Vad är det som tar sådan tid?

Januari i år var den första månaden på åtta år som ingen människa sköts ihjäl i Sverige. Detta tolkades på sina håll som att regeringens kriminalpolitiska kursändring har börjat få effekt. Andra manar till försiktighet med att blåsa faran över. I fjol dog 42 personer i skjutningar, ungefär lika många som året innan. Detta är samma nivåer som gällde 2019 och 2020. Och Sverige toppar fortfarande statistiken över dödligt skjutvapenvåld inom EU.

En annan besvärande omständighet är att antalet bombdåd inte visar tecken på att minska. Under 2025 inträffade 189 sådana i Sverige, en uppgång på närmare 40 procent från 136 året innan. Polisen beskriver detta som ett skifte från skjutvapenvåld mot så kallat strategiskt våld – alltså attacker mot bostäder och företagslokaler i syfte att skrämma och pressa. Orsaker som pekas ut är god tillgång på handgranater, minskad förmåga till attacker med skjutvapen och en fortsatt storskalig rekrytering av unga utförare.

Just rekryteringen av unga är ytterligare ett tecken på att gängbrottsligheten inte är på reträtt. Antalet barn och ungdomar, 17 år eller yngre, som misstänks i mordutredningar har 25-faldigats de senaste tio åren. Från 20 misstänkta 2013 till 515 år 2024 – varav 120 var 14 år eller yngre. Utvecklingen är inte linjär utan exponentiell – själva ökningstakten ökar. I synnerhet bland de yngsta.

Genom förändringar i brottsbalken försöker Tidöpartierna stävja utvecklingen. Men det räcker med att läsa några färska domar för att inse att regeringens ambitioner ännu inte har fått några genomgripande konsekvenser i rättstillämpningen. Förra veckan föll en dom i Svea hovrätt mot en 15-årig utomeuropeisk medborgare (i dag 16 år) som sköt ihjäl en 54-årig man i Uppsala.

Enligt åklagaren var offret inte den tilltänkta måltavlan. Ynglingen dömdes för mord, allmänfarlig ödeläggelse och grov allmänfarlig ödeläggelse (bombdåd), grovt vapenbrott samt tre fall av brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Straffet blev sluten ungdomsvård i tre och ett halvt år. Detta trots att den befintliga lagstiftningen möjliggör fängelse för 15-åringar om brottet är mycket allvarligt. Gärningsmannen slapp dessutom utvisning då han bedömdes vara väl etablerad i Sverige.

Enligt Krister Thelin, tidigare hovrättsdomare och statssekreterare i justitiedepartementet, är det missvisande att tala om att ett ”paradigmskifte” redan är genomfört.

– En sak är att en lag träder i kraft. En helt annan är att den börjar tillämpas. Först ska åtal väckas enligt de nya reglerna, sedan ska domar falla, och därefter ska de vinna laga kraft. Det tar år. Dessutom glömmer man ofta bort att straffskärpningar aldrig kan tillämpas retroaktivt. Gärningar som redan begåtts påverkas inte alls, säger Thelin.

Enligt Thelin innebär detta att regeringens reformpaket till stora delar fortfarande befinner sig på ritbordet.

– Det har gått alldeles för långsamt. Man slår sig för bröstet redan när utredningar tillsätts och lagförslag presenteras. Men det är fortfarande framtidens juridik. Alla visste hur allvarlig situationen var. Ändå dröjde de tyngsta delarna av lagstiftningen flera år. Resultatet är att omläggningen riskerar att bli politiskt verkningslös, eftersom den kommer för sent. Gunnar Strömmer borde ha haft detta färdigt i byrålådan – i stället tappade man minst ett år.

Thelins varning om senfärdighet får ytterligare bränsle av ett bråk som har flammat upp i riksdagen. Regeringen har redan infört dubbla regeringssammanträden för att hinna lägga fram alla nya lagförslag före mandatperiodens slut. Nu vill man även korta riksdagens sommaruppehåll med ett par veckor för att hinna klubba reformerna i kammaren.

Oppositionen protesterar och beskyller regeringen för att ha dragit benen efter sig. Socialdemokraternas gruppledare Lena Hallengren menar att ett kortat sommarlov hotar partiets slutspurt i valrörelsen. Frågan är alltså om hela regeringens stora lagpaket om brott och straff hinner i mål före valet  – eller om det riskerar att falla på upploppet.

