Varför känns USA som ett u-land?

Joe Biden, räknade någon nyligen ut, har nu levt en tredjedel av USA:s historia. Det var avsett att understryka Bidens höga ålder. För en europé understryker det snarare USA:s ungdom. Det svenska postverket är 140 år äldre än USA.

Det är lätt att glömma att USA är en ungdom. Det har att göra med det genomträngande amerikanska inflytandet i vår vardag. Amerikansk ”mjuk makt” genomsyrar livet, nästan överallt på jorden. Amerika lever, om än ibland en aning förvrängt, i våra huvuden. Det har alla filmer och tv-serier, alla jeans och hamburgare, all musik, motkultur och popkonst sett till, oavsett om vi vill det eller ej. Det är också ett skäl till att det är svårt att skriva den här artikeln. Att försöka fånga Amerika blir oundvikligen också en övning i självanalys.

Men vem försöker jag lura? Det svåraste med att skriva den här artikeln är förstås en väldigt specifik del av den amerikanska kultur som genomsyrar vår vardag och lever i våra huvuden: Donald Trump.

Ingen, sedan kändiskulturen först etablerades med kulten kring Lord Nelson, har på samma sätt satt sin prägel på världen. Vår egen Greta Thunberg, en person med liknande förmåga som Trump att mobilisera fanatiska anhängare och ilskna motståndare, framstår som en dagslända i jämförelse.

Och det är just det som riskerar att göra en text av det här slaget näst intill meningslös. Vissa kommer att se den som Trumpfjäskande. Andra tvärtom som ett uttryck för ”Trump Derangement Syndrome”. Trots allt tal om ”triggervarningar” letar många aktivt upp de formuleringar som får dem att bli upprörda. Det är den perversa vanan som givit oss en annan amerikanism: ”ragebait”. Och ur ursinnet stiger inget annat än ett primalt och stationärt bröl.

Kanske är det en av förklaringarna till att Donald Trump lyckats hålla vår nästan odelade uppmärksamhet i tio år, samtidigt som alla påstås lida av koncentrationssvårigheter: vi kommer aldrig någon vart när vi talar om honom. Det är inte bara han själv som kastat förutsägbarhet, stringens, logik och fakta överbord: vi gör det också, när vi för honom på tal. Vi befinner oss i ett postmodernt ekorrhjul, där varje steg fram blir ett steg på stället.

Och den förrförra meningen räcker förstås för dem som vill beslå mig med Trump Derangement Syndrome. Det spelar ingen roll att den beskrivningen av Donald Trump rent objektiv är sann. Det spelar inte heller någon roll att jag i tio år mestadels skrivit om att det finns begripliga skäl till att Donald Trump har sådana framgångar, om att Donald Trump inte är en orsak utan en effekt, främst av en liberal elit som förlorade kontakten med verkligheten och respekten för medborgare utanför sin egen, snäva krets.

Att påpeka att Donald Trump är en person vars narcissism, nihilism och makthunger ligger i öppen dager – något som han själv snarare skryter med än döljer – diskvalificerar automatiskt andra, mer intressanta resonemang. Och, förresten, stycket ovan, det om den liberala elitens misslyckande, räcker för att alla de som faktiskt gjort en religion av att avsky Trump ska tappa förmågan att läsa resten av den här texten. Där visade jag mig vara en demokratifiende och von Papen.

Så den här artikeln riktar sig till er: den lilla spillra läsare som fortfarande är kvar. Låt oss tillsammans försöka ta oss någonstans i den här hopplösa, vilda västern. Ett landskap som består lika mycket av våra egna föreställningar, rädslor och övertygelser som av Donald Trump själv. Vi kan gå i bredd, för vi är nog inte fler än fyra-fem stycken.

