Västvärldens fruktan – de nya axelmakterna

Relationerna mellan Kina och Ryssland har historiskt varit allt annat än harmoniska. Nu anas konturerna av en gammal skräck hos västvärlden: ett fungerande partnerskap mellan stormakterna i öst.

Vad rörde sig i Vladimir Putins huvud när han satt på OS-läktaren i Peking den fjärde februari i år? Han satt ensam med överrocken på, extremt rädd för att bli smittad. När fyrverkerierna lyste upp himlen och idrottarna marscherade in på arenan applåderade han artigt. Men redan dagen därpå hade Putin försvunnit från Peking och återvänt till Moskva. Trupper på hundratusen man stod och väntade runt Ukrainas gränser. Sammandragningen hade sin egen logik. De väpnade styrkorna behövde mat och försörjning, väntan skulle sänka stridsberedskapen. Putin visste att om han inte snart gav order om framryckning måste soldaterna dras tillbaka till sina förläggningar. Han oroade sig säkert för den svaghet han då skulle visa.

Mitt i denna uppladdning åkte Putin ändå till Peking för att träffa Xi Jinping. Toppmötet mellan de båda presidenterna hölls timmarna före invigningen. Xi Jinping som också isolerat sig under pandemin var ändå angelägen om ett personligt möte. Vad pratade de om? Historieforskningen kanske någon gång får tillgång till exakta samtalsnoteringar, men vi får anta att de drog upp planerna för den nya världsordning de tänkte skapa.

Frågorna hade diskuterats ingående, Putin och Xi träffades 38 gånger och utbytte ett hundratal korrespondenser innan de enades om den deklaration som nu låg på bordet. Den ryske presidenten behövde en klapp på axeln för de krigsplaner han utformat sedan ett halvår tillbaka. Utan stöd från det ekonomiskt betydligt starkare Kina skulle Putin aldrig gå i land med sin operation, det måste de båda presidenterna ha varit fullt medvetna om. New York Times avslöjade senare att Kina sedan november fått ta del av USA:s hemliga underrättelser om Putins anfallsplaner, men att kineserna avfärdat krigsriskerna och i stället skickat USA-rapporterna vidare till Moskva. Det enda kineserna bad ryssarna om var att vänta med invasionen av Ukraina tills de olympiska spelen i Peking var över (Kina förnekar dessa uppgifter).

Putin fick sannolikt det tysta godkännande han önskat, och inte heller Xi Jinping gick lottlös från förhandlingsbordet. »Den ryska sidan återupprepar sitt stöd för principen om ett Kina, intygar att Taiwan är en omistlig del av Kina och motsätter sig varje form av självständighet för Taiwan«, slog den gemensamma deklarationen fast. Kina och Ryssland motsätter sig alla försök till underminering av säkerhet och stabilitet från externa styrkor och, gjorde de två länderna klart, »sådan inblandning kommer att besvaras med motåtgärder«.

Kina och Ryssland kom överens om att stödja varandra i sina respektive närområden. »Båda sidor motsätter sig en ytterligare utvidgning av Nato och manar den nordatlantiska alliansen att överge sin kalla kriget-retorik«, skriver man. »Den kinesiska sidan sympatiserar med och stödjer den ryska federationens riktlinjer för att skapa långsiktigt bindande säkerhetsgarantier i Europa.«

Putin och Xi tänkte nu bygga internationella relationer av »ny typ«. De konstaterade att det internationella samfundet efterfrågar en ny maktfördelning mellan länderna, medan ett fåtal länder »förordar ensidiga åtgärder och tillgriper våld, de blandar sig i andra länders inre angelägenheter och provocerar fram motsättningar, olikheter och konfrontationer som hämmar mänsklighetens framsteg«, skriver presidenterna i formuleringar som några veckor senare blir närmast skrattretande, med tanke på invasionen av Ukraina.

Det nya samarbetet mellan Ryssland och Kina är överlägset den gamla kalla-kriget-erans militära och politiska allianser, slår de fast. Vänskapen mellan de båda länderna har »inga gränser« och det finns inga förbjudna områden för samarbete.