Så vad har Tidöpartierna faktiskt förändrat sedan de tog över regeringsmakten 2022? Och vad kommer hinna genomföras före valet i höst? Merparten av de tyngsta straffskärpningarna är tänkta att träda i kraft i juli 2026 (förutsatt alltså att hela lagpaketet hinner klubbas). Det innefattar bland annat nya straffskalor som har setts över brott för brott, nya principer för straffmätning liksom för hur flera brott vägs samman när domstolen bestämmer straffet.

En central del av arbetet har letts av rikspolischefen Petra Lundh. Hennes utredning omfattar ett 50-tal brottstyper och förändrar en viktig utgångspunkt i dömandet: rätten ska i högre grad utgå från straffskalans mitt, till skillnad mot nuvarande praxis som är att undvika fängelse om möjligt. Den så kallade mängdrabatten för brott ska minska och grova brott ska kunna staplas på varandra på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Tillsammans med redan beslutade (men ännu ej klubbade) regler om gängkoppling och villkorlig frigivning innebär detta att straffen vid grov eller upprepad brottslighet i många fall kan bli betydligt längre.

För att ta ett exempel: cirka 300 personer dömdes för grovt vapenbrott år 2022. Minimistraffet var då två års fängelse och i praktiken dömdes nästan samtliga till just två år. Det beror inte bara på straffskalorna, utan också på den så kallade presumtionen mot fängelse som finns i brottsbalkens 30:e kapitel och straffmätningsreglerna i det 29:e kapitlet, där domstolarna förhålls att välja den lindrigaste påföljden om inte särskilda skäl talar emot.

Om brottslingen dessutom begått andra brott med lägre straffvärde – som ringa narkotikabrott, olaga hot eller utpressning – så adderas inte det fullt ut till straffet. Det allvarligaste brottets straffvärde räknas, medan efterföljande brott ger mindre och mindre extra strafftid. Dessutom finns vad som i straffrätten kallas ”konsumtion”. Straffet för ett grövre brott konsumerar det mindre brottet. Till exempel kan ett mord konsumera ett brott mot knivlagen, eftersom det grövre brottet är förenat med ett mycket högre straffvärde.

Sedan 1999 har Sverige också en regel om att de som döms till fängelsestraff blir villkorligt frigivna efter två tredjedelar av strafftiden. De omkring 300 som dömdes till två års fängelse för grovt vapenbrott 2022 behövde således endast sitta av 16 månader och är frisläppta i dag med god marginal.

Hur skulle det se ut om samma person dömdes efter att Tidöregeringens lagpaket väntas vara i full kraft – och där somliga av Tidöregeringens förslag redan har börjat gälla? Straffskalan för grovt vapenbrott ändrades redan den 1 januari 2024 till mellan fyra och sju års fängelse, från två till fem år. Dessutom trädde en ny lag om villkorlig frigivning i kraft nu vid årsskiftet. Den innebär att sådan kan bli aktuell först efter tre fjärdedelar av strafftiden vid längre straff, mot tidigare två tredjedelar.

Med minimistraffet fyra år och frigivning efter tre fjärdedelar skulle förbrytaren då sitta inne i tre år, i stället för som nu 16 månader. Och i kombination med den av regeringen önskade principen att domstolar ska utgå från mitten av straffskalan i stället för lägstanivån, skulle strafftiden snarare kunna bli mellan fem och sex år med frigivning efter drygt fyra.

Men det stannar inte där. Enligt en lagrådsremiss som nyligen presenterades – och som regeringen hoppas blir skarp lag i sommar, ska en helt ny straffskärpningsregel införas för brott med koppling till kriminella nätverk. Om brottet begås inom ramen för gängbrottslighet ska straffet fördubblas. Regeln gäller inte bara grovt våld, utan även narkotikabrott, vapenbrott, bedrägerier och ekonomisk brottslighet, så länge det finns ett sådant samband.

Om vår vapenbrottsling är gängkriminell riskerar den därmed ett straff på uppemot tolv år, med frigivning efter nio. Nyordningen ska dessutom göra det möjligt att stapla grova brott på varandra, så en gängkriminell serieförbrytare kanske kan få en strafftid 18 år, att jämföra med de två år som dömdes ut 2022.