Allt som behövs för att tillverka en cyniker är en idealist och en besvikelse. Det är något sådant som hänt amerikanerna sedan sekelskiftet. Vi brukade klaga på att de var alltför idealistiska, alltför naiva, alltför positiva. Se på dem nu. Vår bild av USA och amerikanerna har ändrats i mycket därför att deras bild av dem själva ändrats. Världen efter kalla kriget har varit en besvikelse för amerikaner, skrev den konservative kolumnisten David Brooks i sin sista kolumn för New York Times i januari i år:

”Irakkriget krossade Amerikas tilltro till sin egen makt. Den finansiella krisen krossade amerikanernas tilltro till att kapitalismen, när den får verka fritt, resulterar i stabilt och brett fördelat välstånd. Internet blev inte början på en era av djup samhörighet, utan snarare en era av djup depression, fiendskap och ensamhet.”

”Vi har”, skriver Brooks, ”blivit ett ledsnare, elakare och mer pessimistiskt land”.

Brooks citerar en färsk undersökning som visar att det offentliga samtalet, så som det tar form i amerikanska tidningar, inte varit så negativt sedan 1850-talet. Hela 69 procent av amerikanerna säger sig inte längre tro på den amerikanska drömmen. Hans sätt att beskriva hur cynism växer ur besviken idealism är kopplad till Donald Trump:

”Att tappa tilltron skapar en tro på ingenting. Trump är den personifierade nihilismen, med sitt antagande att moral är för töntar, att livet handlar om makt, kraft, översitteri och grymhet.”

En annan konservativ kolumnist, Peggy Noonan, påminner i en av sina kolumner i Wall Street Journal om vad som brukade sägas om huvudmotståndarna i det engelska inbördeskriget på 1600-talet: de puritanska rundhuvudena, påstods det, ”hade rätt, men var motbjudande”. De rojalistiska kavaljererna ”hade fel, men var romantiska”. Det är inte ovanligt att höra den sortens ursäkt bland Trumpanhängare, som inte riktigt förmår förneka Donald Trumps uppenbara tillkortakommanden: det är klart att Trump är motbjudande, men hans cyniska världsuppfattning är korrekt. De frikopplar moral, karaktär och principer från politiken, precis så som David Brooks är inne på.

I sin extrema form blir den här sortens cynism ett bakvänt lackmustest: bara den som är grov, principlös och frånstötande kan vara ärlig. Karaktärsbrister betyder att någon är att lita på. Den som däremot uppför sig hövligt måste vara lögnare. Det är den här amerikanska övergången från idealism till cynism som vi brottas med i våra amerikaniserade medvetanden. Det ger mätbara resultat. Till exempel i antalet utländska besökare i landet.

Det är ett stort år i USA, inte bara för att det är mellanvalsår. Världsmästerskapet i fotboll delas mellan USA, Kanada och Mexiko. Vill man bila över kontinenten fyller ”get your kicks” Route 66, landsvägen mellan Chicago och Santa Monica, 100 år. Dessutom firar hela unionen självständighetsförklaringens 250:e födelsedag.

Det är en trippel i turism, som borde vara svårslagen. Men turismen till USA faller. Förra året föll den internationella turismen till USA med mellan 5 och 6 procent, samtidigt som den internationella turismen globalt växte med 4 procent. Sedan strax före sekelskiftet har den amerikanska andelen av inkommande utländsk turism nästan halverats.

Turism är en känslig bransch som påverkas av allt möjligt. Den relativt starka dollarn under början av 2025 hade definitivt en negativ inverkan på turismen till USA, men redan i april hade dollarn sjunkit till lägre nivåer och fortsatte sedan nedåt. Ändå var december förra året den åttonde månaden i rad med fallande internationell turism. I januari i år rapporterade Business Insider att många anställda i Las Vegas har fått sparken och att allt fler av dem nu söker de säkraste jobben: strippklubbarna har 55 procent fler sökande när de ska anställa dansare.

