Vänsterns långa marsch genom institutionerna

Får man tro biståndsbranschen så håller Tidöregeringen på att göra processen kort med Sveriges stöd till utsatta länder. ”Biståndet till världens fattigaste människor slaktas”, skrev ordföranden för organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett debattinlägg i ETC förra hösten. ”Johan Forssell slaktar biståndet medan världen står i lågor”, instämde Aftonbladets ledarsida när moderaten Forssell fortfarande var biståndsminister.

Det som utlöste protesterna är att regeringen övergav enprocentsmålet, det vill säga att en procent av Sveriges BNP ska gå till bistånd. Sen krymptes summan som går till att kommunicera om biståndet från 155 till 20 miljoner kronor. Sen sa den statliga biståndsmyndigheten Sida upp avtalet med 17 ”strategiska partnerorganisationer” – mellanhänder som skickar svenska biståndspengar vidare ut i världen.

– Lyssnar man på det så kallade civilsamhället låter det som att det varit någon sorts biståndsslakt. Men det stämmer inte, säger Daniel Schatz. Han är doktor i statsvetenskap, har följt biståndspolitiken länge och emellanåt skriver han i Fokus.

Schatz hänvisar till siffrorna: i år spenderar Sverige fortfarande 0,82 procent av bruttonationalinkomsten på bistånd. Det innebär 56 miljarder eller ungefär 1,4 gånger gånger så mycket som går till polisen.

– Missförstå mig inte: de förändringar regeringen har gjort är historiska. Men upproret i det biståndsindustriella komplexet handlar mindre om siffrorna och mer om hotade egenintressen och mångmiljonbidrag som tidigare sällan har ifrågasatts. Att använda biståndet för att främja nationella intressen och koppla det till områden som migrationspolitik utmanar bilden av Sverige som en moralisk stormakt – en global ”god samarit” som bara ska göra gott. Den synen har varit särskilt stark inom UD och Sida.

Vrider man lite på perspektivet framträder också en annan bild. ”Socialdemokraterna har i decennier riggat systemet till sin fördel: lotterier och biståndet, bara för att nämna två. Nu städar vi upp, det ska vara lika för alla partier. Skattebetalarnas pengar är inte Socialdemokraternas egna pengar”, skrev den nuvarande biståndsministern Benjamin Dousa (M) på X i samband med att Socialdemokraternas biståndsorganisation Olof Palmes internationella center förlorade hälften av sin skattefinansiering i somras.

Tecken på politisering bland organisationerna som har tagit emot biståndspengar finns. Medel från Sida har genom historien gått exempelvis till den progressiva aktiviströrelsen Attac och till Revolutionär kommunistisk ungdom. I oktober i år fick UD information om att svenska skattepengar även har slussats från Sida till terroristorganisaionen Hamas.

Man kan enligt Schatz också se tecken på politisering i ett slags personalunionen mellan biståndsorganisationerna, den statliga byråkratin och de rödgröna partierna. Ett par exempel: den avgående generalsekreteraren för Forumciv, en av Sidas partnerorganisationer, var tidigare kanslichef på Miljöpartiet. Generalsekreteraren för Svenska missionsrådet, en annan partnerorganisation, var tidigare chef för den avdelning på Sida som delar ut pengar till just ”civilsamhället”. Och hennes efterträdare på Sida hade tidigare arbetat på nyss nämnda Forumciv. Sidas förra generaldirektör hette Carin Jämtin och var dessförinnan Socialdemokraternas partisekreterare. Och så vidare.

– Sida och det så kallade civilsamhället, alltså mellanhänderna som skickar biståndet vidare, har i princip vuxit ihop. De anställda går på samma konferenser, är gifta med varandra, byter jobb med varandra. Linjen mellan myndigheter och det så kallade civilsamhället har suddats ut, säger Schatz.

I USA pågår en ännu mer radikal omvälvning av biståndet. I vintras förklarade president Trump att USAID, den amerikanska motsvarigheten till Sida, styrs av ”radikala vänstergalningar” och frös alla utbetalningar genom en exekutiv order. Sen lade han helt sonika ner myndigheten. ”USA:s ekonomiska bistånd och utvecklingsbistånd har kanaliserats till radikala vänsterlutande prioriteringar, som klimatförändringar, DEI [diversity, equity, inclusion] och HBTQ-aktiviteter runtom i världen”, skrev Trumpadministrationen i ett memorandum om nedskärningar i ”woke government programs”.

