéer inom umma, den muslimska gemenskapen. Här pågår en debatt vars intensitet vederlägger alla fördomar om islams förstelning, entydighet och oförmåga att anamma intryck utifrån. Här finns den islamistiska mittfåran, representerad framför allt av det mäktiga Muslimska Brödraskapet, utbrett över hela den muslimska världen. Flera av islamistdemokraternas idéer är också brödraskapets.

Sedan kan vi vandra utefter hela skalan av »islamismer« bort till den kant där bland andra Usama bin Ladin befinner sig. Många ledande islamister anser att islam helt enkelt är oförenligt med demokrati. Bland dem som förespråkar våld, mot allt och alla som representerar islams fiende, legitimeras våldet nästan alltid med att det handlar om försvar mot angrepp på islam; dess nationer, självbestämmande, kultur och levnadssätt. Men det finns strömningar som öppet förespråkar en islamisering av hela världen med våld. I några av bin Ladins tal verkar det vara målet. I andra verkar han mest vara ute efter att återupprätta islam och mota bort de otrognas inflytande.

De debattörer, politiker och organisationer som vill skapa en hotbild lyfter fram de militanta på de moderatas bekostnad. De moderata anklagas i sin tur för att tala med dubbla tungor. De som vill bygga broar och skapa förståelse kanske överdriver åt andra hållet.

Debatten om islam präglas starkt av två faktorer, dels att de flesta muslimska länder är diktaturer, dels kolonialismen, den historiska och den moderna. För de flesta muslimer är USA och Israel den moderna kolonialismens främsta agenter.

Den historiska kolonialismens enskilt mest kontraproduktiva insats är Storbritanniens svek efter första världskriget. Efter att först ha stött och uppmuntrat araberna till uppror mot turkarna med löfte om självständighet, delade de med några pennstreck upp Mellanöstern mellan sig och några europeiska bröder.

Hur annorlunda hade det inte sett ut i dag om arabvärlden efter första världskriget fått skriva sin egen historia? Den näst mest kontraproduktiva åtgärden, eller snarare underlåtenheten, är oförmågan att åstadkomma en tvåstatslösning i Palestina.

I många länder, som Pakistan, förefaller de radikala islamisterna ha ett inarbetat moraliskt övertag i debatten. Deras dominans står inte alls i paritet med väljarstödet – de fundamentalistiska partierna här skördar inga stora framgångar i allmänna val. De stora röstetalen har gått till moderatmuslimska eller sekulära partier.

Intrycket är att den pakistanska, demokratiskt sinnade, medelklassen inte riktigt vågar ta ton. Beror det på att knappast någon i den pakistanska medel- eller överklassen upprätthåller sin position utan hjälp av det korrupta samhällets genvägar: mutor, släktband, vänskapsband, gåvor och gengåvor, tjänster och gentjänster?

Islamisterna däremot gör anspråk på hög moral, fromhet, iakttagande av de muslimska dygderna, osjälviskhet. De radikala mullorna finns bland de fattiga, deras religiösa skolor ger fri utbildning åt unga pojkar, till skillnad från de kommunala skolorna, där krav på skoluniform, inköp av läroböcker och skolmat bildar en effektiv spärr mot fattiga barns skolgång.

Men någonting i det offentliga samtalet i Pakistan känns bekant. Det påminner om stämningarna i Sverige under slutet av 1960-talet och en bra bit in på 70-talet. Då var den radikala vänstern dåtidens motsvarighet till Pakistans nutida islamister. Vänstern målade bilden av ett korrupt och ojämlikt klassamhälle, som den själv stod utanför. Radikalerna fick inga väljare, men stort utrymme i debatten, tack vare ett moraliskt övertag – innan den nya liberalismen återgav marknad och företagsamhet självförtroendet.

De senaste årens världshändelser har skapat känslomässiga spärrar mot att se likheterna mellan »vi« och »dom«. Men likheterna finns där.

Peder Carlquist är frilansjournalist. Tidigare utrikeskorrespondent för SVT i bland annat Asien.

Mer ur reportaget:

De har valt väg – sex religiösa ledare talar om sitt förhållande till religionen.

Ateist möter biskop – Lena Andersson och Caroline Krook i ett samtal om tro.

Text: Peder Carlquist

Toppbild: Scanpix