Enligt vissa prognoser kommer 2026 att bli ett bättre år. Men andra prognosmakare spår något annat och det främst på grund av Trumpadministrationens omstöpning av USA. En rapport som den internationella rese- och turistorganisationen, WTTC, presenterade i slutet av januari, varnar för minskade amerikanska turistinkomster med 16 miljarder dollar och upp till 160 000 förlorade jobb inom turistnäringen. Skälet, skriver WTTC, är de skärpta inresereglerna för ESTA-länder. Många av de intervjuade säger att de hellre åker någon annanstans än ger den amerikanska staten tillgång till all den information, inklusive alla konton på sociala medier, den nu begär att få.

Oviljan att turista i USA skulle kunna ta organiserad form. I januari i år uppmanade en schweizisk advokat, som länge arbetat med det internationella fotbollsförbundet FIFA, supportrar att inte åka till världsmästerskapet i USA. Tyska politiker har luftat tanken att deras landslag borde stanna hemma. Brittiska politiker har sagt detsamma om de engelska, skotska och walesiska lagen. En opinionsundersökning i tyska Bild gav resultatet att 47 procent stödde en bojkott av fotbolls-VM om president Trump tog ytterligare steg för att erövra Grönland. I Nederländerna har 150 000 skrivit under ett upprop som kräver en bojkott.

Det är osannolikt att det blir någon organiserad bojkott. Men många fotbollsfantaster kan ändå dra sig för att åka till USA. Se bara vad som skett på den svenska vinmarknaden. Förra året dök försäljningen av amerikanska viner på Systembolaget med 23 procent till följd av spontant ändrade köpvanor. Enligt sortimentschefen Ulf Sjödin har raset fortsatt under början av 2026. Det behövs inte ens en utbredd politisk vilja att markera mot president Trump, för att resandet till USA ska fortsätta att falla. Det räcker med att potentiella turister tappar lusten att hälsa på amerikanerna.

Och de nycyniska amerikanerna verkar göra sitt bästa för att det ska ske. Vad är det egentligen potentiella turister till Amerika ser, som får dem att åka någon annanstans? Kanske att USA börjar påminna om ett land i tredje världen. Jo, den amerikanska ekonomin är fortfarande världens största. USA:s BNP per capita är nästan en tredjedel större än den svenska. Washington DC är inte huvudstad i en bananrepublik. Men i det här sammanhanget handlar det inte bara om vad som faktiskt är, utan om hur det uppfattas. Inte bara om USA därute, utan om USA därinne, i våra huvuden.

Tanken att USA påminner om ett u-land är inte ny. Svenska tv-korrespondenter hade redan på 70-talet en förkärlek för att rigga sina kameror i Washingtons svarta slum, med den skinande vita kongresskupolen i bakgrunden. Det underliggande budskapet var inte subtilt: USA är ett land med orättvisor och ojämlikhet av u-landsformat. Journalisterna hade inte kommit på greppet själva. Fotografer som Carl Mydans – ett slags amerikansk bildbaserad motsvarighet till Lubbe Nordström – hade använt samma slående bildvinkel åtminstone sedan depressionen. Men idén om USA som ett u-land fäste aldrig riktigt, för USA var så mycket annat för svenskarna: spännande, optimistiskt och energiskt. Det var då.

Markörerna som gör det lätt att associera USA med tredje världen har blivit fler och mer intrikata. Bilderna av federala ICE-styrkor som drog genom Minneapolis och andra städer i USA, är det kanske mest påtagliga exemplet.

Scenerna var inte alldeles unika i amerikansk historia. Kring förra sekelskiftet hände det att federala trupper eller privata säkerhetsstyrkor sattes in mot strejkande arbetare. Under medborgarrättsstriden och Vietnamprotesterna, kallades ofta nationalgardet in. Ibland för att slå ned kravaller. Det mest kända exemplet på det är insatsen vid Kent State University 1970, som resulterade i fyra döda och nio sårade studenter, alla obeväpnade. Men oftare under den här perioden kallades nationalgardet in för att skydda medborgarrättsaktivister, eller försvara integration, när delstaterna vägrade att göra det.

