WWF – isbjörnsjaktens dolda lobbyister

Fartyget M/S Stockholm står inkilad i packisen rakt norr om den norska ögruppen Svalbard. Det tysta, vidsträckta landskapet skapar en känsla av att vara vid världens ände.

Tittar man på en världsatlas över var fartyget befinner sig så förstärks den känslan. Här tar kartan slut. En isbjörn nosar nyfiket på fartygsskrovet, tar några steg bakåt och tittar upp mot skeppet. Ett tjugotal människoögon tittar tillbaka. De är turister och besättning. Kamerorna smattrar i den knäpptysta luften.

Isbjörnen ställer sig på bakbenen och visar sin fulla längd. Världens största landlevande rovdjur, som tillbringar större delen av livet på havsisen.
Björnen sätter tassarna mot relingen. Därifrån skulle den möjligen klara av att klättra ombord. Expeditionsguiden Nikita Ovsyanikov tar sin pinne och går fram till björnen. En kort stund tittar de på varandra.

Nikita Ovsyanikov slår den långa pinnen i relingens stålräcke. Skrämd springer björnen därifrån. Nikita, expeditionsguide på fartyg i Norra ishavet, zoolog och en av världens främsta isbjörnsforskare, tillbringade under tre decennier sommarhalvåren på Wrangels ö norr om Sibirien. Där studerade han isbjörnarna och lärde sig att gå mitt ibland dem, beväpnad med enbart sin pinne.

När han denna augustidag 2019 återvänder in under fartygsdäcket passerar han två besättningsmän som i en dörröppning stått och bevittnat guidens ögonblick med isbjörnen. Nikita Ovsyanikov förklarar för besättningen att isbjörnens överlevnad inte enbart är hotad av klimatuppvärmning, utan även av jakt. Han säger att en av organisationerna som är mest ansvariga för att isbjörnar jagas för hårt är just den organisation som de flesta tänker ska vara isbjörnens beskyddare.

Undertecknad var en av de två besättningsmännen som såg Nikita Ovsyanikovs möte med isbjörnen – och hörde hans utläggning där han pekade fingret mot just Världsnaturfonden, WWF, och påstod att just de är en stor lobbyist för den omfattande globala isbjörnsjakten. Denna granskning har gjorts i samarbete med grävredaktionen Systema på Radio Free Europe (RFE/RL), i syfte att ta reda på vilken sanningshalt som låg i vad Nikita Ovsyanikov berättade.

Att ”adoptera en isbjörn” kostar omkring 200 svenska kronor. Lägg till några hundra kronor så får du en isbjörnsnalle också, och gott samvete. Det här är en av Världsnaturfondens, WWF:s, kändaste kampanjer. Isbjörnen är en av organisationens kraftigaste symboler. Världens största landlevande rovdjur, hotad av issmältningar. I bilden av den sårbara isbjörnen finns naturens råhet såväl som dess skörhet samlad.

Satsningar som denna har bidragit till att WWF förra året omsatte miljardbelopp. Med pengarna lovar organisationen att skydda världens isbjörnar bland annat genom att bekämpa global uppvärmning, skydda deras habitat, och minska konflikter mellan isbjörnar och människor. I dag är kommersiell isbjörnsjakt förbjuden i alla länder där isbjörnar förekommer naturligt. Så har det varit sedan 1973, då ett internationellt avtal undertecknades efter att isbjörnen under flera decennier hade jagats intensivt och sjunkit till antalet.

Ändå skjuts fortfarande uppemot 700 – 800 isbjörnar varje år. En undantagsklausul i det internationella förbudet tillåter ursprungsbefolkningar i Arktis att fortsätta med en husbehovsjakt som ett sätt att utöva sina traditionella rättigheter.

