Ulrika Knutson: Sluta mobba gud
Visst borde man kunna kräva lite större intelektuell redlighet i religionsdebatten – även av ateisterna.
När stridbara ateister nuförtiden ska ställa kristendomen vid skampålen så hänvisar man först som sist till korstågen och inkvisitionen. Det var ju inga snygga företag. Då krymper vanligen humanisterna i prästrock, och ser, fullt begripligt, lite olyckliga ut.
Det hedrar dem.
Men med tanke på att den kristna kyrkan under ungefär femtonhundra år var den enda stora organisationsformen för det mesta av mänsklig verksamhet i vår del av världen, skulle man kunna invända att deras synsätt är en smula ohistoriskt. Eller i konsekvensens namn borde de också ge den kristna kyrkan erkännande, åtminstone för sjukvården och all högre utbildning.
Ibland lånar gudskritikerna feministiska argument, och utmålar Vår Herre som en hård patriark, ett riktigt skäggspöke. Men han har visat andra sidor också. Under de första århundradena av vår tideräkning var det kvinnor och slavar som kom rusande till gudstjänst. Det var ju inte så att Zeus och Mars direkt sågs som kvinnornas beskyddare.
Många kvinnor och slavar tog därför några passager i det kristna evangeliet på djupaste allvar:
– Här är icke jude eller grek, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus.
Kvinnor, barn och slavar lobbade för Jesus, och satte press på de mäktiga i Rom.
En feministisk pionjär som Fredrika Bremer blev på 1840-talet inte kvinnosakskämpe trots att hon var varmt religiös, utan just därför att hon var kristen. Se, Herrens tjänarinna! var inte ett inlägg i pigdebatten för henne, utan ett stöddigt påpekande att individen är ansvarig för sitt verk inför Gud, kvinnan likaväl som mannen.
Häxprocesserna är ett svart stråk i västerlandets historia, och kyrkan är sannerligen insyltad upp över öronen, på Djävulens sida. Även om Sverige var tämligen skonat dog många oskyldiga under 1600-talet, främst kvinnor.
Om detta berättar Bengt Ankarloo i en av årets utmärkta böcker, »Satans raseri«. Han är professor emeritus i historia, och världsledande expert på trolldom och häxprocesser.
Det är en viktig bok, av många skäl. För det första visar Ankarloo hur vår upplysta kultur står på ett moras av magi och trolldom. Antikens stolta gudavärld, Jahve och Jesus, Allah och Muhammed är bara barnrumpor i förhållande till häxorna, som verkar ha hjälpt eller stjälpt människobarnen sedan tidernas gryning.
Kristendomen försökte förstås utrota häxor och demoner, men det gick trögt. Till och med den häxkritiske Augustinus fick ge upp och kompromissa. Lite magi skulle en riktig kyrka tåla, menade han. Prästerna fick själva ge sig ut och stänka vigvatten på åkrarna, innan druider och trollkarlar hann före. Augustinus försvarar sin kompromiss:
»Guds kyrka, instiftad som hon är mitt i en skräphög av agnar och snäckskal, måste tolerera många ting.«
En skräphög av agnar och snäckskal – vilken klarsynt bild av historien och civilisationen!
Men under senmedeltiden gick häxprocesserna över styr.
Hos oss har läkaren och upplysningsmannen Urban Hjärne fått äran av att ha satt stopp för de vansinniga vittnena, de grymma förhören under tortyr och de vettlösa domarna.
Men det är inte riktigt sant. Hjärne var faktiskt inte ens på plats vid den historiska rättegång när kommissionen för häxprocesserna i Stockholm satte ned foten 1676.
Nej, de tre modiga var inte läkare utan prästmän, de unga kaplanerna Sparrman, Leufstadius och Noraeus. De gillade inte att som själasörjare sitta och utdela dödsdomar. Men även om deras bevekelsegrunder var etiska, så var deras list juridisk.
De krävde helt enkelt bättre bevisning, och riktiga korsförhör. Med mer intellektuell skärpa i rätten så föll de upphetsade vittnenas sagor ihop.