När gymnasiet i Little Rock, Arkansas skulle integreras hösten 1957 tog president Eisenhower federal kontroll över delstatens nationalgarde, som till en början hindrat de nio svarta studenterna. Sedan åberopade han upprorslagstiftningen, Insurrection Act från 1807 – samma lagstiftning som demokrater varnar att president Trump kan ta till – och beordrade soldater från det 101:a fallskärmsjägarregementet att eskortera de svarta studenterna till skolan. Eisenhowers beslut var kontroversiella och provocerande för många. Man skulle kunna argumentera för att det enda som skiljer avsegregationen i Little Rock från ICE-insatsen i Minneapolis är att den förra kom ur progressiv vänsterpolitik, medan den senare kommer ut högerpolitik. Men det vore en ytlig analys.

ICE är varken vanlig polis, nationalgarde eller militär. Det är en organisation som kombinerar befogenheter vid sidan av vanlig lagstiftning, påtaglig politisk styrning, aggressiv och militär framtoning, maskering och skrämseltaktik. Det påminner mer om sydamerikanska paramilitära styrkor, än om nordamerikanska polismyndigheter. Rekryteringen till det snabbt växande ICE påminner också mer om rekryteringen till politiskt motiverade miliser än om rekryteringen till reguljära militära eller polisiära styrkor. ICE:s rekryteringskampanj på sociala medier använder sig av fraser som ”Which way, American man?”, en referens till vit makt-aktivisten och nynazisten William Gayleys bok ”Which way, Western man?”.

Ivan Briscoe, vid den ideella organisationen Crisis group listade häromveckan i Economist tre tecken på att en stat är på väg att förfalla till paramilitärism. Det första är att staten börjar se beväpnade tvångsinsatser som ett första, snarare än ett sista, alternativ. Det andra att interndisciplinen i de styrkor som används upphävs eller slutar fungera. Det tredje är att lokal civilbefolkning börjar betraktas som ”fiendens stödjande nätverk”.

”Amerikaner”, skrev Peggy Noonan i Wall Street Journal efter dödsskjutningarna i Minneapolis, ”vill inte ha och accepterar inte maskerade män i kamouflagekläder som hoppar ut ur omärkta bilar och begär att få se deras dokument. Det är inte vi.” Det är inte vi. Ändå är det bevisligen det. Det är just det som skaver.

Donald Trump är den förste presidenten på åratal som fått kontroll över landets sydgräns, efter Bidenadministrationen kompletta fiasko i det avseendet. Men om scenerna som utspelats på amerikanska gator de senaste månaderna får många att associera till tredje världen, snarare än till tidigare konfliktfyllda skeden i amerikansk historia, är det inte konstigt.

Och fler förhållanden leder tanken åt samma håll. Åtminstone sedan Bill Clinton har amerikanska presidenter kunnat samla en ansenlig förmögenhet tack vare sitt ämbete. Clinton hade en förmögenhet på 1,3 miljoner dollar när han tillträdde. Kort efter sin presidentperiod hade han samlat en förmögenhet på 120 miljoner dollar. George W Bush tillträdde med en förmögenhet på 20 miljoner dollar och fördubblade den. Barack Obama gick från 1,3 miljoner dollar när han tillträdde, till 70 miljoner efter att ha klivit ned. De flesta av de här förmögenheterna tillkom strax efter, men ändå efter, respektive presidents tjänstgöringsperiod.

Donald Trump är den i särklass rikaste president USA har haft. Hans privata förmögenhet minskade från 3,7 miljarder dollar till 2,5 miljarder dollar under den första mandatperioden. Men under den andra har Trump hittills mer än väl uppvägt det. Den Jumbo jet, värd 400 miljoner dollar, som Qatars kungafamilj skänkt honom, är en liten sak i sammanhanget. Enligt Forbes tillträdde Donald Trump sin andra mandatperiod med en förmögenhet på 2,3 miljarder dollar. Vid slutet av förra året beräknades den ha vuxit till 6,7 miljarder dollar. Detta mitt under själva mandatperioden.