I våras tittade Fokus närmare på den spricka som löper genom högern i västvärlden, mellan å ena sidan en etablissemangshöger som försvarar institutionerna – och å andra sidan en ”motorsågshöger” som uppfattar institutionerna som så vänster eller ”woke” att de vänder sig emot dem. De båda grupperna driver motsatta agendor, men delar ofta bilden att institutionerna i dag domineras av vänstern. Så frågan vi ska skärskåda här lyder: Har de rätt?

Donald Trump är långt ifrån ensam om uppfattningen att Sveriges, Europas eller USA:s institutioner – såväl statliga som icke-statliga – till stora delar driver en vänsterradikal eller åtminstone vänsterliberal agenda. Det kan röra sig om sådant som en generös invandringspolitik, stora bidrag till utsatta grupper och länder, projekt för att gynna kvinnor och minoriteter, grön omställning till ett fossilfritt samhälle eller en mjukare syn på kriminalitet och kriminella. Institutionerna i fråga kan vara skolan, kyrkan, medierna, Migrationsverket, Försäkringskassan, rättsväsendet, Sida, Naturvårdsverket – listan är lång.

Att institutionerna skulle vara politiserade är ingen ny misstanke. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skrev i sin doktorsavhandling från 1986, Den socialdemokratiska staten, om hur socialdemokratin under efterkrigstiden aktivt befolkade existerande myndigheter med politiskt utsedda chefer och tjänstemän – eller till och med grundade nya, uttalat politiska myndigheter. Syftet var att förverkliga partiets vision av välfärdsstaten.

I dag står inte välfärdsstaten i centrum för diskussionen om politiserade myndigheter. Den står inte i centrum för många diskussioner över huvud taget. Vår tids politiska projekt handlar mer om vad som ibland kallas ”woke”, en ideologi som går ut på att statsmakten bör sympatisera med och stödja grupper som anses vara i underläge: kvinnor, invandrare, sexuella minoriteter, fattiga och så vidare. Woke förknippas i sin tur med den politiska vänstern.

Att hitta en neutral måttstock att mäta myndigheter och institutioner med är inte lätt, men det finns undersökningar som pekar mot att högerns misstankar om vänsterlutning inte bara är inbillning. Till att börja med: ett oroväckande mönster i folkets förtroende för de svenska institutionerna. På ytan är det högt. Majoriteten känner förtroende för polisen, universiteten, sjukvården, Försvarsmakten, domstolarna, till och med Riksbanken. Förtroendet för de myndigheter som styr vem som får bidrag är visserligen lägre: Försäkringskassan, kommunernas socialtjänst, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen ligger alla mellan 15 och 29 procent. Fast det har inte sjunkit påtagligt från högre nivåer. Allt ser stabilt ut.

Tittar man närmare har dock förtroendet polariserats – kraftigt. Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson, som arbetar med Förtroendebarometern, konstaterar att förtroendet för samtliga institutioner utom kungahuset är lägre bland väljare som står tydligt till höger. Allra djupast är klyftan när det gäller public service, alltså SVT och Sveriges Radio. Bland dem som beskriver sig som ”klart till vänster” eller ”något till vänster” känner 87 respektive 84 procent förtroende för SVT. Bland dem som varken ser sig som höger eller vänster är siffran 55. Medan bara 33 procent av de som beskriver sig som ”klart till höger” känner förtroende för det statliga tv-bolaget. Om man på det ena sidan av det politiska spektrumet känner avsevärt högre förtroende för institutionerna än vad man gör på den andra, då är det en indikation på att institutionerna gör ett bättre jobb när det gäller att spegla den förra gruppens värderingar.

Andra tecken på vänsterlutande institutioner har framkommit i mer specifika opinionsmätningar. Enligt en undersökning 2012 sympatiserade 70 procent av svenska journalister med något av partierna till vänster och Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade tillsammans egen majoritet bland de som jobbade i public service. Ett par år senare konstaterade två forskare vid Örebro universitet att mer än var tionde kommunal tjänsteman som arbetar med lokala miljöprocesser också är miljöaktivist. Till exempel hamnade en tjänsteman på länsstyrelsen i Dalarna i blåsväder då han ägnade fritiden åt artinventeringar – det vill säga att söka igenom andras skog efter skyddsvärda arter med avsikten att hindra skogsägaren från att avverka.

