Till tvivlets lov

Prisat vare tvivlet! Jag råder er detta: den

som prövar ert ord som ett dåligt mynt

må hälsa mig glatt och med aktning!

Jag ville att ni vore kloka och inte

gåve ert ord med alltför stor tillförsikt.

(Bertolt Brecht, 1938; översättning Johannes Edfeldt)

Alla tider har sina självsäkra anhängare, och i alla tider finns det tvivlare. Många har nog en känsla av att tvivlarnas skara har krympt, att konsten att ta ett steg tillbaka och fundera över sin egen tvärsäkerhet inte har tillräckligt många tillskyndare.

Samhällsdebattörer bjuder på många förklaringar till denna känsla. Förr läste människor flera tidningar, sägs det, fick allsidig information från olika nyhetskanaler. Nu är en i sin internetbubbla, där inte bara algoritmerna bjuder på förstärkning åt ens åsikter utan en letar själv efter bekräftelse på sina tankar. Andra skulle säga att vi överflödas av information, att det är omöjligt att sortera, att bedöma, att värdera. Är det meningsfullt att köra elbil för att minska risken att golfströmmen vänder? Ska en sluta använda X? Tillgången till information och åsikter gör väl övervägda val omöjliga.

Frågan om varför vi har så svårt att ta in kunskap som strider mot våra hittills-varande uppfattningar kräver förstås ett mer välgrundat svar. Hur kommer det sig egentligen att människor så ofta sorterar fakta så att de stämmer med deras grunduppfattning?

Den psykologiska standardförklaringen är teorin om kognitiv dissonans. Den formulerades av den amerikanske socialpsykologen Leon Festinger i boken A theory of Cognitive Dissonance år 1957. Boken har sedan den kom ut citerats i vetenskapliga texter 45 000 gånger, alltså nästan två gånger varje dag. Poängen i teorin är att vi känner obehag när vi gör motstridiga saker, i tanke eller handling. Vi behöver hålla fred med oss själva. Att köra en bensinslukande suv och tala sig varm för klimatåtgärder håller inte. Vi skapar argument för vår grundläggande hållning, bortser från de motstridiga, ifrågasätter källans trovärdighet, väljer bort komplikationer och nyanser. Tänk bara på hur svårt det verkar vara att skilja mellan antisemitism och kritik mot Israels regering. Åsikterna dras samman som om de innehöll magneter.

”Tvivel är uppfinningens fader” sa Galilei, och ”Utan tvivel är man inte klok” skrev Tage Danielsson. Det är både vackert och sant men frågan är om det bara är i högtidstalen som vi citerar statsministerns motto om att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Det kan te sig så när en lyssnar på meningsmotståndare eller någon gång försöker vara ärlig mot sig själv.

Men i det långa tidsperspektivet går det faktiskt åt ett annat håll. Vetenskapens ställning stärks, antalet människor som sitter i seminarierum eller i forskningslabb och vänder och vrider på argument och nya rön ökar. Och även om forskare som kommer med obekväma resultat och teorier kan bli socialt hudflängda så bränns de inte på bål.

Även i de stora ideologierna byts tvärsäkerhet mot undran och osäkerhet. Ett exempel är de kristna kyrkorna. Det finns förvisso fortfarande bokstavstroende. Men de bibeltrogna, i den svenska kyrkan och bland pingstvännerna, är färre. I stället är det tvivlet, sökandet, osäkerheten, som lyfts fram. Att Maria blev havande genom en ängels ingripande eller att Jesus for upp till himlen är inte längre något man måste svära på för att se sig som troende. Tro är något annat. Det är att uppleva berättelsen som meningsfull, att känna att den kan ge perspektiv på livet. Den har en sanning som är av en annan art än kunskapen om att solen går upp varje dag.

Ett annat exempel är den psykoanalytiska läran. Tills för inte så länge sedan byggde den på att terapeuten skulle veta och förstå något som patienten inte kunde veta. Bakom patientens till synes rationella handlingar och tankar gömde sig hemliga önskningar och rädslor som bara terapeuten hade redskapen att förstå. Patienten kunde i bästa fall få insikt om detta. Ett talande exempel är när Freud i en av de senare upplagorna av Drömtydning har lagt till en fotnot om att han tidigare hade varit osäker på vad det kunde betyda att drömmaren gick i trappor. Men nu har han förstått det, skriver han. Det betyder samlag. Surprise!

I denna teoribildning har det skett en vändning på 180 grader. Nu är det i stället förmågan att stå ut med osäkerhet som är eftersträvansvärt och ett tecken på hälsa. Det moderna begreppet är mentalisering. Det är att verkligen försöka förstå hur någon tänker och känner, men att också verkligen veta att jag inte kan veta. Inte ens om mig själv.

”Du låter arg men jag kan ju inte vara säker på vad du känner. Jag kan inte ens, när jag tänker efter, veta att jag själv inte är så arg som du säger, även om det inte känns så i stunden.” Psykisk välfungerande är att stå ut med outgrundligheten, att inte ha svaret, att tvivla. Som Tage sa.