– Det här är en extrem skillnad. Jag tror att många har svårt att ta in hur enormt kraftiga de här straffskärpningarna är. Av de runt 300 personer som dömdes för grovt vapenbrott 2022 är alla frisläppta i dag, varenda en. Hade vår nya lagstiftning gällt så hade alla suttit inlåsta i dag och en hel del med upp mot 18 års fängelse, säger Fredrik Kärrholm (M), riksdagman och ledamot i justitieutskottet samt tidigare polis.

Konsekvensen blir förstås också ett snabbt växande tryck på Kriminalvården. Fler döms till fängelse och fler sitter längre. För att klara platsbristen förbereds därför avtalslösningar med anstalter utomlands, bland annat i Baltikum.

– Försvinner du iväg i 18 år till en hyrd fängelsecell utomlands, då är du inte ”inne” längre när du kommer tillbaka. Då är du borta ur matchen. Många underskattar nog hur avskräckande den kombinationen är, säger Fredrik Kärrholm.

Krister Thelin delar uppfattningen att de genomförda och planerade lagändringarna sammantaget innebär en kraftig skärpning, men menar att det tills vidare bara är på pappret.

– Även om lagarna klubbas i sommar krävs det tid innan de får verklig effekt. Du måste ha brott som begås efter ikraftträdandet, åtal enligt den nya ordningen och domar som står sig hela vägen. Med den här tidtabellen är det osannolikt att regeringen hinner få något faktiskt facit före nästa val.

För att stävja ungdomsbrottsligheten och – framför allt – gängens rekrytering av unga, presenterades nyligen ett uppmärksammat förslag om att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse. Samtidigt föreslås att ungdomsrabatten skärps och att den tas bort helt för unga myndiga. Maxstraffet för minderåriga föreslås höjas till 18 års fängelse. De yngsta, 13-åringar, ska dock fortfarande kunna få stora strafflättnader – i praktiken upp till omkring 90 procent jämfört med vuxna.

Men denna lag väntas kunna klubbas av riksdagen först den 3 juli, och hänger alltså på om sommarledigheten skjuts upp. Tills den är i kraft faller alltjämt domar som den från Göteborg den 7 januari i år, där tingsrätten fann att en 14-åring gängkriminell i somras begick stämpling till mord. Han hade ”via chattar sökt anstifta en 15-åring att åta sig ett uppdrag att skjuta en okänd person och beröva denne livet” som det står i domen.

Eftersom 14-åringar i dag inte kan straffas i Sverige, meddelades ingen påföljd. Med den tilltänkta lagändringen på plats hade han förmodligen, med en 80-procentig straffrabatt, fått en dom på cirka två år i fängelse med villkorlig frigivning efter 16 till 18 månader. Så långt kampen mot de kriminella gängen.

Ett annat område som väckt starka känslor under senare år är sexualbrott. Här finns flera uppmärksammade fall där gärningsmän släppts fria efter kort tid. Ett välkänt fall är den så kallade Nytorgsmannen, som i november 2021 dömdes för sju våldtäkter, åtta sexuella övergrepp med mera till fem års fängelse. Han släpptes ut efter tre år, trots misskötsamhet. Under sin villkorliga frigivning våldtog han en tonårsflicka inskriven på ett SiS-hem.

Enligt Fredrik Kärrholm ska denna typ av fall inte kunna förekomma längre om de nya lagarna går igenom.

– Nytorgsmannen hade dokumenterad misskötsamhet i fängelset och ändå släpptes han i förtid. Återfallsrisken beaktades i praktiken inte alls. Det är just den typen av fall vi ser till att komma åt nu, säger han.

Det tidigare taket för hur högt det gemensamma straffet kan bli vid flera grova sexualbrott ska tas bort, samtidigt som nya regler för återfallsbrottslighet och straffmätning införs även här. Med de nya reglerna på plats hade Nytorgsmannen snarare dömts till uppemot 18 års fängelse – och i särskilt allvarliga fall även livstid.

– De här maxstraffen har i praktiken varit fantasistraff. Människorov har livstid i straffskalan – men ingen har dömts till livstid för det på decennier. Poängen nu är att hela straffskalan faktiskt ska användas, säger Fredrik Kärrholm.