Ytterligare signal om vänstervridning syns i hur myndigheter reagerar på politiska direktiv från höger respektive vänster, säger Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet.

– Svenska lärosäten och högskolor har reagerat på de direktiv som kommit från sittande regering på ett sätt som de inte reagerade när motsvarande direktiv kom från föregående socialdemokratiska regeringar.

År 2020 skrev hon boken Genusdoktrinen tillsammans med Ivar Arpi. Där beskrev de hur universiteten blivit föremål för jämställdhetsintegrering (ett projekt som fortfarande pågår), vilket innebar att den dåvarande rödgröna regeringen gav dem i uppdrag att införliva vad författarna beskriver som ”genusteorier och radikal ideologi maskerad som vetenskap” i alla verksamheter. Det påverkade anställningsprocesser, fördelning av forskningsbidrag, innehållet i utbildningar. ”Regeringen har i realiteten beordrat en politisering av svenska universitet”, skrev Wyndhamn och Arpi.

– När jämställdhetsintegreringen lanserades var det ingen som slog bakut och ifrågasatte hur det skulle påverka hur lärosätena arbetar, rekryterar eller liknande. Man var enig om att det var en god sak. Motsvarande direktivförändringar i dag väcker däremot just den sortens reaktioner som jag önskar hade kommit när jämställdhetsintegreringen genomfördes, säger Wyndhamn.

Ett exempel är medborgarskapsprovet, som ska införas för att säkerställa att personer som söker medborgarskap har kunskaper om Sverige och det svenska språket. För universiteten är det inte i närheten av lika genomgripande som jämställdhetsintegreringen: i maj fick Stockholms och Göteborgs universitet i uppdrag att utforma en del av provet. De blev inte glada.

”Man säger att man vill värna den akademiska friheten, men ger oss samtidigt den här typen av politiska uppdrag, där regeringen utnyttjar sin makt att styra oss utan att se till det som är vårt grunduppdrag”, sa SU:s rektor Hans Adolfsson till Dagens Nyheter.

– Min tolkning är att det här inte handlar om politisk styrning i sig. Man har inga problem med styrning så länge regeringen är av en kulör som man känner sig bekväm med. Universitetsstyrelserna och rektorerna har till övervägande del inget att invända mot en rödgrön regering, men väldigt mycket att invända när regeringen har en annan färgsammansättning, säger Wyndhamn.

Det finns fler exempel på institutionell motvilja mot att driva den sittande Tidö-regeringens politik. Flera kommuner vägrar exempelvis att föra en dialog med regeringen om frivillig återvandring för personer som saknar uppehållstillstånd. I ett brev till den nationella samordnaren meddelar kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk att kommunen tar avstånd från regeringens människosyn och betackar sig för att delta i dess ”hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.

En bild framträder där en borgerlig regering möter ideologiskt motstånd från de myndigheter som är underställda den. Vissa värderingar verkar sitta i väggarna: den moraliska stormaktstanken på Sida, genusteorin i akademin, en vänsteropinion i public service. Och enligt Wyndhamn är det ingen slump. De flesta statliga myndigheter leds av en generaldirektör som utses av regeringen. Eftersom Socialdemokraterna har suttit vid makten under 75 av de senaste 100 åren så har generaldirektörer i allmänhet utsetts av socialdemokratiska regeringar, som valde myndighetschefer de litade på. Vilket innebar att de ofta plockades från de egna leden.

Chefens ideologi behöver förstås inte sippra ner i resten av verksamheten. Men ofta blir det ändå så – särskilt om chefen anstränger sig lite. En sådan sak som att skriva debattartiklar och kommentera politiska förslag skickar en signal nedåt i organisationen om vad den i chefens ögon ska stå för, säger Wyndhamn. Ibland är det ännu tydligare än så: ”Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd”, sa socialdemokraten och den tidigare statssekreteraren Dan Eliasson i ett möte när han var generaldirektör för Migrationsverket.