Merparten av alla dessa isbjörnar jagas i Kanada, där 500 – 600 isbjörnar årligen. I regionen där nästan all denna jakt sker, Nunavut, säljs omkring en femtedel av jaktkvoterna till troféjägare, trots förbudet mot kommersiell jakt. En sådan jakt får troféjägaren betala uppemot 400 000 kronor för, enligt en hemsida där jakten ligger till salu. Utöver troféjakten så är slutdestinationen för många av de ”vanligt” jagade björnarna den internationella marknaden. Av länderna som jagar isbjörn – USA, Kanada och Grönland – så är Kanada det enda land som tillåter internationell handel.

Den kanadensiska regeringen står fast vid att kalla jakten ”husbehovsjakt”. Den globala handeln med isbjörnsdelar som klor, skallar och hudar, gör Kanada stora ansträngningar för att skydda. Deras kanske viktigaste allierade i att låta handeln, och jakten bakom den, fortsätta, är WWF.

– Intentionerna med avtalet var att ta vara på isbjörn, säger den norska ekologen och isbjörnsforskaren Thor S Larsen.

Han var en av de som tog fram förbudet mot isbjörnsjakt och säger att avtalet fungerade bra en period, men att de kryphål som framförallt Kanada utnyttjar för att fortsätta troféjakten och handeln är ett missbruk av avtalet. Samtidigt nämner såväl forskare och andra grupper, som WWF, i första hand global uppvärmning och försvinnande havsis som de primära hoten mot isbjörnen. Detta har varit ett centralt argument för att inte förbjuda handeln – att inte skifta fokus från det ”riktiga” hotet, global uppvärmning.

Thor S. Larsen håller på det stora hela med i den bedömningen.

– Det är helt klart i dag att vi har klimateffekter som påverkar isbjörnen som vi inte kan göra något åt. Klimat är klimat. Men vi kan göra något åt jakten, säger han.

Andra isbjörnsforskare som Fokus har varit i kontakt påpekar att isbjörnen som art har överlevt perioder av global uppvärmning tidigare, men att artens överlevnadschanser är sämre ifall de samtidigt ska klara av en omfattande jakt.

– Om du lägger till jakten så får du en dubbel negativ effekt, säger Thor S Larsen.

Ett sätt att minska jakten föreslogs av USA år 2010. Tanken var att förbjuda internationell kommersiell handel med isbjörnars kroppsdelar under det internationella samarbetet CITES (konventionen för internationell handel med hotade arter).

När rösterna hade fallit så var förslaget besegrat. En av organisationerna som då hade motsatt sig det offentligt var WWF. Att just WWF – sin offentliga image som isbjörnens bästa vän till trots – positionerade sig så, har på senare tid fått uppmärksamhet i media. I februari förra året publicerade The Guardian en artikel om det.

Men en mer fullständig bild av hur lobbyismens dolda mekanismer ser ut, bortom allmänhetens blick, visar WWF:s roll i det politiska spelet. År 2013 hade tre gått sedan det första CITES-förslaget om handelsförbud röstades ner, men det var också 40-årsjubileum för när avtalet mot kommersiell isbjörnsjakt skrevs under. I januari 2013 basunerade WWF ut att det nya året var isbjörnens år.

Det skulle bli ett ”nyckelår” för isbjörnen, sa WWFs främsta isbjörnsexpert, Geoff York. Han tryckte på att det fanns ett behov av att ”erkänna och fira” de framsteg som gjorts för att bevara och skydda isbjörnen. Bara två månader senare hölls nästa CITES-konferens. Återigen presenterade USA ett förslag om att höja isbjörnens skyddsstatus och göra all internationell kommersiell handel förbjuden. Förslaget stöttades av Ryssland. WWF motsatte sig förslaget igen.

Den här gången hade de dessutom ökat på sitt stöd i vetenskapen. De hade tagit fram en ny forskningsrapport som visade att ”det stora hotet mot isbjörnar inte är kommersiell handel”. Det komplexa nätet av lobbyism nådde en kulmen innan röstningen, när Kanadas EU-ambassadör David Plunkett i ett öppet brev vädjade till medlemsländerna att rösta ner förslaget. Som främsta argument använde han att WWF, och organisationen TRAFFIC, motsatte sig det.

