Säkerhetspolitiken efter Berlinmuren – vad gick fel?
Dagens säkerhetssituation i Europa påminner om läget efter Berlinmurens fall. Om väst drar lärdom av de misstag som begicks under nittiotalet finns förutsättningar att börja om och skapa något bättre den här gången.
Bild: Claus Gertsen / TT
Zwei Schurken, ein Ziel (”två skurkar, ett mål”) löd omslagsrubriken på ett av veckotidskriften Der Spiegels sista nummer förra året. Den som inte kan tyska förstod nog ändå budskapet genom den tecknade karikatyren: Rysslands president Vladimir Putin i färd med att karva upp den europeiska kontinenten med en köttkniv, medan en brett leende Donald Trump klappar honom uppmuntrande på axlarna. Bildspråket påminde starkt om gamla tyska propagandaaffischer där Sovjetunionen – i form av Josef Stalin, en bläckfisk eller en spindel – och dess västliga uppbackare hotfullt griper efter ”Europa”.
Fast Der Spiegel, liksom andra tongivande europeiska medier och politiker, har fel i sak när de antyder att det nuvarande säkerhetsläget kan liknas vid upptakten till det andra världskriget. Estlands underrättelsechef, Kaupo Rosin, berättade nyligen att han inte ser några som helst övertygande tecken på att Ryssland just nu förbereder sig för att utlösa en storkonflikt; tvärtom förefaller den ryska riskaptiten ha minskat påtagligt i rädsla för eskalation. En liknande, och mer balanserad, bild av hotet från Ryssland än den gängse ges även i Baltic: The Future of Europe, den Berlinbaserade The Times-korrespondenten Oliver Moodys uppmärksammade bok om tänkandet bland baltiska eliter som kom ut under förra året. En betydligt mer träffande historisk analogi till den rådande säkerhetspolitiska situationen, enligt undertecknad, är i stället de betydelsefulla åren 1989–90, som inledde den era vi lever i nu. Än så länge.
Då var frågan för dagen Tysklands återförening. Alltsedan 1945 hade landet varit delat i två klientstater: den västtyska republiken, tillhörande Nato med USA som anförare, och östtyska DDR i Warszawapakten under Sovjetunionens kontroll. Men när den skiljande Berlinmuren oväntat föll, i november 1989, drev den västtyske kanslern Helmut Kohl och USA:s dåvarande president George HW Bush på för att de båda territorierna så snabbt som möjligt skulle bli ett enda – inom Natos hägn. Sovjetledaren Michail Gorbatjovs acceptans för denna lösning köptes med behövligt ekonomiskt bistånd, och redan knappt ett år senare, i oktober 1990, uppstod den nya tyska staten.
Natos gräns kom därmed att ligga dikt an mot vad som då fortfarande var Sovjetunionen. Under återstoden av 1990-talet och början av 2000-talet flyttades gränsen ännu längre österut – närmare Rysslands legitima gränser – med känt resultat. Vladimir Putin gavs ett skäl att angripa först Krimhalvön med sin strategiskt viktiga hamnstad Sevastopol, sedan länge hemvist för den ryska Svartahavsflottan, och senare Ukrainas fastland. Så sent som i julas avhemligade samtalsprotokoll mellan Putin och den dåvarande amerikanske presidenten George W Bush visar, att den förre redan i april 2008 uttalade att ett närmande mellan Ukraina och Nato skulle innebära en ”långvarig konfrontation” med Ryssland.
Inte en tum – en gång till
Kanske kunde historien ha tagit en annan vändning om Margaret Thatcher, som vid årsskiftet 1989–90 var inne på sina sista månader som Storbritanniens konservativa premiärminister, hade fått som hon önskade. Under julledigheten läste undertecknad om kapitlen om Tysklands återförening i den tredje volymen av journalisten Charles Moores stora Thatcherbiografi som kom ut för några år sedan. Trots att järnridåns öppnande innebar att Thatcher och de övriga västledarna stod som segrare i det kalla kriget, var hon mån om att inte genera Gorbatjov i onödan eller fullständigt stöta bort Sovjetunionen. Hon ansåg nämligen, profetiskt nog, att det sovjetiska imperiets förestående sönderfall skulle bli nästa stora geopolitiska huvudvärk, och att västmakterna behövde Moskva som en partner i att upprätthålla ordning och gemensam säkerhet i Europa.