– De som har förmågan att klättra inom en myndighets eller ett universitets administrativa hierarki tenderar att vara personer som är tillfreds med den politiska styrning vi haft hittills, säger Anna-Karin Wyndhamn.

Selektionen börjar i själva verket tidigare än så, redan vid rekryteringen:

– De som söker sig till myndigheter, i synnerhet sådana med ett opinionsbildande uppdrag, är ofta individer som ser en möjlighet att kunna påverka i frågor de brinner för samtidigt som de gör karriär.

En som har ägnat mycket tid åt att analysera vad som driver offentliganställda tjänstemän är Nils Karlson, nationalekonom och grundare av näringslivets forskningsinstitut Ratio. I en rapport från 2023 skrev Karlson och hans medförfattare om myndighetsaktivism, det vill säga när enskilda tjänstemän eller hela myndigheter driver en egen politisk agenda utanför ramen för demokratiskt fattade beslut.

– Man kan uttrycka det som att ett ideologiskt särintresse använder sig av staten för att främja sin egen agenda, säger Karlson.

Ju fluffigare lagar och regelverk är formulerade, desto mer tolkningsutrymme får tjänstemännen, och det är just i tolkningsutrymmet de har möjlighet att agera aktivistiskt.

– Det innebär att huvudansvaret för myndighetsaktivism egentligen ligger hos politikerna, som har varit för slappa och inte utformat tillräckligt tydlig lagstiftning. Det lämnar utrymme för aktivistiska tjänstemän, något som inte minst syns på miljölagstiftningens område.

Sveriges konsekvent nitiska tolkning och implementering av olika EU-direktiv illustrerar poängen. I slutet av augusti konstaterade till exempel regeringens skogspolitiska utredning att den svenska artskyddsförordningen är felöversatt. I EU:s art- och habitatdirektiv står att avverkning av skog ska vara förbjuden om den innebär en ”signifikant” eller ”väsentlig” störning för det lokala fågellivet. Så har andra EU-länder formulerat sin lagstiftning när de implementerat direktivet. I Sveriges artskyddsförordning förbjuds avverkning redan vid störningar som ”inte saknar betydelse” – en tydligt lägre tröskel.

Inom den nationalekonomiska så kallade public choice-skolan har man länge drivit tesen att personer som verkar i offentlig sektor fungerar precis som personer i privat sektor: de försöker maximera sin personliga vinning. Ofta förstår man det i termer av pengar och/eller makt, men enligt Nils Karlson kan man numera se en ny typ av byråkrat, som snarare maximerar ”personal values fulfilment” – tillfredsställelsen i att agera i enlighet med sina egna värderingar.

– Det blir en sorts självrekrytering till den här typen av tjänster, där de sökande ofta är personer som är engagerade och vill driva på den utveckling de redan ser om de tycker att den är rätt. Inom skogen tar det sig uttryck i att myndigheter som Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner befolkas av tjänstemän som brinner för hållbarhetsfrågor, men har noll eller ringa förståelse för sysselsättning, ekonomisk utveckling eller äganderätt, säger Karlson.

Att tjänstemän utan någon form av demokratiskt mandat har så stor möjlighet att påverka, och också använder denna möjlighet i strid med riksdagens och regeringens vilja, väcker frågan vem som egentligen bestämmer. Är det verkligen politikerna som kontrollerar byråkraterna och de opolitiska tjänstemännen – eller tvärtom?

Redan 1961 varnade den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhower för det militärindustriella komplexet; en sammansmältning av militären och försvarsindustrin som drev politiken i en annan riktning än både allmänintresset och folkviljan pekade. På senare år har man i USA även börjat tala om the deep state, den djupa staten, vilket inte bara syftar på försvarsindustrin utan en mäktig tjänstemannakår inom alla möjliga områden.

Det låter misstänkt likt en konspirationsteori, vilket också är en vanlig definition av idén. Riktiga konspirationsentusiaster – den sorten som tror att Demokraterna driver en pedofilring från en pizzeria i Washington DC – pratar mycket riktigt om Den djupa staten, vilket sedan används för att avfärda även så enkla påståenden som att många tjänstemän verkar ha en egen politisk agenda. I en debattartikel i Aftonbladet 2023 hävdade ordförandena för de fackförbund som organiserar statligt anställda i Sverige till och med att det är ”desinformation” att över huvud taget prata om myndighetsaktivism.