Vi behöver nu stanna upp och notera att i detta resonemang har begreppet tvivel bytt innebörd, från att handla om riktigheten i den ena ståndpunkten eller den andra till att stå ut med att inte veta. Finns Gud? Hedenius och hans efterföljare kräver ett svar. Men moderna teologer skulle säga att frågan är felställd. Frågor om Guds existens, om min far verkligen älskade mig när jag var liten eller om Tranströmers dikt om de romanska bågarna ger en sann bild av människan är inte frågor som kan besvaras. När det visade sig att fotografiet var bättre på att återge en människas utseende än konstnären insåg man vad konsten egentligen gör: den skapar en egen värld som inte kan värderas i termer av rätt eller fel. Den återger inte sanning, den bjuder in till att söka mening.

Psykoanalytikern Winnicott tänkte att barnets lek är en aktivitet som inte ska ställas inför frågan om den är på riktigt eller bara på låtsas. Och han provade tanken att detta gäller många andra mänskliga aktiviteter, särskilt kulturella. De finns i ett särskilt mentalt och socialt rum, ett lekrum, som nu brukar kallas ”potentiellt”. Ingen frågar om Röda rummet eller Juloratoriet är på riktigt eller bara på låtsas. De finns i sin egen värld som är nog så sann.

Förmågan att vara i osäkerhet kallas alltså för mentalisering. Det är en förmåga, barn lär sig den och den kan övas. Motsatsen kan vara att rycka på axlarna, som om allt var på låtsas (”det är väl inte hela världen om det blir några grader varmare, då blir ju somrarna bättre”), att tro att något är sant bara för att jag tänker det (”ingen jag känner tror på katastroftankarna”) eller att kräva fysiska bevis för att vara säker (”det snöar ju hela tiden, var blev uppvärmningen av?”).

Hur lär man sig då att mentalisera? Den engelska psykoterapiforskaren Peter Fonagy har föreslagit att det sker genom att det lilla barnet, som med tanke på dess utsatthet av naturen är vaksamt, utvecklar tillit till sin förälders förmåga att visa hur världen fungerar, hur människor kan vara mot varandra. För att vi ska våga utforska världen behöver vi någon att lita på, någon att hålla i handen.

Och nu kommer själva poängen. Det vi lär oss av den trygga föräldern är inte hur det är. Det vi lär oss är att våga vara nyfikna, att vara öppna för att världen och människorna är komplexa, motstridiga, oförutsägbara. Och vi kanske lär oss att det är just i det oförutsägbara, det oförfogbara med den tyske sociologen Hartmut Rosas ord, som inte bara klokskapen finns utan också livets glädje.

Tänk dig att du bjuder hem en spännande människa till en kväll som skulle kunna bli romantisk. Du lagar den rätt som du är expert på, du har det rätta vinet och de tända ljusen. Men blir det romantik? Det vet vi inte. Vi kan skapa förutsättningar men vi kan aldrig vara säkra på att det blir som vi hoppas. Och i grunden vill vi inte vara säkra. Om vi kunde beställa romantik vore den inget att ha.

Människor är mer spännande än stenar för att vi är oförutsägbara. Ibland, ofta, vill vi förstås att vi inte ska behöva tvivla. Att jag ska kunna vara säker på att den jag älskar också älskar mig. Men den som försöker kontrollera kommer att förlora kärleken.

Paradoxalt nog är det själva osäkerheten som ger liv. Vid en repetition inför ett uruppförande av en av Stravinskijs violinkonserter blev till slut soloviolinisten så förtvivlad över svårigheterna i stycket att han stampade i golvet och förklarade att han tänkte sluta. ”Det här stycket är omöjligt; ingen kan spela det.” ”Utmärkt”, sa Stravinskij, som var närvarande. ”Självklart, självklart, ingen kan spela det. Det jag var ute efter var hur det låter när någon försöker spela det.”

I vår strävan efter att förmå de halsstarriga familjemedlemmarna, vännerna eller arbetskamraterna att ta reson, att lyssna på de argument som för oss så självklart talar för den ena eller den andra ståndpunkten, kanske vi behöver stanna inför känslan. Inte känslan att ha rätt, utan att vara nyfiken, att våga vänta med att vara säker på hur det är, att ha sitt engagemang inte i den ena åsikten eller den andra, utan i att vara energiskt undrande. För vem vill ha en perfekt förälder? Eller en perfekt partner? Vi vill ha en som är engagerad och som vill väl. Och som står ut med sina begränsningar så som jag står ut med mina.

Ofta behöver vi veta hur saker ligger till. Ska tumören opereras eller inte? Svaret måste fram. Men vid inte så få tillfällen gäller i stället: Vänta lite, ge osäkerheten och den engagerade nyfikenheten plats.

Skribenten är professor emeritus i klinisk psykologi vid Linköpings universitet.

***

Läs även: Vad driver en självmördare?

Läs även: Autisterna hjälper oss att se världen