De många pompösa orden understryker den långtgående vänskapspakt som nu slutits. Skrivelsen på tolv sidor ska, som China Daily uttrycker det, få en »långtgående och viktig betydelse för att förbättra det globala ledarskapet i en ny tid«. Det som förenar Vladimir Putin och Xi Jinping är deras gemensamma planer att stoppa USA:s globala dominans. Tiden kommer visa om denna vänskapspakt från den 4 februari 2022 blir lika historisk som Münchenöverenskommelsen 1938 eller Molotov-Ribbentroppakten 1939, som Winston Churchill i sina memoarer karaktäriserade som »kulmen på den brittiska och franska utrikespolitikens och diplomatins mångåriga misslyckanden«.

Nu har två diktaturer återigen slagit ihop sina påsar och världens diplomater tycks lika förbluffade. Kanske var det symboliskt att den nya axeln mellan Kina och Ryssland upprättades nästan exakt femtio år efter Richard Nixons besök hos Mao Zedong i februari 1972.

Den 21 februari 1972 landade Air Force One på Pekings flygplats och president Richard Nixon klev ensam nerför flygplanstrappan för det historiska handslaget med premiärministern Zhou Enlai, »som stod på plattan i blåsten i sin perfekta Maojacka medan den kinesiska militärorkestern spelade Den stjärnbeströdda fanan«, skriver Nixons utrikesminister Henry Kissinger i boken On China. Kissinger dröjde sig kvar i planet men var arkitekten bakom USA:s nya realpolitik. »För att vara ett historiskt ögonblick var det märkligt dämpat. När Nixons motorkortege körde in i Peking hade gatorna rensats från åskådare, och hans ankomst sändes som sista inslag på kvällsnyheterna.«

Mao Zedong hade ända sedan revolutionen 1949 manat till kamp mot »USA-imperialismen« och målat upp USA som huvudfiende till världens folk. Dessutom pågick Vietnamkriget för fullt och de kinesiska ledarna visste att deras vietnamesiska allierade var ursinniga för att Kina nu inledde ett närmare samarbete med USA. Därför tonades Nixons besök ner, trots att det skulle bli en milstolpe i efterkrigstidens stormaktspolitik.

Sedan andra världskriget pågick Kalla kriget och världen var indelad i två block. Västvärlden stod mot Kina och Sovjetunionen som styrdes av kommunistiska partier med den målsättningen att genomföra socialismen och så småningom det fulländade kommunistiska samhället. Verkligheten var dock långt från visionerna. Förtrycket i dessa länder var brutalt och konkurrensen mellan de kommunistiska ledarna knivskarp. När Mao Zedong just utropat den kinesiska folkrepubliken och gjorde sitt första besök i Moskva fick han en förödmjukande behandling av Josef Stalin. Mao placerades i en datja 27 kilometer utanför staden där han fick vänta på audiens. Dagarna gick och Mao kunde bara blicka ut över en igensnöad trädgård. Stalin skickade sina underordnade för att, som han sa till Molotov, »undersöka vad Mao är för typ«.

Josef Stalin var rädd att Mao Zedong skulle överta hans roll som ledare för den världskommunistiska rörelsen. Han ville därför inte tillgodose Maos begäran att Kina skulle få tillgång till teknologin för en atombomb. Josef Stalin dog 1953 och efterträddes av Nikita Chrusjtjov. Mao gjorde då nya försök att närma sig Moskva. När de gamla stalinisterna Molotov och Malenkov i juni 1957 försökte störta Chrusjtjov i en statskupp, valde Mao att ställa sig på Chrusjtjovs sida. Kuppen misslyckades och Chrusjtjov återgäldade stödet genom att i oktober 1957 sluta ett avtal om att förse Kina med en atombomb. De ryska ministerierna beordrades ge kineserna allt de behövde för att bygga sin egen bomb. Kina fick på så sätt ett omfattande stöd i form av tusentals ryska tekniker och industriellt uppbygge. Men när Mao väl fått tillgång till den teknologi som behövdes för att bygga upp den kinesiska militärindustrin knakade det snart i fogarna mellan de två broderländerna. Sista gången Nikita Chrusjtjov besökte Peking gav Mao igen. Väl medveten om att den ryske presidenten inte kunde simma tog Mao emot honom iförd badbyxor vid swimmingpoolen i Zhongnanhai (Pekings Kreml) och inbjöd Chrusjtjov att hoppa i. »Sovjetledaren överraskade oss och accepterade«, skriver Maos livmedikus i sina memoarer. »Chrusjtjov visste inte hur man simmade och hade simdyna, omringad av mig och ett antal livvakter, och med tolkar som försökte utföra sitt arbete från sidan.«

Förolämpad av Mao förkortade Chrusjtjov sitt besök och reste hem efter bara tre dagar.