TRAFFIC bevakar handel med djur. Formellt sett var det de, och inte WWF, som tog fram den nya vetenskapliga rapporten. Men en närmare titt öppnar upp för ett trassligare sammanhang. TRAFFIC grundades nämligen av WWF, i samarbete med Internationella naturvårdsunionen, IUCN.

En av studiens huvudforskare var WWF:s egna isbjörnsspecialist, Geoff York – samma person som utropade 2013 till isbjörnens år. Dessutom så framgår det i rapportens första sidor att den är direktfinansierad av den kanadensiska regeringen – av miljömyndigheten, samma myndighet som är juridiskt ansvarig för att utfärda de tillstånd som behövs för att lagligt få exportera isbjörnshudar. Tillstånd som behöver vetenskapligt underlag.

Rapporten – som heter ”Icon on ice” – hänvisar till och med direkt till kanadensiska miljömyndigheten. ”Enligt Kanadas miljömyndighet är nivån av den totala isbjörnsskörden hållbar”, står det. Samtidigt har WWF inte rösträtt vid CITES, utan ansvaret för att rösta igenom eller rösta ner ett förslag ligger hos medlemsländerna. Att WWF ändå var ansvariga för att förslaget inte gick igenom var en åsikt som flera av de som närvarade vid konferensen delade.

Välgörenhetsorganisationen IWMC World Conservation Trust skrev efteråt att nedröstningen bland annat berodde på att ”WWF använde sitt omfattande inflytande bland parterna”. Sedan 2010, då det första förslaget om handelsförbud röstades ner, har över 3000 kanadensiska isbjörnar hamnat på den internationella marknaden, enligt CITES egen databas, som visar isbjörnar som lämnat landet märkta som ”hudar”, ”matta”, ”kropp” eller ”troféer”. De senaste åren har exporterterna avtagit, men isbjörnsjakten är ändå inte hållbar, säger flera experter.

Antalet isbjörnar i hela världen uppskattas enligt officiella siffror till omkring 25 000. Men ingen vet säkert, och forskare har länge anat att de minskar i antal, främst på grund av klimatförändringar som gör att de förlorar habitat.

– Vi vet nästan ingenting om hälften av bestånden. Det är högst osäker data. Då kan man applicera försiktighetsprincipen, men det gör man inte, säger Dag Vongraven, som under åren 2010 – 2021 var ordförande för världens ledande grupp isbjörnsforkare, IUCN:s Polar Bear Specialist Group.

WWF beskriver sig själva som en vetenskapligt driven organisation. Forskaren bakom deras vetenskapliga rapport, Geoff York, skriver till Fokus i ett mejl att rapporten baserades på robust vetenskaplig evidens, trots att Kanada var en av finansiärerna. Han skriver att det vid den tidpunkten fanns större konsensus kring att husbehovsjakten var hållbar.

Men redan år 2011, innan den nya studien kom ut, hade Polar Bear Specialist Group skickat ett varnande brev till regionen Nunavut och varnat för att jakttrycket såg ut att vara ohållbart. Brevet handlade specifikt om jakten i området Western Hudson Bay. Under många år hade antalet isbjörnar minskat i den västra delen av den nordliga kanadensiska viken. Det fick forskarna att konstatera att jakten där med största sannolikhet var ohållbar.

Nunavut sänkte då till en början den årliga jaktkvoten i området, från 56 till endast åtta björnar. Problemet var att situationen var så pass allvarlig att till och med åtta björnar ansågs ohållbart, skrev den ledande forskaren i gruppen, Dag Vongraven, till Nunavut. Men nästan så fort de hade sänkts, vände jaktkvoterna uppåt igen. År 2011 fick 21 björnar skjutas i området. Det var då forskarna skickade sitt brev med tung kritik.

