Kometen som kan vara en hälsning från fjärran
Det interstellära objektet 3I/Atlas beter sig inte som något rymdföremål man tidigare sett. Är det en komet? Eller ett rymdskepp?
Om du skulle söka efter tecken på liv utanför jorden, vad vore mest spännande: att spana efter molekylsigna-turer i gaser runt planeter tiotals ljusår bort som skulle kunna antyda existensen av mikrober, eller att studera föremål som kommer in i vårt solsystem och beter sig som om de vore konstgjorda?
De som sitter på pengarna verkar satsa på avlägsna gaser. Habitable Worlds Observatory får tio miljarder dollar de närmaste 20 åren för att kamma igenom atmosfären runt 25 utvalda så kallade exo-planeter (planeter i andra solsystem än vårt eget). Forskning på utomjordisk intelligens får i princip inget finansiellt stöd.
– Mikrober i all ära, men jag tycker avancerade livsformer är intressantare, säger astrofysikern Avi Loeb.
Han leder Galileoprojektet vid Harvarduniversitetet i USA. Projektet går ut på att leta efter bevis för utomjordisk teknik. Det är ett komplement till ett annat sökande efter utomjordisk intelligens, nämligen efter radiosignaler. Målet är att även spanandet efter fysiska tecken ska bli etablerad forskning. Det är en bit kvar dit.
Avi Loeb blev uppmärksammad i bredare kretsar 2017, när han stack ut hakan angående ett högintressant rymdföremål som den hösten upptäcktes med hjälp av ett teleskop på Hawaii.
Det var det första interstellära – från ett annat solsystem – föremål människan kunnat upptäcka och följa. Först då fanns tekniken. Nästan alla rymdstenar som detekteras härrör från vårt eget solsystem, i regel från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.
Det interstellära objektet fick namnet Oumuamua, eller formellt 1I/Oumuamua, där I:et står för interstellär. Namnet betyder scout på det lokala hawaiianska språket.
Oumuamua betedde sig inte som en vanlig asteroid. Det såg inte ut som en komet. Det hade ingen svans av gas och damm. Dess form, att döma av det reflekterade ljuset – det var för långt bort för att kunna fångas på fotografier – var extrem. Det verkade vara platt som en pannkaka. Var åttonde timme roterade det, vilket intensifierade ljusreflexen. Det såg ut att få extra fart av solens strålning, som om det hade ett ”solsegel”.
Vad var detta för märkligt objekt? ”Det skulle kunna vara ett konstgjort föremål, kanske en sond sänd från en intelligent civilisation”, föreslog Avi Loeb.
Det var en minst sagt ovanlig teori för att komma från en välrenommerad astronomiprofessor. Loeb blev plötsligt ett internationellt namn. Men bland astronomer och andra fysiker var det inte populärt.
Alla astronomer kunde konstatera att Oumuamua betedde sig ovanligt, men Loeb var tämligen ensam om att ventilera hypotesen att objektet var av en helt ny typ, och kanske rentav något konstgjort.
– Vetenskap handlar om att lägga märke till det som avviker, data som inte stämmer med rådande teorier. Vi kan bara lära oss nya saker genom anomalierna, säger Avi Loeb.
– Det är för övrigt arrogant att tro att vi är ensamma.
Hans frispråkighet gav honom nya vänner men ledde också till angrepp från såväl kollegor som självutnämnda experter med betydligt mindre akademiska meriter än han själv.
När han pratar om detta syns en antydan till upprördhet, där han sitter i kostym i sitt arbetsrum i Lexington nordväst om Boston, platsen där den amerikanska revolutionens första skott avfyrades. Bakom honom syns en bokhylla, en öppen spis och ett plotter av små ramar och plaketter, en numera ganska välkänd miljö i Zoomvärlden efter otaliga intervjuer.
Men den där antydan till ilska klingar strax av. Han vill inte gå in i ad hominem-debatter. Han är frustrerad, men han tar det med filosofisk upphöjdhet och föredrar humor, ibland ironisk.
– Jag vill inte gyttjebrottas, för alla blir skitiga och ingen vinner.
Två år efter Oumuamua upptäcktes interstellära objekt nummer två, som döptes till 2I/Borisov. Det betedde sig precis som en vanlig komet. Inget att skriva hem om.
Men sedan kom nummer tre i ordningen. I år är teleskopen riktade mot 3I/Atlas, som detekterades av det chilenska teleskopet Atlas den 1 juli i år och som sedan dess setts rusa genom vårt solsystem i en hisnande fart av 209 000 kilometer i timmen, hög nog att undvika att dras in i planeternas eller solens gravitaitonsfält.
Atlas beter sig minst lika gåtfullt som Oumuamua.
• För det första verkar objektet vara enormt stort, minst en mil i diameter, och kanske så mycket som fyra mil. Oumuamua var 400 meter.
• Det ser ut att vara avlångt som en cigarr.
• Det har, till skillnad från Oumuamua, ett gasmoln, men det ligger i huvudsak framför föremålet, vilket är något nytt. En komets signum är en svans.
• Dess bana in i solsystemet är nästan parallell med planeternas omloppsbanor.
– Chansen att detta skulle ske av en slump är en på 500. Om man skulle bygga en farkost att besöka och studera vårt solsystem skulle man se till att den kom in i samma plan som planeterna, säger Loeb.