De stora tillskotten till Trumps förmögenhet har skett i affärer som direkt eller indirekt drar nytta av hans roll som president – till exempel hans egen kryptovaluta, lanserad just före tillträdet i januari 2025 – och fastighetsaffärer med regeringar i arabländer, som är angelägna om att hålla den amerikanska presidenten på gott humör. Ett annat aktuellt exempel är att techjätten Amazon betalade rekordbeloppet 40 miljoner dollar för att få producera en dokumentär om Melania Trump, av vilka uppemot 28 miljoner dollar ska ha gått direkt till presidenthustrun.

Presidenter som skamlöst använder sin position för att berika sig själva och sin familj är något vi känner igen från tredje världen. Ytterligare en sådan markör är vad Financial Times beskriver som att USA:s ekonomi förvandlats till en ”insiderekonomi”. Det har länge funnits en känsla av att den fria marknaden i USA gynnar eliter med politiska kontakter. Men Trumpadministrationen har gjort politik och reglering till handelsvaror, genom diskretionära beslut från fall till fall: ”Utdelningen av att ha tillgång till presidenten har sällan varit högre än under Trumps transaktionella ledarskap”, konstaterar tidningen.

En effekt av insiderekonomin är att Donald Trump inför mellanårsvalet har samlat in rekordsummor i kampanjbidrag: 429 miljoner dollar förra året. Trumps valkassa är tiotals miljoner dollar större än de demokratiska kassakistorna. En stor del av pengarna kommer från kryptoföretag, AI-entreprenörer och andra som aktivt söker presidentens stöd för att gynna deras investeringar. En ekonomi där det viktigaste är att hålla sig väl med den politiska makten är också något vi känner igen från tredje världen. En kotteri av oligarker kring presidenten, som ibland gör det svårt att avgöra vem som styr vem, likaså.

När Donald Trump tillträdde arbetade ungefär 10 000 jurister på det federala justitiedepartementet. Sedan dess har kring 6 000 sagt upp sig, fått sparken eller tagit avgångsvederlag. Även om alla dessa 6 000 inte är jurister, har departementet svårt att ersätta dem. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kvalificerade sökande. Liknande problem finns på flera andra håll i den federala byråkratin. Till och med inom militären, vars budget president Trump vill höja med 50 procent, finns oro för att höga officerare ska välja att lämna sina tjänster.

Det här speglar både en utbredd skepsis mot Trumpadministrationen bland kvalificerade opolitiska tjänstemän, och en motsvarande skepsis åt motsatt håll. Men det är också ett tecken på att USA kan vara på väg tillbaka till det som kallades spoilssystemet, som innebar att administrativa tjänster i staten fram till 1880-talet delades ut av politiker till anhängare och partilojala, snarare än till meriterade och kompetenta personer. Författaren och historikern Anne Applebaum menar att urholkningen av de amerikanska myndigheterna är avsiktlig. Hon har sett liknande processer i andra länder där autokrater vill samla makten hos sig själva.

En statlig förvaltning vars huvuduppgift är att tjäna landets ledare, snarare än nationen, är ytterligare en sak vi känner igen från tredje världen.

De flesta tecknen på USA:s tredjevärldifiering är en direkt följd av Trumpadministrationens beslut, men inte alla. Ett exempel är att universiteten utvecklas från säten för lärdom till politiska och politiserade motståndsfickor. I USA har den utvecklingen pågått i decennier, särskilt inom samhällsvetenskaper och humaniora. En stor del av den teoribildning som kommit att hamna i centrum i dessa ämnen är tunt maskerad, radikal politisk ideologi. Studenterna fostras och uppmuntras att organisera sig mot staten. De kräver att polisen blir av med sina anslag och försöker fysiskt hejda myndighetsutövning.