Alla häxorna blev frikända, men tre vittnen sändes i stället till stupstocken, androm till varnagel. Så upphörde häxprocesserna i vårt land – vilket inte innebar att sämjan blev total mellan alla parter. Men att tjuvmjölka med hjälp av trollbläror är fortfarande förbjudet.
På samma sätt borde man kunna kräva större intellektuell redlighet av de nya ateisterna – åtminstone så länge de kallar sig Humanisterna.
...
11 kommentarer
Intellektuell redlighet?
I denna krönika finns absolut ingenting konkret att angripa eller att försvara.
Det är endast en lång utgjutelse av ingenting.
Det budskap som kan skönjas är att krönikören tycker att ateister är jobbiga och orättvisa, men det är oklart varför.
Skulle detta vara ett uttryck för intellektuell redlighet? För att använda ett uttryck som strider mot andra budordet: Herregud!
Jag har bloggat om krönikan, kolla under rubriken ”korstågens tid är nu”
http://www.ledord.blogspot.com
/Tove
Den annars så redlige kulturskribenten och radiorösten gör här en liknande intellektuell lapsus som den annars också så kloke Göran Rosenberg gjorde i DN för några veckor sedan.
Båda två anser att ateister på något sätt tar för stor plats i det tankerum som behandlar vår existens.
Jag har bara en förklaring. Man kan vara högtstående skicklig person (fenotyp) inom de litterära, journalistiska och kulturella sfärerna, utan att man överhuvudtaget ha satt sig in i moderna vetenskaper som evolutionslära, paleontologi, kosmologi, humanetologi,
neurofysiologi , medvetandeforskning mm. Det är alldeles uppenbart att människoliven kan levas i helt avskiljda ”mentala kanaler” där kunskapsutvecklingen inom stora områden överhuvudtaget inte alls absorberas över gränserna.
Det Ulrika Knutsson inte heller talar om för mig är vad hon menar med Gud. Är det den där monoteistiska gudsbilden som successivt växt fram från de tidiga odlingssamhällena i Mesopotamien för sisådär 10 000 är sedan eller det den där privata lilla snälla Gudsbilden som växer fram under slutet av 1900 talet eller är det den naturvetenskapliga ”Gudsbilden” i form av kedjan Big Bang, Kosmos, evolution, tidsperioden biologiska varelser på jorden, solens successiva slocknande, jordklotets upplösning, universums slutliga upplösning och då möjligen ett nytt Big Bang eller kortfattat Den Oändliga Tiden som Gudsbild.
Får alla Gudsbilderna plats i hennes irritation över ateisterna verbala utbredning.
Dessa frågor ställer jag mig.
Anders B Westin (som även ibland försöker blogga om de stora frågorna)
[...] Anders Westin Den annars så redlige kulturskribenten och radiorösten Ullrika Knutsson gör i sin spalt tidningen Fokus en liknande intellektuell lapsus som den annars också så kloke Göran Rosenberg gjorde i DN för [...]
I denna ”skräphög av agnar och snäckskal” är det väl så att det mesta har två sidor. Allt som är bra kan missbrukas. Det är väl det som är den bildliga innebörden i orden ”kunskapens träd på gott och ont”. Jag tycker det är bra att diskussionen nyanseras så som Ulrika Knutson gör i krönikan. En sak skulle jag vilja lägga till. Genom kyrkornas arbete har många folk i det vi kallar tredje världen inte bara fått undervisning och sjukvård. De har också fått sitt skriftspråk. Det är inte svårt att se vad det betyder för bevarande av den egna historian och kulturen för ett folk som tidigare inte kunde kommunicera i skrift på sitt eget språk. Slutsats: det är bra att nyanserna kommer fram. Det blir lättare att föra ett meningsfullt samtal då.
”Kulturpersonligheter tycker illa om ateister.” Visst låter det tjusigt?! Men att glömma kristenhetens förbrytelser både mot människor och det förment kristna är ändå lite väl magstarkt. Ateisten ”mobbar” inte g-d eftersom g-d inte finns.
är lika olustig som hallelujavänsterns stora stjärna, den samvetskvalsrörde Göran Skytte.