Regeringen vill samtidigt införa en ny påföljd – säkerhetsförvaring – där strafftiden inte är tidsbestämd. Den ska kunna dömas ut mot personer som begått mycket allvarliga brott och som bedöms ha hög risk för återfall, och innebär att den dömde kan hållas inlåst mycket längre än ett fängelsestraff så länge vederbörande bedöms farlig.

– Antingen når du upp till livstid genom det samlade straffvärdet – eller så kan säkerhetsförvaring användas när återfallsrisken är extremt hög. Det är hängslen och livrem: farliga individer ska inte släppas bara för att tiden gått, säger Kärrholm.

Utredaren föreslog att systemet skulle börja gälla först den 1 januari 2028, men regeringen vill att lagen träder i kraft redan nu i april. Lagen har mött kritik, bland andra från Krister Thelin som menar att konstruktionen innebär en återgång till det gamla interneringsstraffet som avskaffades 1980.

– Att låsa in människor på obestämd tid enbart på grundval av prognoser om framtida brottslighet hör hemma i Sovjetryssland, inte i en modern rättsstat, säger han och fortsätter:

– Du ska alltså förutsäga människors framtida beteende och hålla dem frihetsberövade utifrån det. Det är rättssäkerhetsmässigt mycket problematiskt. Dessutom kräver systemet helt nya strukturer inom både domstolar och kriminalvård. Det är långt ifrån säkert att detta låter sig genomföra i praktiken.

En av de mer genomgripande förändringarna i kampen mot brottsligheten gäller utvisning på grund av brott.

– Tidigare var utvisning något domstolen övervägde. Nu vänder vi på det. Har du begått brottslighet som ger fängelse och saknar svenskt medborgarskap, då ska utvisning vara huvudregeln, säger Fredrik Kärrholm.

Han understryker att den nya ordningen stramar upp vilka hänsyn som får väga tungt:

– Har du deltagit i grov kriminalitet är huvudregeln att du ska bort – inte att staten ska leta argument för att du får stanna.

De nuvarande reglerna har lett till flera uppmärksammade och kritiserade beslut. Bland annat kunde en irakisk medborgare strax före jul dömas till fyra års fängelse för våldtäkt av en 100-årig kvinna i hemtjänsten och, trots åklagarens yrkande, få stanna i Sverige. Tingsrätten hänvisade till en samlad bedömning där mannens anknytning ansågs väga tyngre. Regeringen vill enligt sin utredning att utvisning ska prövas vid alla brott som leder till fängelse. Återreseförbuden ska skärpas och åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning.

Enligt regeringens egen bedömning kan antalet brottsutvisningar därmed öka från omkring 500 till uppemot 3 000 per år. Men även denna omläggning ligger i framtiden – lagändringarna är tänkta att träda i kraft först den 1 januari 2027. Parallellt deltar regeringen i ett arbete med andra länder för att se över tillämpningen av Europakonventionen. Vid Europarådets möte i juni väntas en ny deklaration antas, som innebär att en utländsk brottslings anknytning inte ska väga lika tungt som det gör i dag. Regeringen hoppas att detta kommer medföra att fler kan utvisas.

Vissa skärpningar av lagar och regler har visat sig svårare att realisera. Förslaget att kunna återkalla medborgarskap för personer med dubbelt medborgarskap som döms för allvarlig brottslighet – liksom för gängkriminella – innebär ändringar i grundlagen, med beslut i två riksdagar med mellanliggande val. En bred uppgörelse i riksdagen som håller in i nästa mandatperiod är nödvändig för detta. Men när förslaget presenterades förra våren stötte det på patrull från Socialdemokraterna, som sade nej till att även låta gängkriminalitet omfattas. Partiet menade att formuleringen om ”systemhotande brottslighet inom kriminella nätverk” var för bred och rättsosäker.

En förändring på den här punkten efterfrågas samtidigt av väljarna. Fokus kunde i somras visa att 83 procent av svenskarna anser att det ska vara möjligt att återkalla medborgarskap i vissa fall. Stödet är starkt även bland utrikes födda och inom oppositionens väljargrupper. Regeringen har därför valt att gå vidare på egen hand. I maj förra året tillsatte migrationsminister Johan Forssell en snabbutredning, med uppdrag att ta fram en konkret modell för hur även gängkriminella med dubbelt medborgarskap ska kunna fråntas sitt svenska pass. Utredningen ska vara klar i mars 2026 – i tid för att ett första grundlagsbeslut ska kunna fattas före nästa val.