Ett förslag i linje med Thatchers ambition att söka ett mått av stabilitet och långsiktighet mitt i alla omvälvningar hade tidigt lagts fram av USA:s utrikesminister James Baker. Han ställde i utsikt för Gorbatjov att Nato inte skulle utvidga sin inflytelsesfär (”jurisdiction”) med så mycket som “en tum” österut om Sovjetledaren gav upp sin ockupationsrätt över DDR-zonen och tillät en tysk återförening. Detta ibland omtvistade faktum styrks av Bakers bevarade minnesanteckningar, som den amerikanska historikern Mary Elise Sarotte har påpekat. Om förslaget blivit verklighet skulle det ha inneburit, att Natotrupper inte fick överträda gränsen i Europa från det kalla kriget. I förlängningen hade det då etablerats en buffertzon mellan Nato och Sovjetunionen i det enade Tysklands östra delar, vilket sannolikt skapat bättre förutsättningar för närmande och avspänning mellan Moskva och västmakterna än de successiva utvidgningar av Natos territorium som i stället följde.
På ett i den moderna historien unikt sätt är vi nu tillbaka i ett slående likartat strategiskt läge som för mer än 35 år sedan – men med omvända förtecken i termer av maktfördelning. Västmakterna är inte bara krigströtta utan, som den brittiska veckotidskriften The Spectators utrikesredaktör Owen Matthews har påpekat, även plågade av interna politiska spänningar och finansiella problem, vilket sammantaget för tankarna till Sovjetunionens malaise efter den långa Afghanistaninsatsen 1979–88. Det var i många avseenden också ett ombudskrig med USA. Väst är därmed knappast i en position att ensamt diktera villkoren för den säkerhetspolitiska arkitektur som ska inrättas efter det “andra kalla krig” i vilket Ukrainakonflikten markerar både kulmen och slutet, utan behöver åtminstone delvis anpassa sig till de krav som motståndarsidan ställer.
Det är förmodligen denna krassa insikt som har drivit fram det utkast till en fredsplan för Ukraina som Donald Trumps svärson, investeraren Jared Kushner, fastighetsmagnaten Steve Witkoff och den ryske finansmannen Kirill Dmitrijev tillsammans har författat, och som just bygger på ett givande och ett tagande utifrån parternas styrkeförhållanden. ”Real estate-ism” har den brittiske historikern Niall Ferguson träffande kallat firma Kushner/Witkoffs alternativa modell till den internationella diplomatins sirliga etikett, vilken i höstas frambringade en fredsuppgörelse mellan Israel och Hamas som ingen – inte heller Ferguson själv – trodde var möjlig.
En av punkterna i fredsplanen för Ukraina befäster likheten mellan dagens situation och det öppna utgångsläget efter Berlinmurens fall. Den går i korthet ut på att hela Donetskregionen formellt tillfaller Ryssland, som redan ockuperar lejonparten, men att den nordvästra del av Donetsk som fortfarande kontrolleras av Ukraina blir en demilitariserad zon, inom vilken Ryssland förbinder sig att inte föra in sina styrkor. Annorlunda uttryckt: Ryssland får inte expandera militärt så mycket som en tum västerut över den nuvarande konfliktlinjen.
Om Vladmir Putin skulle acceptera detta eller något liknande förslag – kanske med utgångspunkt i floden Dnipro som delar Kiev i en väster och öster halva – erbjuder det en senkommen möjlighet att förverkliga den ordning som James Baker en gång förespråkade, bara något geografiskt förskjuten. I förening med fredsplanens fastställande av att de senaste tre decenniernas geopolitiska gruff mellan Ryssland och västmakterna ska anses vara glömt, innebär det i så fall att filmen spolas tillbaka till början.
Rätt upp i 90-talet
Detta må vara en optimistisk prognos, men den är inte helt orealistisk. Planens grunddrag, inklusive en demilitariserad zon i ett helryskt Donetsk, kommer med stor sannolikhet att bli verklighet. I en intervju med den brittiska nättidskriften UnHerd publicerad sent i december förra året, sade USA:s vicepresident JD Vance att Ukraina mellan skål och vägg medger, att man förr eller senare kommer att förlora Donetsk till Ryssland i en förhandling. Fortsättningen hänger på hur de övriga västmakterna, det vill säga européerna, väljer att agera.