Samtidigt har det i över ett halvt sekel funnits en uttalad strategi inom den politiska vänstern att just ta över institutionerna. I början av 1900-talet upptäckte vänstern till sin besvikelse att arbetarklassen inte mangrant omfamnade marxismen. Det hotade att underminera den historiematerialistiska spådomen att marxismen kommer att segra med hjälp av arbetarklassen. Marxisterna valde då att vända sig till ickemateriella förklaringsmodeller, som de tidigare hade sett med förakt på. Den italienske kommunisten Antonio Gramsci introducerade begreppet kulturell hegemoni: de institutioner som har makt över hur människor ser på världen – skolan, kyrkan, akademin, medierna – domineras av borgerliga värderingar och indoktrinerar proletariatet att acceptera rådande ordning.

Rudi Dutschke, en tysk studentaktivist ur 1968-generationen, föreslog en lösning på detta problem: den så kallade långa marschen genom institutionerna. Precis som Mao Zedong en gång hade tagit makten över Kina efter Den långa marschen behövde vänstern aktivt ta över de ”borgerliga” institutionerna – en tjänsteman, journalist eller professor i taget – och etablera sin egen kulturhegemoni. När TV2 grundades år 1969 skämtade man om att ett Förstamajtåg hade förirrat sig från Gärdet in i tv-huset. Den som vill kan dra en röd tråd vidare till hur över 500 journalister och mediearbetare ställde sig bakom krigskorrespondenten Magda Gads upprop i somras, som anklagade Israel för folkmord och svenska medier för att vara medskyldiga (en uppfattning som är vanligare till vänster än till höger). Sveriges Radio, där flera högprofilerade medarbetare hade undertecknat uppropet, förklarade att det handlade om pressfrihet, var okontroversiellt och därför inte föranledde några åtgärder från bolagets sida.

Men man kan också konstatera att många högre tjänstemannajobb kräver högre utbildning, och att högutbildade tenderar att koncentreras till stor- och universitetsstäder och vara mer vänster än genomsnittet. Resultatet kan då bli en byråkrati som inte speglar väljarkårens värderingar. Och det kan i sin tur få samma konsekvens som en avsiktligt utformad djup stat; tjänstemän som driver en annan agenda än uppdragsgivaren vill.

I dag har akademin sin genusdoktrin, skogen sina miljöaktivister, biståndsvärlden sitt biståndsindustriella komplex. Men även institutioner som länge uppfattades som konservativa kan i dag framstå som progressiva. Försvarsmakten lanserade 2021 reklamkampanjen ”En flagga värd att försvara”, som inte åsyftade den Sveriges flagga utan Prideflaggan. Året dessförinnan knäföll en polis i Stockholm framför en Black Lives Matter-demonstration som genomfördes i strid med pandemirestriktioner och utan polisens tillstånd, och höll upp en skylt med BLM-budskapet ”white silence is violence”. Polisen får även kritik för att bedriva aktivism i vapenfrågor, där en grupp inflytelserika tjänstemän driver på för att försvåra för privatpersoner att äga vapen.

Även Svenska kyrkan uppvisar progressiva tendenser. Den förra ärkebiskopen Antje Jackelén tog ställning mot ID-kontroller under flyktingkrisen 2016 och sa att Jesus inte skulle godkänna regeringens flyktingpolitik. Hennes företrädare KG Hammar krävde amnesti för asylsökande som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Jackelén har även givit sig in i klimatdebatten och liknat Greta Thunberg vid en biblisk profet.

Det har blivit ganska tydligt att den som vill ifrågasätta att vänsteraktivism förekommer på svenska myndigheter har en uppförsbacke. Frågan återstår förstås: finns ingen motsvarande högeraktivism i myndigheter och institutioner? Här kan dock ingen av Fokus källor komma på något bra exempel.

– Det är egentligen logiskt. Vänstern har större tilltro än högern till statens möjlighet att driva samhället i en riktning man tycker är positiv. Alltså är vänstern i högre utsträckning beredd att använda staten för att främja sina egna intressen, säger Nils Karlson.

***

Läs även: Sverige har Europas tredje högsta arbetslöshet. Varför?

Läs även: Vätgas: Nästa gröna bubbla kan bli den största av alla