Den tidigare hovrättsdomaren Krister Thelin är i grunden positiv till att regeringen nu genomför – eller åtminstone försöker genomföra – merparten av sina straffrättsliga reformer. Särskilt välkomnar han att brottsoffrets upprättelse ges större tyngd i straffmätningen. Men han återkommer till sin kritik mot sävligheten i regeringens agerande och säger att mycket hade kunna åstadkommas snabbare genom ett slags alexanderhugg: att stryka eller ändra bestämmelser i brottsbalkens 29:e och 30:e kapitel, som Fokus tidigare skrivit om.

Även Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap, är positiv till regeringens ambition att stärka samhällsskyddet och flytta fokus från gärningsmannen till brottsoffret. Men han menar att reformarbetet riskerar att haverera eftersom man inte går till kärnan av problemet.

– Regeringen säger att man vill genomföra ett paradigmskifte. Men ett paradigm är ett tankemönster. Då räcker det inte att skruva i straffskalor och justera enskilda regler. Man måste börja med de grundläggande frågorna: varför vi straffar, vad straffet ska uppnå och hur systemet är uppbyggt, säger Wennström.

Enligt honom försöker regeringen i stället genomföra omfattande förändringar inom ramen för ett påföljdssystem som i grunden är präglat av 1970- och 80-talens synsätt, där straff betraktas som ett nödvändigt ont och där målet varit att minska användningen av fängelse.

– Man kastar sig in och börjar böka i detaljer, skärper straff här och där, inför nya regler om flerfaldig brottslighet och gängkoppling. Men det är att lappa och laga i ett rådande system. Då fastnar man i eviga debatter om huruvida det ”minskar brottsligheten” i statistisk mening, i stället för att tala klarspråk om samhällsskydd, inkapacitering och brottsoffrens upprättelse.

I likhet med Krister Thelin pekar Wennström på att mycket av det regeringen nu presenterar ännu bara är framtidens juridik.

– Man säger att man har gjort detta och detta. Men det har man inte. Lagarna är inte i kraft, och även när de träder i kraft ska de implementeras i ett system där domare är skolade i det gamla tänkesättet. Effekterna ligger långt in i nästa mandatperiod.

Han håller med Thelin även om att arbetet hade kunnat gå betydligt snabbare.

– Väldigt mycket hade gått att åstadkomma bara genom att stryka centrala bestämmelser i 29:e och 30:e kapitlen, framför allt presumtionen mot fängelse och konstruktionen kring straffvärde. Det hade varit ett kirurgiskt ingrepp som direkt förändrat domstolarnas utgångspunkt.

Han påminner om att brottsbalkens ursprungliga syftesparagraf – där domstolen ålades att värna allmän laglydnad och samtidigt främja den dömdes återanpassning – avskaffades 1989. Kvar blev ett system där proportionalitet och teknisk straffmätning tog över, utan att ersättas av någon sammanhållen moralisk eller samhällelig riktning.

– I dag gapar den paragrafen tom. Det står bara ”upphävd”. Vill man verkligen ändra kurs måste man åter formulera vad straffet ska tjäna för syften. Ska det handla om samhällsskydd? Om brottsoffrens upprättelse? Om inkapacitering av en liten grupp extremt farliga personer? I så fall måste det sägas öppet och skrivas in i lagstiftningen.

Annars, varnar han, riskerar reformerna att få motsatt effekt: fler människor låses in länge, samtidigt som systemet förblir dåligt rustat för att skilja mellan tillfällighetsförbrytare och de få, verkligt farliga återfallsförbrytare som står för en oproportionerligt stor del av den grova brottsligheten. Men Wennström ger även regeringen beröm.

– Gunnar Strömmer vill skydda samhället, och det är helt rätt. Att öppna för inkapacitering av vissa är också nödvändigt. Problemet är att man försöker göra detta inom ett system som är byggt för något helt annat.

***

Läs även: Paragrafen som får våldsbrotten att skena

Läs även: Därför får Sveriges värsta våldsverkare så lindriga straff