• Dessutom är den kemiska sammansättningen underlig. Gasen runt – alltså till stor del framför – Atlas består till 87 procent av koldioxid, 9 procent kolmonoxid och endast 4 procent vatten. En normal komets gasmoln kan bestå av upp till 90 procent vatten. Ännu mer anmärkningsvärt, enligt Loeb, är att gasmolnet innehåller rent nickel. Den metallen brukar annars alltid uppträda tillsammans med järn. Nickel utan järn hittar man normalt bara i industriellt tillverkade legeringar.
– Så kanske ytan på det här föremålet är industriellt tillverkad, vem vet, säger Loeb med ett leende.
Osannolik bana
Trots alla dessa anomalier betecknar konventionella astronomer fortfarande Atlas som en komet. Eller rättare sagt: en ”mörk komet”.
– De kallar alla föremål som inte uppvisar klassiska kometegenskaper för ”mörka kometer”. De vill sopa anomalierna under en matta av traditionellt tänkande. Det är som om man har studerat zebror under lång tid, och så får man syn på en elefant och säger ”åh, en zebra utan ränder, och med en snabel”.
– I min bok är det att fuska.
Avi Loeb har utvecklat en skala som anger sannolikheten för att ett rymdobjekt är naturligt eller konstgjort, där noll betyder otvetydigt naturligt och tio otvetydigt konstgjort. Han gav Borisov en nolla, alltså en klassisk komet, men Oumuamua fick bli en fyra. Atlas ligger också på en fyra, men dess historia är ännu inte färdigskriven.
– Den kanske sjunker på skalan i takt med att mer data kommer in. Men jag kommer aldrig att ange den som en nolla, eftersom den har en så osannolik bana. Även om det är en sten kan den ha sänts ut för att undersöka hur vi reagerar på den. Kanske finns något artificiellt inuti.
Loeb räknar med att vi kommer att veta mer säkert vad Atlas är när föremålet närmar sig sitt perihelion, den punkt då den befinner sig närmast solen. Detta inträffar den 29 oktober i år.
Men på sin väg har Atlas två andra mycket intressanta hållpunkter. Redan den 3 oktober passerar den nära (i relativa termer) planeten Mars, där mänskligheten har flera rymdfarkoster i trafik, och i mars nästa år kommer den att vara nära Jupiter, där sonden Juno opererar nu och snart kommer att få efterföljare.
Vi har nu ett lysande tillfälle att utnyttja dessa apparater med sina kameror och mätinstrument till att lära känna Atlas närmare, menar Loeb, även om föremålet ”bara” är en naturlig formation.
Människan har redan klarat att landa på rymdstenar och hämta hem prover. Nasa gjorde det på ”hemma-asteroiden” Bennu 2023. När proverna analyserats visade det sig att många av de aminosyror som utgör byggstenarna för liv finns på Bennu. Liv skulle alltså ha kunnat utvecklas på andra planeter och månar (och kanske har gjort det).
– Vore det inte spännande att undersöka om dessa byggstenar också finns på ett objekt från ett annat solsystem? Det är en ny möjlighet för astrobiologin. Men man verkar inte inse det. I stället satsas miljarder på att spana efter molekyler tiotals ljusår bort, säger Loeb.
Harvardprofessorn ser sig inte själv som en del av den spretiga krets som studerar ufo-fenomenet, även om han med intresse följt den senaste tidens vittnesmål i den amerikanska kongressen. Men akademin har fnyst åt hela det fenomenet, åtminstone fram till alldeles nyligen, och fnysningen har inkluderat Loeb av bara farten.
Det är en paradox, konstaterar Loeb: på ett teoretiskt plan går det utmärkt att resonera om möjligheten att andra livsformer existerar, även avancerade, i universum. Det är till och med comme il faut att slå fast att allt annat vore konstigt, med tanke på hur enormt universum är. Men att bara nämna möjligheten att ett objekt som Oumuamua eller Atlas är konstgjort är som att svära i kyrkan.
– Men jag bryr mig inte om hur många likes jag får på sociala medier. Vetenskap är ingen popularitetstävling.
Loeb tycker att forskare ofta signalerar överlägsenhet i stället för den nyfikenhet som borde prägla det vetenskapliga sinnet. På presskonferenser talar de om för folk vad de bör veta, som om de höll ett föredrag. Därför känner många människor att vetenskap är elitens arbete, och det gillar han inte.
– Innan alla fakta finns på bordet borde vi överväga alla möjligheter. Och vi borde använda vår fantasi. Naturen är ofta mer fantasifull än vi är.
Han berättar att han nyligen var i Köpenhamn och besökte Niels Bohr-museet. Han satt på samma bänk där kvantfysikens pionjärer, som Bohr och Schrödinger, en gång satt och han noterade att bänkarna inte var särskilt bekväma. Det var en påminnelse om att vår värld på många sätt kommit materiellt långt.
– Men jag skulle byta ut allt jag har mot att få resa tillbaka 95 år i tiden, för de fysikerna var öppna i sinnet. De var villiga att ersätta den existerande världsbilden med något helt nytt.
I dag finns betydligt fler forskare än på Bohrs och Schrödingers tid, vilket intuitivt borde leda till fler idéer. Men Avi Loeb har intrycket att det vetenskapliga tänkandet är mer åtstramat i dag, att det finns ett slags åsiktskorridor. Han förklarar det med ett statistiskt fenomen som kallas regression mot medelvärdet: När en population blir tillräckligt stor strävar mätvärdena mot mitten, och ytterligheterna drunknar i medelvärdets massiva dominans.
– Ibland tänker jag att jag börjat ägna mig åt att söka efter intelligens där ute eftersom jag har svårt att hitta den i akademin, säger han. Och skrattar.
***