WWF, som ”vetenskapligt driven” organisation, hade inte missat detta i sin samlade bedömning. Forskningsrapporten de hade tagit fram lyfter nämligen just denna kritik. Rapportens författare skriver i förbigående att ”vissa forskare och chefer såg denna siffra som över gränsen för vad som är hållbart”.

Dag Vongraven som var ordförande för forskargruppen bakom brevet – Polar Bear Specialist Group – reagerar starkt på hur deras kritik framställdes i rapporten.

– Man nämner att det funnits motsättningar och stannar där. Jag tycker inte det är ett rättvist sätt att framställa det på. Det är substantiella motsättningar från ledande forskare, säger han.

Trots det var inte heller specialistgruppen med Dag Vongraven i spetsen enhälligt positiv till förslaget om handelsförbud när det var på tapeten år 2013. Man medgav redan då att det fanns bevis för att pälsmarknaden drivit på isbjörnsjakten. Man beräknade också att nästan hälften av alla världens isbjörnar skulle försvinna innan 2050. Ändå motsatte sig specialistgruppen till slut förlaget, trots inre splittringar.

I dag är Dag Vongravens åsikt kring ett handelsförbud tydligare.

– Jag tycker nog det är på tiden, säger han.

13 år har gått. Den årliga jaktkvoten för Western Hudson Bay – samma som Polar Bear Specialist Group varnade för år 2011 – har stigit från 8 till 42 isbjörnar. Jaktkvoter finns dock inte i alla kanadensiska regioner. I Manitoba tillåts jakten inte alls. I Quebec och Ontario, däremot, är jakten tillåten men inte begränsad till ett kvotsystem. Jägare väljer själva ifall de ska rapportera in att en björn har skjutits, vilket öppnar för ett mörkertal.

Under åren sedan CITES-mötet har flera av de kanadensiska jaktkvoterna för isbjörn fortsatt att öka, och i Nunavut gjorde man 2019 en förändring som innebar att lika många honor får skjutas som hanar. Tidigare begränsades jakten till hälften så många honor som hanar.

– Den bärande faktorn för att hålla beståndet okej är honorna, men nu har de ändrat så att de kan ta lika många hanar som honor utan att reducera totalkvoten, säger Dag Vongraven.

Några som däremot står kvar där de stod är WWF. Efter The Guardians artikel i februari 2025 skrev WWF att de fortfarande inte anser att ett förbud mot handel med isbjörnsdelar är befogat, ”baserat på senast tillgängliga data”.

– Om de säger att de presenterar argument baserat på bästa tillgängliga vetenskap så är det kritikvärdigt, säger Dag Vongraven. Ska du ha någon åsikt om isbjörnskonservation så får du ha uppdaterad kunskap.

Fokus har upprepade gånger sökt chefen för WWFs globala arktisprogram, svensken Vicki Lee Wallgren, för att göra en intervju. Hon har avböjt, och en av WWFs talespersoner har i stället svarat på kritiken som läggs fram.

”WWF arbetar inte för att stötta eller främja pälshandeln” skriver de i ett mejl till Fokus. De arbetar ”tillsammans med det vetenskapliga samhället, regeringar och ursprungsbefolkningar”.

Det sistnämnda är viktigt i sammanhanget. Inuiter längs Kanadas nordliga kuster är de som har rätten att jaga isbjörn. Även om de väljer att sälja en stor andel av jakträttigheterna till troféjägare, eller sälja hudarna till den internationella lyxmarknaden, så är det deras jakträtt – enligt lag och tradition.

De har levt sida med sida med isbjörnen i tusentals år. De gör kläder av dess päls och mat av dess kött, även om isbjörnskött inte längre är en stapelföda. Inuiterna i Kanada känner inte heller igen sig i omvärldens beskrivningar av att isbjörnen minskar, eller är hotad.