Den ideologiska konflikten mellan de två kommunistiska stormakterna blossade upp i en strid som kallats »Den stora polemiken«. Moskva förordade »fredlig samlevnad« med resten av världen medan de kinesiska

kommunisterna understödde världsrevolutionen. Sommaren 1969 hade konflikten mellan Kina och Sovjet eskalerat så mycket att gränsstrider utbröt i Xinjiang. Sovjetunionen mobiliserade en miljon soldater till den kinesiska gränsen medan Mao beordrade sina landsmän att bygga skyddsrum och gräva tunnlar. Ett krig tycktes förestående.

Richard Nixon gjorde då analysen att Sovjetunionen vid denna tid var en farligare fiende än Kina och att ett förödande krig mot Kina inte var i USA:s intresse. Den amerikanske presidenten konstaterade att man därför hade ett strategiskt intresse av att denna kommunistiska stat överlevde, enligt Kissingers skildring. Därför reste han och Nixon till Peking och gjorde upp med Mao. I den så kallade Shanghaideklarationen etablerades ett samarbete mellan USA och Kina mot den gemensamma fienden Sovjetunionen.

Efter Maos död 1976 kom Deng Xiaoping till makten och inledde en epok med »öppenhet och reformer«. Vänsterfalangen inom kommunistpartiet med de fyras gäng ledda av Maos änka Jiang Qing slogs ner. Kinas isolering och aversion mot utländska »imperialister« ändrades snabbt till ett enormt intresse för västvärldens kultur och konsumtionssamhälle. En kraftfull demokratirörelse växte fram våren 1989. Även inom kommunistpartiet fanns en falang som ville se politiska reformer. Demokratirörelsen svepte genom hela kommunistblocket och när Michail Gorbatjov besökte Peking i maj 1989 skymtade slutet på det kalla kriget. Tusentals studenter hungerstrejkade på Himmelska fridens torg och Gorbatjov fick lotsas in bakvägen till Folkets stora sal för att möta Deng Xiaoping. Efter trettio år av bitter konflikt var det dags för de två stormakterna att försonas. Möjligheten fanns till en demokratisk utveckling bakom järnridån, Gorbatjov hade visat vägen med glasnost och perestrojka. Deng Xiaoping var dock en hårdför kommunist som föraktade Gorbatjov. Någon vecka senare slog han till med brutalt våld och krossade demokratirörelsen. Folkets befrielsearmé öppnade eld mot sitt eget folk.

Massakern på Himmelska fridens torg var en kalldusch för alla som hoppats på en fredligare och mer demokratisk värld. Att Deng Xiaoping använde militärt våld för att hålla sig kvar vid makten var ändå ett svaghetstecken. Isolering och sanktioner hade kanske fått regimen på fall.

Men i stället för att bryta samarbetet med Kina valde USA:s dåvarande president George Bush den äldre att ge fortsatt stöd till Kinas diktator. Två veckor efter blodbadet skrev han ett (hemligt) personligt brev till »sin vän« Deng Xiaoping: »Vi får inte låta efterspelet av de nyligen inträffade tragiska händelserna underminera den livskraftiga relation som tålmodigt byggts upp under de senaste sjutton åren.«

Business as usual med andra ord. Kina var i stort behov av teknik och investeringar och på grund av all »negativ press« var landet öppet för eftergifter, enligt Motorolachefen Robert Galvin som snabbt reste till Peking för att bygga fabriker, skriver Ronald Reagans tidigare handelsrådgivare Clyde Prestowitz i boken The World Turned Upside Down.

Och snart följdes Motorolachefen av ett lämmeltåg av storbolagschefer från USA och Europa.