Peggy Noonan menar att amerikanerna verkar ha glömt bort hur man demonstrerar. Den tysta och fredliga offervilja som företrädarna för medborgarrättsrörelsen alltid försökte upprätthålla har ersatts av rasande tirader, hotfullt uppträdande och direkt våld. Som om USA redan vore en diktatur och alla metoder ursäktade. En liknande problematik har uppstått i de traditionella medierna, som efter tio år fortfarande har svårt att finna ett sätt att granska amerikansk politik, utan att bli part i målet.

I botten ligger den djupa klyfta som splittrar amerikanerna, rakt igenom vänkretsar och familjer. Peggy Noonan kallar splittringen ”det kalla inbördeskriget”. Amerikansk politik har tribaliserats, driven av grupplojaliteter och en bottenlös misstro mot meningsmotståndare, en misstro som inga sakargument kan rubba. Vilken typ av länder känner vi igen sådana stamkrig ifrån?

Om allt fler ser ett USA som tredjevärldifieras är det inte konstigt om turismen avtar. Hur hamnade USA här? Det är inte en fullständig gåta. ”Donald Trump”, skrev CNN:s globala ekonomianalytiker Rana Foroohar i Financial Times nyligen ”är ett dåligt svar på bra frågor”. Han ifrågasatte alla konventionella sanningar och tog sig an de problem som mittenpolitiker på båda sidor i decennier vägrade att erkänna, trots att alla kunde se problemen. Han kunde göra det för att Demokraterna hade blivit partiet för de rika, privilegierade och teoristinna radikalerna. Trump ”erövrade makten genom att sätta ljuset på hyckleriet i vårt system, även när han själv personifierade det”.

Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev var inne på ett liknande spår redan förra våren, när han påpekade att Trumpklanens oblyga sätt att berika sig har ett udda drag: det sker helt öppet. Hyckleriet är lastens hyllning till dygden, men någon sådan hyllning ägnar sig inte Trump åt. Han må vara en av de solkigaste presidenterna i amerikansk historia i det här avseendet, men han är också en av de mest transparenta. Han är hal som en ål för konspirationsteoretiker – eller var det åtminstone fram till Epsteinskandalen återkom – eftersom allting redan finns att se, utan några ursäkter, på ytan.

Krastev menar att korruption inte intresserar medborgarna särskilt mycket förrän de drabbas av känslan att demokratin inte längre är begriplig. Men Trump gör den politiska beslutsprocessen begriplig: det är han som bestämmer. Därför struntar en stor andel av medborgarna i Trumps korrupta beteende. Det är ytterligare en aspekt av amerikanernas nyvunna cynism.

David Brooks menar att det inte är på grund av Donald Trump som amerikanerna hamnat här. De har inte gått från idealism till cynism därför att viktiga värden strimlats sönder av samhällstoppen. Att Donald Trump kan agera som han gör, och ändå få många amerikaners stöd, beror enligt Brooks på en hyperindividualism som privatiserade moralen. Amerikaner delar inte längre ett gemensam moraliskt ramverk. Utan det har de blivit ”moraliskt oartikulerade och okunniga”. Utan en gemensam uppfattning om vad som är rätt eller fel går det inte att lösa konflikter, hålla ihop samhället och odla tillit.

Statistiken ger inte nödvändigtvis stöd för en atomisering av samhället, men däremot ett förkrossande stöd för att amerikanerna är ohjälpligt splittrade i två stammar. I en undersökning som New York Times lät göra i januari syns en del tecken på att Donald Trump börjar få politisk uppförsbacke. Det som saknas är tecken på minskad polarisering. Av de tillfrågade tycker 49 procent att USA efter ett år med Trump är ett sämre land, medan 32 procent tycker att det är bättre. En majoritet, 56 procent, är missnöjda med hur han sköter ämbetet, medan 40 procent är nöjda.

I samtliga sakfrågor, utom skötseln av gränsen till Mexiko där de positiva omdömena överväger med tre procentenheter, är majoriteten av de tillfrågade missnöjda med Donald Trumps hantering av landet. Vad gäller levnadsomkostnader är övervikten för de negativa 29 procentenheter, vad gäller hanteringen av invandringen är den negativa övervikten 17 procentenheter och vad gäller Epsteinfilerna hela 44 procentenheter.