Isbjörnsjakt är inte bara en kulturell sak. En lokal undersökning uppskattade att alla inuit-regioner i Kanada är kraftigt drabbade av bristande tillgång till mat. I en region saknade 70 procent av hushållen adekvat tillgång till mat, enligt en undersökning. Att sälja en isbjörnshud eller en troféjakt kan dra in pengar till en själv och till samhället, menar inuiterna.

WWFs officiella hållning kring troféjakt är att de accepterar den ifall jakten sker på ett sätt som gynnar både arten som jagas, samt gynnar den lokala ursprungsbefolkningen ekonomiskt.

Fokus har flera gånger försökt nå ut till inuiter inom regional isbjörnsförvaltning i Kanada, men inte fått svar. Deras egna röster går däremot att hitta i en rad olika mötesprotokoll. På ett möte i Nunavut 2017 för att diskutera nya jaktkvoter beskriver en av de närvarande inuiterna hur isbjörnar har blivit vanligare över åren. Människor attackeras på rampen till den lokala mataffären. Fem olika björnar som sover under husen i byn. Tvärtemot vad forskarna säger så växer björnarna till antalet, säger de som bor där.

Forskare har kontrat med att förklara det ökade antalet isbjörnar som ett resultat av den smältande havsisen. Mindre is, under färre av årets veckor, gör att björnarna tvingas tillbringa mer tid på land. Då blir möten med människor mer frekventa.

Inuiterna är rädda för att björnar kommer in i byarna, och de låga jaktkvoterna är dåliga för ekonomin. En representant från orten Whale Cove, som ligger längs isbjörnarnas migrationsrutt, sade under mötet i Nunavut att de till och med hade övervägt självmord för att de inte får jaga.

WWF vill alltså skydda ursprungsbefolkningens jakträttigheter. Men att det skulle vara som WWFs talesperson skriver till Fokus – att de inte arbetar ”för att stötta eller främja pälshandeln”, blir kraftigt ifrågasatt när man hör vad WWF själva säger bakom stängda dörrar.

WWF:s representant Brandon Laforest öppnade sitt anförande under det för allmänheten slutna mötet med att omedelbart förtydliga för de lokala ledarna och regionala jaktorganisationerna att WWF i internationella forum såsom CITES har försvarat internationell isbjörnshandel.

Han fortsätter med att säga att jakten inte är ett hot mot den kanadensiska isbjörnspopulationen, trots att samma möte både höjde jaktkvoten, och tog upp möjligheten att använda jakten för att minska antalet björnar. Att jaga för att minska antalet björnar är per defintion inte hållbart, menar Dag Vongraven.

– Jag har inget problem med att se att husbehovsjakt går att fortsätta med på ett visst sätt som är bärkraftigt. Men i dag är det uppenbarligen inte bärkraftigt, säger han.

Att jakten skulle användas för att aktivt minska beståndet hamnade så småningom i det formella ramverket för jakten i Nunavut. I ett officiellt utlåtande sade WWF att – ifall jakten sker i avsikt att reducera antalet isbjörnar – så är det viktigt att övervaka situationen för att se hur ”lyckat” det blir. På det stora hela stöttar de det nya ramverket, skriver de.

Kanadas miljömyndighet försvarar på sitt eget sätt höjda jaktkvoter. Det faktum att båda försöken att uppgradera isbjörnens skyddsstatus vid CITES misslyckades, är i sig bevis för att jakten är hållbar, hävdar de. I ena änden röstas alltså CITES-förslagen om handelsförbud ner, bland annat för att WWF driver en kampanj där de uttryckligen påstår att handelsförbud ändå inte skulle leda till att färre björnar skjuts. I andra änden används sedan de nedröstade förslagen som ett direkt argument för att upprätthålla, till och med utöka jakten i Kanada.

Bara fyra år efter detta möte i Western Hudson Bay visade en ny studie att antalet isbjörnar just där hade minskat med nästan en tredjedel över fem år. Sedan 1980 har populationen i området förlorat ungefär halva beståndet. Men det är inte bara i Kanada, eller vid CITES-konferenser, som WWF har agerat kontroversiellt. Mötesprotokoll från 2018, som denna granskning har hittat, visar att WWF även har försökt öppna upp isbjörnsjakt där den sedan länge varit förbjuden.