De – eller snarare vi – har mer att vinna på att omfamna denna utveckling än att antingen passivt uthärda eller aktivt försöka stoppa den. För första gången sedan åtminstone 1945 skulle Europa få en stabil och förutsägbar gränsdragning, från vilken vi kan tillämpa en strategi byggd på tillbakahållande – eller ”containment” – av Ryssland. Som både den tidigare utrikesministern Tobias Billström och Timbrochefen PM Nilsson nyligen har påpekat, är detta i dag det enda möjliga förhållningssättet; allt hopp om samarbete österut är för alltid förlorat. Förutsatt att Ryssland håller sina styrkor på rätt sida av den överenskomna gränsen och buffertzonen – ett gott lackmustest för huruvida Putin är uppriktig i sin åsikt att det är väst som utgör den stora aggressorn i världen – kan vi sedan omfördela vår uppmärksamhet och korrigera fler av de institutionella misstag som följde på det förra kalla krigets slut. Kort sagt: göra om 1990-talet, på ett mer grundläggande sätt än att vi bara återupptäcker det årtiondets musik och modetrender.
Atlantpakten blev ”allians av värderingar”
Bland det mest gåtfulla som inträffade efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning var att man i väst ansåg, att tiden var mogen för nya, stora expansions- och integrationsprojekt. I frånvaro av en reell motmakt övergav Nato sin tidigare roll som en tungt rustad försvarsallians med bas i Atlanthavet och utvecklades i stället till en global normativ ordning, ofta beskriven som en ”allians av värderingar”, till vilken till och med stater långt utanför Atlantkretsen – och utan någon egen försvarsmakt att tala om – uppmuntrades att ansluta sig. Längre saknades en klart definierad uppgift. Under en tid i slutet av 1990-talet fyllde Nato faktiskt funktionen som väntrum för östeuropeiska kandidatländer till ett annat, alltmer överstatligt och vittomfamnande politiskt projekt, nämligen Europeiska unionen.
Som den framlidne brittiske filosofen Roger Scruton – själv dekorerad för sina personliga insatser för Östeuropas befrielse – många gånger påpekade, ville de forna Sovjetländerna ingenting hellre än att återta de nationella särdrag och kulturer som den nivellerande kommunismen hade försökt att stampa ut under mer än fyrtio år av ockupation. Men i stället inordnades de i ett EU som reducerade den mångfasetterade europeiska kontinenten till ett enda stort verksamhets- och handelsområde, vars inre gränser och lokala identiteter enkelt kunde – och borde – avskaffas eller harmoniseras. En enhetlig gemenskap förmodades kunna uppstå ovanpå de partikulära – stöttad av, bland annat, en ”europeisk nationalsång” och de nya eurosedlarnas motiv med konstruerade byggnads- och kulturminnen som inte alltid finns i sinnevärlden.
Djup, inte bredd
Både EU och Nato satsade i sina moderna skepnader på bredd; på att så många länder som möjligt – oavsett hur olika de var sinsemellan – skulle gå med i respektive block. Men det var alltid ett instabilt arrangemang som nu, av allt att döma, har nått vägs ände. Det har blivit allt svårare att enas inbördes, toppstyrningen och åsiktspåbuden från icke folkvalda presidier har tilltagit, och stormakter har antingen lämnat dessa samarbeten eller står med ena foten utanför. Washingtons tydliga distansering från Nato under Donald Trump skulle till och med kunna liknas vid Moskvas tillbakadragande av militärt beskydd av ett alltför utsträckt Sovjetsystem vars dagar var räknade under Michail Gorbatjov. Men när det andra kalla kriget är lagt åt sidan, blir det kanske möjligt att hitta fram till mer organiska och naturliga sätt för länder att dra nytta av varandra.