Men när resultatet bryts ned framträder ett annat mönster. Bara tre procent av demokratiska sympatisörer tycker att USA är bättre efter ett år med Trump, men hela 73 procent av republikanerna gör det. Bland oberoende tycker 24 procent att landet blivit bättre. På frågan vilket slags president Donald Trump är på väg att bli, svarar 84 procent av demokratiska sympatisörer att han är på god väg att bli en av de sämsta i USA:s historia. Bara en procent menar att han kommer att bli en av de bästa. Bland republikaner säger 45 procent att Trump är på väg att bli en av de bästa i historien och 32 procent att han är ”över medel”. Bara fyra procent av republikanska sympatisörer menar att han riskerar att bli en av de sämsta i historien.

Vi står inte inför något snart skifte i amerikanernas syn på Donald Trump. Det kalla inbördeskriget fortgår. Många av oss har svårt att frigöra oss från vår gamla bild av USA. Kanske är det bra om cynismen inte helt ska ta över. Men det finns också en risk att våra traditionellt positiva bilder av USA hindrar oss att ta det nya USA på allvar. Ännu tio år efter Donald Trumps första valvinst finns en spridd känsla av att det USA vi nu ser, på något sätt inte är det riktiga USA. Att det här är ett tillfälligt vansinnesutbrott.

Alldeles omöjligt är det förstås inte. Financial Times datareporter John Burn-Murdoch skrev en uppmärksammad artikel i slutet av januari, baserad på ett index över utarmning av demokratiska och samhälleliga normer. Enligt det är den demokratiska nedgången under Donald Trump betydligt snabbare än den var i Turkiet, Ryssland, Venezuela och Ungern. Men Burn-Murdoch påpekade också att i de andra länderna var de åtgärder som vidtogs ofta av en integrerad, strukturell art: ändringar som krävde lika omfattande reformer för att vändas tillbaka. I Donald Trumps fall har de flesta av de åtgärder som räknas som negativa i indexet skett i form av drastiska åtgärder som gått vid sidan av institutionerna, snarare än att korrumpera dem permanent.

Utvecklingen är fortfarande allvarlig, menar Burn-Murdoch, men det tyder på att de amerikanska institutionerna är svårare att ta över och dominera, än i många andra länder. Det finns konkreta tecken på att det faktiskt är så: Politicos juridisk-politiske kolumnist Ankush Khardori skrev häromveckan om den Trumptrogne federala åklagaren Jeanine Pirro. Hon har legat på för att åtala de sex demokratiska kongressledamöter som förra året uppmanade amerikanska militärer att inte lyda order, om orderna var lagstridiga.

Men för att åtal ska väckas måste en åtalsjury, som består av vanliga medborgare, besluta att så ska ske. Det är vanligtvis en formalitet. ”Reglerna är så kraftigt partiska till åklagarens fördel att det nästan är komisk”, citerar Khardori en tidigare högt uppsatt jurist vid det amerikanska justitiedepartementet. I det här fallet röstade dock inte en enda av juryledamöterna för att åtal skulle väckas. ”Som tidigare federal åklagare”, skriver Khardori, ”har jag aldrig hört talas om att något sådant hänt förut”. Att en majoritet i högsta domstolen häromveckan ogiltigförklarade grundvalen för Donald Trumps tullpolitik, inklusive två domare utsedda av Trump själv, är ett annat exempel på amerikanska institutioners styrka.