När det globala förbudet mot kommersiell isbjörnsjakt infördes 1973 hade all isbjörnsjakt redan varit förbjuden i Ryssland i 16 år. I dag finns däremot ett avtal mellan USA och Ryssland som gör att länderna delar på den årliga jaktkvoten för isbjörnspopulationen norr om Berings sund. Kvoten har dock inte använts på den ryska sidan, där jakten fortsatt att vara förbjuden. Under det senaste decenniet har det förts diskussioner kring att öppna upp jakten på den ryska sidan. En av parterna som drivit den linjen visar sig nu vara WWF. Under ett möte i Egvekinot i östra Ryssland år 2018 deltog WWF, som då sa att de vill se en öppnad isbjörnsjakt.

När mötet stängdes hade den årliga kvoten dessutom höjts – från 58 björnar till 85 – utan protest från WWF. En person som arbetat nära den Rysk-amerikanska isbjörnskommissionen berättar att till och med kvoten på 58 björnar, redan när den infördes, var högre än vad kommissionens egna forskare ansåg var hållbart. Kvoten klubbades igenom först efter förhandlingar mellan forskarna och lokala jägare.

Detta bekräftas av ett protokoll från 2010, där det svart på vitt står att kvoten på 58 björnar antogs efter att kommissionens huvudforskare först hade föreslagit en betydligt lägre kvot, vilken de beskrev som ”troligen hållbar”.
WWFs argument är att den lagliga jakten ska bli ett sätt att få bukt med den ryska illegala jakten. I ett försök att förstå hur tjuvjakten fungerar och hur stor den är, sponsrade WWF för flera år sen en vetenskaplig studie för att kartlägga den illegala jakten.

Den gjordes i partnerskap med den lokala jaktorganisationen som skulle få tillåtelse att jaga ifall isbjörnsjakten blev laglig. Studiens författare skriver i ett svar till Fokus att han alltid varit för en traditionell isbjörnsjakt för ursprungsbefolkningen i den delen av Ryssland, likt den som tillåts i USA.
Studien argumenterar för att jaktförbudet från början var ett misstag, och att omfattningen på tjuvjakten ändå var så nära den officiella jaktkvoten att man lika gärna kunde göra jakten laglig.

Men i och med att jaktkvoten därefter höjdes – vid samma möte där WWF argumenterade för en öppnad jakt – så skulle den lagliga jakten, om den infördes, bli större än den illegala. Sedan det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut 2022 har isbjörnssamarbetet mellan USA och Ryssland legat på paus. Den positiva inställningen till isbjörnsjakt är en viktig linje för WWF att hålla. En före detta anställd vid WWF beskriver att han fick reprimander av sin chef efter att ha sagt till media att han ville se ett förbud mot isbjörnsjakt i USA, likt det i Ryssland.

– Det orsakade en skandal som senare påverkade min karriär, berättar personen, som är en respekterad forskare.

– Jag var alltid emot isbjörnsjakt. Isbjörnsjakt har varit förbjudet i Ryssland i 70 år. Det är bara gynnsamt för en liten grupp forskare och lokal byråkrati, säger forskaren till Fokus.

Såväl denne forskare, som en annan, anonym forskarkollega med insyn, berättar för Fokus att WWF omkring 2010 arrangerade flera resor där de bjöd in representanter för ursprungsbefolkningen i ryska Tjuktjien, på andra sidan Berings sund, till samhällen i Alaska som fick jaga isbjörn för husbehovssyften. Den före detta WWF-anslutna forskaren berättar för Fokus att resornas syfte var att påverka opinionen för att göra det möjligt för ursprungsbefolkningen i Ryssland att jaga isbjörn lagligt. Resorna ska WWF ha bjudit på.