Trettio år senare har Kina blivit världens näst största ekonomi och många kinesiska bolag är i dag världsledande. De utländska bolag som kom till Kina stod till en början för över 50 procent av Kinas BNP-tillväxt. Denna globalisering var knappast vad Adam Smith eller David Ricardo hade menat med fri handel och ett ömsesidigt handelsutbyte mellan stater. I stället har västvärlden systematiskt utnyttjat den snedvridna konkurrens som kommunistpartiet erbjudit – tvångsmässigt nedpressade löner, obefintligt skydd för miljön, subventionerad energi, kontrollerad valuta och låga skatter. Globaliseringen fungerade i fyrtio år och gav materiell välfärd världen över. Ett problem förblev dock olöst. Det kinesiska kommunistpartiet behöll makten. Och precis som Mao Zedong sparkade ut ryssarna när han väl fått tillgång till teknologin för en egen atombomb, är dagens kommunister nu beredda att göra sig av med beroendet av västvärlden.

Kinas president Xi Jinping har redan i många år förberett Kina för att klara sig utan utländsk hjälp. Vid ett centralkommittémöte i höstas proklamerade han att Kina trätt in i en ny era. I stället för »öppenhet och reformer« satsar Xi Jinping på självhushållning och en återgång till statligt styrda företag. Kina ska utveckla en »cirkulär ekonomi« där landet förmår göra egna uppfinningar, producera på egen hand och leverera varorna för inhemsk konsumtion. Landets exportledda ekonomi ska omvandlas och i stället bygga på inhemsk efterfrågan. Frikopplingen från västvärlden har redan börjat. Därför är den nu gjorda överenskommelsen med Ryssland knappast överraskande. I stället för att inordna sig i den rådande internationella världsordningen vill Xi Jinping skapa sitt eget Mittens rike med Kina som dominerande makt.

De enorma handelsöverskott Kina samlat in under den ekonomiska boomen är också en rejäl krigskassa, »Kinas kommunistparti är överlägset världens rikaste politiska parti«, skriver Prestowitz. Han ger en eloge till Xis idé Belt and Road Initiative (BRI) där Kina nu finansierar infrastruktur och teknikinvesteringar i över 139 länder. Att använda handelsöverskotten för dessa satsningar är säkerligen lönsammare och definitivt mer strategiskt än att satsa pengarna i amerikanska statsobligationer, konstaterar Prestowitz inte utan bitterhet. Såväl Ryssland som Ukraina har fått stora BRI-investeringar, vilket ger en antydan om vem det är som håller i taktpinnen för den nya världsordningen.

Till och med Richard Nixon erkände kort före sin död att hans initiativ att liera sig med Kina mot den dåvarande huvudfienden, möjligen inte var så smart trots allt. »Vi kanske skapade en Frankenstein«, sa Nixon i en intervju med William Safire. Eller i vilket fall ett »Frankensteins monster« …

Fredagen den 25 februari i år, dagen efter krigsutbrottet, ringde Xi Jinping till sin vän i Kreml Vladimir Putin – däremot inte till Volodymyr Zelenskyj i Ukraina. Kinas ledare tog inte avstånd från kriget, men förordade återhållsamhet och samtal. Även i senare överläggningar med statsledare från västvärlden spelade Xi Jinping upp samma vaga neutralitet och kom med visdomsord som att »konflikter måste lösas genom förhandlingar«. Under några veckor kunde Kina därigenom framstå som en utomstående part och dölja det faktum att Kina genom avtalet med Ryssland möjliggjort Putins invasion av Ukraina.

Många i väst har svårt att ta in den omsvängning Kina gjort. Naiva bortförklaringar torgförs som när president Bidens nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan inför ett möte med sin kinesiske motpart Yang Jiechi frågade sig om kineserna möjligen inte haft full kännedom om de ryska ledarnas planer. »Det är möjligt att Putin ljög för dem, på samma sätt som han ljög för européerna och andra«, sa Sullivan.

Kan Xi Jinping verkligen först göra en historisk pakt med Vladimir Putin och sedan tre veckor senare upptäcka att han blivit lurad? Att han trots USA:s underrättelserapporter om en massiv militär uppladdning ändå var omedveten om vad som skulle hända? Det låter inte särskilt trovärdigt. Däremot hade säkert såväl Xi Jinping som Vladimir Putin hoppats på en snabb operation.

Många tecken tyder också på att Kina i god tid har förberett sig på bistrare tider. Under förra hösten ökade Kina sina spannmålsinköp. I hamnstaden Dalien magasineras spannmål i 310 enorma silos. Kina med 20 procent av världens befolkning har nu bunkrat 50 procent av världens livsmedel. Efter överenskommelsen i början av februari fyllde Kina också upp sina oljelager. Putin kunde också flytta sina styrkor från Sibirien, vilket militära bedömare anser måste ha skett i samförstånd med Xi Jinping.