Men även om amerikanska institutioner är svåra att urholka vore det naivt att för den skull intala sig att allt kan bli som förut igen. En som inte tror ett ögonblick på det är den brittiske filosofen och författaren John Gray, litteraturredaktör i brittiska New Statesman. Han ser tvärtom det som händer som en av dessa grundläggande och djupgående förändringar som historien är full av. Gray menar till och med att det som nu sker är precis det som den hyperprogressiva vänstern så länge velat se: nedmonteringen av Västvärlden. Inte bara därför att lojaliteterna mellan USA och Europa är ifrågasatta, eller därför att Donald Trump lockas av kinesiska och ryska autokrater, utan även på amerikanernas hemmaplan. Gray varnar dem som tror att det finns en väg tillbaka:

”Eftersom det här tillståndet är sjukligt, kan det rättas till med politisk vilja. Det skulle i alla fall progressiva vilja tro. Alternativet för dem är förtvivlan. Men verkligheten är orubblig. Det kommer inte att bli någon global ordning som liknar de som fanns, eller som fantiserades fram. Liberalism och socialism formulerades i en epok av västerländsk dominans – en historisk tillfällighet som höll i några få århundraden – som nu tydligt går mot sitt slut. Progressiva tänkare föreställer sig framtiden genom sitt förlorade förflutna. Livet i efterdyningen är otänkbart.”

Vi är på väg tillbaka till det som är det normala i historien, menar Gray, vilket är olika imperier, nationalstater, tyrannier och republiker som tävlar mot varandra i skiftande allianser. Och det förändrar också permanent det politiska livet inom stater. Men även om vi inte kan gå bakåt, måste det som kommer bli sämre?

David Brooks har, sin dystra analys till trots, visst hopp. Det som behövs, menar han, är inte i första hand en ny president, utan en förändring i amerikanernas sätt att tänka. Det behövs en omkalibrering av amerikansk kultur, i bredaste bemärkelse, från dagens individualiserade moral och nihilism till en ny humanism. Det kan låta som en from förhoppning, men Brooks insisterar på att kultur i den här bemärkelsen ändras hela tiden. Den gjorde det i slutet av 1890-talet när en krassare socialdarwinism ersattes av en mer empatisk samhällssyn. Den gjorde det mellan 1955 och 1975, när fröet såddes till den hyperindividualism som Brooks kritiserar, men samtidigt blev USA mindre konformistiskt, sexistiskt och rasistiskt.

En del av det som händer under Trumpadministrationen kan till och med vara till hjälp för att få till stånd en kulturell förändring, menar Brooks. Till exempel har de amerikanska universiteten till sist börjat idka viss självkritik. Runt om i den amerikanska universitetsvärlden, påstår Brooks, startas nu kurser som inriktar sig på karaktärsbyggande, medborgaranda och det allmännas bästa, snarare än maktpolitik eller pengar. Han anar en motrörelse mot cynismen.

Att läsa Brooks är en aning som att läsa en självhjälpsbok för personlig utveckling. Och kanske är det precis vad Amerika behöver. En hjälpande hand för ett ungt land i behov av att växa upp. Det vi brottas med är kanske amerikanernas pubertet. De kan inte gå tillbaka till barndomen, men möjligen framåt till vuxenlivet.

Peggy Noonan har passat på att åter läsa Thomas Jeffersons självständighetsförklaring inför 250-årsjubiléet. Hon kan inte låta bli att citera något av det som kung George III anklagas för i den historiska texten:

”För att skära av vår handel med alla världens delar.”

”Han har anstiftat till inbördes uppror oss emellan.”

”Han har, i fredstid, haft stående arméer stationerade hos oss utan samtycke från våra lagstiftande församlingar.”

”Han har inrättat en mängd nya ämbeten och sänt hit svärmar av tjänstemän för att plåga vårt folk och tära på dess välstånd.”

”Han har ansträngt sig för att hindra bosättning i dessa stater; och med detta i åtanke har han obstruerat lagar för utlänningars möjlighet till medborgarskap, vägrat att anta andra lagar för att stimulera migration till dessa stater.”

Det är firandet av detta som president Trump kommer att vara värd för i år.

USA är ett annat än det brukade vara, men det är fortfarande fyllt av motsägelser. Där kanske hoppet till sist ligger.

***

Läs även: USA:s satir mår bättre än någonsin

Läs även: Kommer Landman att läka Amerika?