Att WWF konsekvent är en förespråkare för troféjakt och internationell handel är inte särskilt känt. Men varken nytt eller begränsat till isbjörnar. Organisationens grundare, prins Bernhard av Nederländerna, var en flitig troféjägare. Även på senare tid och i andra grenar av WWFs verksamhet märks detta.

År 2009 skrev WWF exempelvis ett brev till amerikanska motsvarigheten till Naturvårdsverket och yrkade för att låta en troféjägare importera en kritiskt utrotningshotad svart noshörning som han hade skjutit i Namibia. En annan insatt person som Fokus pratat med, som valt att vara anonym, tror att en anledning till att WWF skyddar jakten kan vara för att upprätthålla goda relationer med de samhällen som jagar isbjörn. Utan det så tappar de en viktig närvaro i Arktis.

Greenpeace och deras kampanj för att förbjuda säljakt fungerar som liknelse. Kampanjen ledde till europeiska sanktioner mot sälprodukter, framförallt från Kanada. Det var ett hårt slag mot inuiternas lokala ekonomi. Den kampanjen gjorde Greenpeace ”radioaktiva” i Kanadas arktis. Ett liknande öde skulle WWF vilja undvika att hamna i.

Till skillnad från exempelvis grönlandssälen, vars produkter 2009 förbjöds att importera till EU, är isbjörnen ett djur med mer dyster framtidsprognos. Där grönlandssälen av IUCN klassas i kategorin minst hotade, med en population på flera miljoner i Nordatlanten, är isbjörnen under kategorin ”sårbar”, med dystra prognoser.

Därtill är det en art som förvaltas inte bara i Kanada, utan över hela Arktis.
En som har försökt påverka beslutsfattare på andra platser än bara i Kanada är norrmannen Ole J. Liodden. Han har försökt att få Norge, som genom Svalbard är ett av isbjörnsländerna, att lägga fram ett nytt förslag om handelsskydd till CITES.

2019 uppdagades det att Norge fungerar som en mellanstation för kanadensiska isbjörnar som misstänks ha jagats illegalt, eftersom de saknar lagliga papper. Från Norge går de ut på den internationella marknaden ändå. Trots att Norskt Polarinstitutt, en del av landets miljömyndighet, rekommenderade Norge att stoppa importen av kanadensiska isbjörnar så har inte det skett.

Norge valde att inte heller lägga fram ett nytt förslag under den senaste CITES-konferensen i höstas. Anledningen bakom att ett nytt CITES-förslag inte lades fram tror Ole J. Liodden är simpel.

– Man kan inte gå till sådana här myndigheter med fakta. Det fungerar inte. Man behöver folkopinion. Jag tror att det är för att det blev nedröstat 2010 och 2013, säger han.

Men nu, mer än tidigare, finns ett behov av ett sådant handelsförbud, menar isbjörnsforskaren Dag Vongraven.

– Problemet med isbjörnsjakt, särskilt i Kanada, är att den tillåter export, säger han.

När Nikita Ovsyanikov försvann in under däck den sensommardagen 2019, efter sitt möte öga mot öga med isbjörnen ute på fartygsdäcket, passerade han de två besättningsmännen, synligt rörd.  

– Det var precis som förr i tiden, sa han, och syftade på sin tid på Wrangels ö.
Isbjörnar fortsätter att vara en kraftfull symbol för jordens biologiska mångfald, och hotet mot den. I januari 2026 hölls ett möte mellan de länder som förvaltar isbjörn. Den stora frågan var hur de kommande årens arbete ska se ut.

WWF närvarade vid mötet och sa att de kommer att fortsätta stötta isbjörnsbevarande genom forskning, ursprungsbefolkningskunskap, inuit-ledda bevarandeprojekt, och genom att förespråka att isbjörnarnas habitat ska skyddas.

***

Läs även: Olika villkor i rovdjurens värld

Läs även: De sista av sin art