Ett alternativ börjar redan ta form, nämligen att likasinnade nationalstater med ett gemensamt förflutet och sammanfallande intressen närmar sig varandra i en sorts medelväg mellan fosterland och federation. Runt Östersjön finns en ”hästsko” av länder – Tyskland, Polen, baltländerna, Nordens stater och Storbritannien – som geografiskt, historiskt och kulturellt sett hör ihop, och som mer och mer handlar och sluter försvarsavtal med varandra. Sverige har, till exempel, precis sålt ubåtar till Polen som kan användas för att patrullera det gemensamma södra Östersjöområdet. Det är också lätt att se framför sig att en motsvarande ”latinsk” axel växer fram i Sydeuropa, med Frankrike, Italien och Spanien som ledande medlemmar, eller mellan befryndade asiatiska länder som till exempel Japan och Sydkorea. Den i viss mån existerande gruppbildningen mellan länderna i sydöstra Europa, från Tjeckien till Bulgarien, kan eventuellt fördjupas ytterligare. I Mellanöstern pågår ett intressant närmande mellan Israel och gulfstaterna – mer styrt av strategi än familjelikhet, men dock.
Detta snarare än att upplösas i gränslösa konglomerat är förmodligen det enda sättet för mindre länder att navigera i en framtid som står i nationalstatens tecken, och som sannolikt kommer att påminna mer om hur stater hänsynslöst steg och föll under 1800-talet än om de senaste årtiondenas så kallade regelbaserade världsordning. Donald Trump hade redan under förra året demonstrerat hur mycket som är möjligt att uppnå ekonomiskt och politiskt när USA går sin egen väg under sin princip om ”Amerika främst”. Men för att verkligen driva hem poängen inledde han år 2026 med en militär maktdemonstration i Caracas som ytterst kan leda till att amerikanska företag renoverar och drar nytta av Venezuelas oljeproduktion. Han har dessutom gjort förnyade och trovärdiga utfästelser om att på ett eller annat sätt inlemma det strategiskt viktiga arktiska territoriet Grönland med USA.
Den anden lär inte låta sig pressas tillbaka i flaskan, oavsett vem som styr i Washington de närmaste åren. På ett liknande sätt har den indiske premiärministern Narendra Modi ingjutit sitt land ett nytt nationellt självförtroende som – tillsammans med Indiens potential att utöva avsevärd mjuk makt på en värld som törstar efter skönhet, ordning och tradition – kan ge det en position som en av en handfull verkligt dominerande makter. Konkurrens med sådana jättar kräver helt enkelt samverkan, men av ett annat slag än det som 1990-talets teknokrati erbjöd. Grönländarnas ansats – om den ens håller så länge som till denna tidnings pressläggning – att stå ensamma i förhållande både till den gamla kolonialmakten Danmark och den nya uppvaktaren USA kommer, däremot, stå modell för hur ett litet folk blir överkört.
Viktor Orbán, premiärminister i EU- och Natolandet Ungern, har redan hittat en passande benämning på världen som väntar: ”nationernas tidsålder.” Men möjligen är inte alla befintliga institutioner irrelevanta i en sådan värld. Förutsatt att Nato nu inte spricker över Grönland – vilket en valkampanjande dansk statsminister hotar med – kan alliansen med en skarpare formulerad artikel fem – som explicit definierar kollektivt försvar som militärt stöd –fortfarande spela en roll i det hypotetiska fall att ett globalt hot av det slag som Sovjetkommunismen en gång utgjorde åter träder fram. Exempelvis om Kina skulle sluka Taiwan, den ledande producenten av halvledare till AI och annan avancerad elektronisk tillverkning som den övriga världen är beroende av, och det sedan skulle reta en kinesisk aptit på andra länder i Stillahavsregionen. Eller om den religiösa dödskulten i Teheran överlever den senaste tidens landsomfattande folkliga uppror i Iran eller ett eventuellt amerikanskt anfall och till slut lyckas framställa en islamisk Bomb.
Men om Nato ska ha en framtid måste alliansen i övrigt ge större spelrum för nationella och regionala intressen, snarare än att kräva likriktning och konformism. Det är visserligen svårt att förstå att ett geopolitiskt epokskifte håller på att äga rum när man är mitt uppe i det. Men med västmakternas förlust i Ukrainakriget – det är ju så det måste beskrivas efter fyra års beväpning och finansiering av regeringen i Kiev utan att man har uppnått mer än en frusen konflikt – avslutas det första och misslyckade försöket att göra det bästa av eran efter Berlinmurens fall. Nu står vi åter vid dess början, för att lagom felcitera diktaren T.S. Eliot, och ser den för första gången. Kan vi göra andra, och bättre, val den här gången?
Fotnot: Skribenten är fil. dr. i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. Han är aktuell med boken ”Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen.”
***