Men nu är det dags för det svenska etablissemanget på kulturens område att skörda (”evigt liv”???) och då får allt annat stå tillbaka. Anständigheten bland annat. Ulrika Knutson (en gång i Grupp
Vi bör minnas dem som skötte skolundervisningen när Nils Månsson i Skumparp lyckades genomdriva folkskoleidén; de var INTE präster; prästerskapet var emot att vanligt folk ”okontrollerat” skulle kunna läsa det som inte genomgått vederbörlig censur.
Den ”stora” kyrkans brott ska vi inte tala om, från det beramade konkordatet mellan påven och Mussolini till de groteskerier som Johannes Paulus II och Benedikt XVI talar om, bland annat i sina angelusböner.
Jag inser att den svenska ”vänstern” åldras, men det innebär inte att dess representanter ska kunna påstå vad som helst. Kristenheten har kunnat härja oemotsagd i två tusen år, det får räcka. G-d är ointressant, det är däremot inte hans/hennes/dess försvarare.
Jag tycker att det är mycket intressant (och symptomatiskt) att en krönika som i stort sätt sig: ”Glöm inte att kyrkan också gjort en del bra grejer” väcker en sådan upprördhet. Knutsson är uppenbarligen helt i sin tid: Det finns inte mycket som provocerar etablisemanget mer än det uttalandet.
Det går inte att komma ifrån att ateismen är lika mycket en fråga om tro, som någon annan livsåskådning.
Och det är något som fler, i all ödmjukhet, borde fundera lite på.
Tredje världen hade klarat sig bättre utan både religionen och ”vår” medverkan till dess välstånd som ju endast har varit grundad i ”vår” egen vilja att utarma dess naturtillgångar och övrig rikedom.
Ateism är inte en tro.
Ta bort religionen och kapitalismen, sluta tjata om ismer och ister och på vilket sätt någon uttryckt sig, häll istället en kopp hett kaffe i knät, vakna och sluta tjafsa.
@m.c.p: hur hade tredje världen klarat sig bättre utan ”religionen”? Vilken religion då? Islam, buddism, hinduism, schamanism, aztekernas blodsriter, banandyrkarna i oceanien? Eller är det kanske så att det är Kristendomen du är ute efter?
Religion har alltid funnits i mänskliga samhällen. Ateismen däremot är en bisarr utväxt ur franska revolutionens blodbad och central komponent i 1900-talets blodbad, samtliga av ideologier som förkastar det gudomliga.
Anders B Westin: visst är det intressant att hon här avkrävs att i en krönika om religionshistoria och religionens roll, avkrävs att definiera Gud. Hon avkrävs också, helt utan att artikeln handlar om det, att bevisa att hon ”ha satt sig in i moderna vetenskaper som evolutionslära, paleontologi, kosmologi, humanetologi,
neurofysiologi , medvetandeforskning mm.” Jag undrar hur många av de sk intelektuella som skrev i DN härförleden från ”Humanisterna” som hanterar alla dessa områden och därtill teologi och historia på vilkas behärskande de gör anspråk.
Hur många av de människor som i media uttalar sig om ”Darwin vs Bibeln” vet överhuvudtaget något om evolutionslära eller, för den delen, bibeln?
Knutsson lyfter här fram att kristendomens historia inte enbart kan beskrivas som ondsint utan, som ju hela mänklighetens histora, mer mångfacetterad.
De exempel som ”Humanisterna” ständigt lyfter fram för att ”bevisa” hur malign religionen är visar hur obekanta de själva är med vetenskaplig metodik och teori. Likaväl skulle man kunna ta exemplen la Grande Terreur under Robespierre eller Sovjetunionen som exempel på negativa sidor av upplysningsidéer och statsateism.
För mig är dessa exempel inga bevis för vare sig religionens eller ”humanismens” inbyggda faror utan enbart en indikation på att människan kan förvränga vilka idéer som helst och det farilgaste är inskränkthet och förakt för andra, något som tyvärr Förbundet ”Humanisterna” ofta uttrycker.
Patrick Vigren, läkare och forskarstuderande inom neurovetenskap