Teknologiöverföringen från västvärlden har givit Kina en relativt högteknologisk industrisektor. Kina är dock långt ifrån självförsörjande när det gäller energi och livsmedel. Kina importerar 70 procent av sitt oljebehov och oljeimporten har ökat med 7 procent om året. Även importen av vete, soja och majs har ökat med mellan 200 till 1 200 procent på fem år uppger japanska Nikkei Asia.

Ryssland är å andra sidan en av världens största oljeproducenter. Dessutom är Ryssland och Ukraina världens kornbodar, med sammanlagt 30 procent av världens spannmålsproduktion. Kina och Ryssland kompletterar varandra. Efter annekteringen av Krim 2014 slöt Ryssland och Kina avtal om gasleveranser, och en pipeline, Power of Siberia, byggdes. Vid toppmötet den 4 februari i år undertecknades ett stort antal nya affärskontrakt. En ny gasledning, Power of Siberia 2, planeras från Yamalhalvöns gasfyndigheter ner till norra Kina. Denna pipeline ska få kapacitet för 80 miljarder kubikmeter naturgas per år, vilket gör att gasledningarna sammanlagt når upp till de nivåer som i dag exporteras till Europa. Kina kommer därmed kunna ersätta Europa som förbrukare av Rysslands fossila energi. Ett strategiskt skifte som i grunden kan ändra maktbalansen i världen. Många ekonomer pekar på Kinas beroende av exportmarknaderna i Europa och väst, som knappast kan ersättas med den mycket mindre ryska marknaden. Handeln med Ryssland ökar dock snabbt (36 procent i fjol) och mobiltelefoner som kinesiska Xiaomi har redan 30 procent av den ryska marknaden. Naturresurser och billig energi ses antagligen av Peking som strategiskt viktigare än exporten till väst.

Efter mötet mellan Sullivan och Yang började världen inse att Kinas allians med Ryssland knappast var ett missförstånd. »Kina har redan bestämt sig för att ge ekonomiskt stöd till Ryssland i Ukrainakonflikten«, skrev engelska The Guardian och citerade besvikna tjänstemän från Washington som konstaterade att partnerskapet med Ryssland drivs från högsta partiledningen i Peking: »Det är Xi Jinpings projekt. Han är totalt och fundamentalt bakom denna närmare relation med Ryssland.«

President Donald Trump initierade en mer kritisk hållning mot Kina än tidigare administrationer och startade ett handelskrig 2018. Därefter har den antiamerikanska retoriken trappats upp från Peking. När sedan Joe Biden inte avbröt Trumps Kinapolitik utan tvärtom eskalerade genom att skapa militära allianser som Aukus (mellan Storbritannien, Australien och USA) har sprickan vidgats ytterligare. Joe Biden hade hoppats på en »stabil och förutsägbar« relation med Ryssland för att i stället öka USA:s engagemang i Sydostasien och ge ett starkare stöd till Taiwan. Xi Jinping gjorde då motdraget att sluta pakten med Ryssland. Tre veckor senare startade kriget i Ukraina. Därmed föll Bidens geopolitiska strategi samman, och USA har nu tvingats skicka 100 000 soldater till Europa. Putins krigsäventyr kan mycket väl avleda USA:s och världens uppmärksamhet från Kinas expansiva planer i sitt närområde.

Många befarar att nästa steg kan bli en invasion av Taiwan. Tidningen Newsweek refererade den 16 mars ryska läckor som hävdade att Xi Jinping planerat ett kinesiskt anfall mot Taiwan till hösten, men att dessa planer grusats av Rysslands stora motgångar i Ukraina. Svårigheterna för Putin har möjligen gjort Xi Jinping mer tveksam. Motståndet från det ukrainska folket var något de båda diktatorerna inte räknat med.

En framtida konflikt om Taiwan är dock långt ifrån avstyrd. I USA anses Taiwan mer centralt för den globala maktbalansen än Ukraina. Taiwan ligger mitt i den kedja av öar som sträcker sig från Japan ner till Malaysia och som utgör en naturlig försvarslinje mot kinesiska atomubåtar. Skulle Kina ta över Taiwan öppnas vattnen för att skicka kinesiska atombestyckade ubåtar ut på djupt vatten i Stilla havet. Där är de betydligt svårare att upptäcka och blir därför ett kärnvapenstrategiskt hot mot USA. Taiwan är också viktigt för att hålla handelsleden i Taiwan-sundet öppen, där Japan transporterar en stor del av sin försörjning. Trots att Taiwan är ett litet land är dess industri världsledande och USA liksom även Europa är helt beroende av dess halvledarproduktion. Skulle Kina invadera Taiwan och ta över TSMC (Taiwan Semiconductor Manufacturing Company) som tillverkar 70 procent av världens halvledare, vore kinesisk överhöghet inom många industrisektorer ett faktum.

Biden-administrationen har gång på gång krävt att Kina måste ta avstånd från den ryska aggressionen. Om Kina hjälper Ryssland finansiellt eller militärt hotar så kallade »sekundära sanktioner«. Några detaljer från telefonsamtalet mellan Joe Biden och Xi Jinping i förra veckan har inte läckt ut, men den kinesiske presidenten gav uppenbarligen inga löften om att ingripa mot Putin. Tvärtom ger Xi Jinping fortsatt sitt stöd till den ryske presidenten.

Att Kina talar om vapenvila och samtidigt tillåter Ryssland fortsätta sitt anfallskrig utan att ingripa är ett dubbelspel som antagligen blir en svår huvudvärk när Biden träffar Nato och EU i Bryssel. Var går den »röda linjen« för att även Kina ska hamna på sanktionslistan? Väst har enats mot Ryssland, men mot Kina lär det bli betydligt svårare. Alla inser att sanktionerna mot Ryssland riskerar bli verkningslösa om Kina ställer upp med finansiell och militär hjälp. En blockad mot Kina blir å andra sidan förödande för den globala ekonomi som västvärldens liberala ekonomier gjort oss alla så beroende av.

Från Peking kommer signaler om motsättningar inom kommunistpartiet. Xi Jinpings vänsterlinje är omstridd, redan efter toppmötet med Vladimir Putin kunde Wall Street Journal rapportera om hårda motsättningar inom kommunistpartiets ständiga utskott. Kinesiska media har även publicerat kritiska artiklar mot Xi Jinping. Senast skrev Hu Wei, med anknytning till premiärminister Li Keqiang, på sociala medier: »Kina kan inte vara bundet till Putin och behöver kapa banden så fort som möjligt.« Strider pågår i partiets högsta organ mellan Xi Jinping och falangen från Shanghai med företrädaren Jiang Zemin som anses mer USA-vänlig. På sistone har Xi Jinping säkrat sitt stöd hos militären, skriver Willy Wo-Lap Lam som är känd för sina kunskaper om kommunistpartiets inre intriger.

Toppmöte. Vladimir Putin och Xi Jinping i videosamtal strax före jul 2021. Foto: Mikhail Metzel/Sputnik/AP.

Skulle trycket från västvärlden bli tillräckligt stort är det möjligt att Xi Jinping måste backa och göra en helomvändning gentemot Ryssland, eller till och med tvingas bort från makten. Även Vladimir Putin riskerar sin position om kriget blir en förlust eller maler på med allt mer förödelse. Å andra sidan kan världens reaktioner bli så lama att Putin och Xi mycket väl rider ut stormen. Många i väst sätter fortfarande sitt hopp till Kina som medlare. Frågan är bara till vilket pris? Vilka eftergifter kommer Kina begära som tack för sin »fredsinsats«? Nya garantier för att Taiwan tillhör Folkrepubliken Kina? Och kommer Putin sedan gå vidare till andra länder i Östeuropa? Hur hitta en kompromiss som ger fred utan att göra för stora eftergifter?

Ett historiskt misslyckande för eftergiftspolitik är den Münchenuppgörelse som Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain 1938 slöt med Adolf Hitler. »Fred i vår tid!« förklarade Chamberlain när han kom hem till England och viftade med sitt vita papper.

Ett år senare började andra världskriget.

Artikelförfattaren Gunnar Lindstedt skriver en bok om Kina.

***

Läs även: I huvudet på Putin

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text: Gunnar Lindstedt

Toppbild: FOTO: ALEXEI DRUZHININ/AP