nyh-sladd

Piraterna splittrar EU

Tyskland låter privata fildelare löpa. I Frankrike gäller nolltolerans. Hur blir det i Sverige?

Nyligen beslöt åklagare i fem tyska delstater att inte åtala fildelare som laddar ner en mindre mängd material för eget bruk. Det rör sig om cirka 3 000 låtar eller 200 filmer per person. Samtidigt har Frankrike tidigare i år meddelat att de ser betydligt mer allvarligt på fildelning. De har skapat en speciell organisation som tillsammans med bredbandsoperatörerna kommer att kunna stänga av enskilda användares uppkoppling till internet, något som påminner om det kontroversiella svenska förslag som fildelningsutredaren Cecilia Renfors lade fram i slutet av 2007.

Den svenska regeringen stödjer inte Renfors förslag fullt ut, men går vidare med att domstol ska kunna kräva att en internetleverantör lämnar ut uppgifter om vem som hade en viss IP-adress som använts för intrång på internet.

Strax före sommaren bjöd regeringen in bland annat rättighetsinnehavare och internetleverantörer till samtal för att hitta lösningar för att stoppa den illegala nedladdningen av exempelvis film och musik. I mitten av oktober ska de ha kommit fram till något.

Men trots att Sverige, Frankrike och Tyskland väljer olika vägar, utgår de från samma lag.

– Upphovsrätten är ganska enhetlig och harmoniserad i Europa, säger Daniel Westman, forskare i it-rätt och rättsinformatik vid Stockholms universitet.

Det är i stället sanktionerna som skiljer länderna åt. Daniel Westman förklarar hur bland annat tyska rättighetsinnehavare har hamnat i en loop mellan straffrätt och civilrätt där de genom att stämma fildelare låter rättsväsendet ta fram uppgifter från operatörerna om vilka som laddat ned olagligt, för att sedan dra tillbaka sin stämning när de fått ut uppgifterna.

I USA och Danmark har det funnits möjlighet att på civilrättslig väg identifiera dem som gör intrång genom att i stället stämma internetoperatören i domstol eller stämma en anonym person och låta domstolen sköta identifieringen via operatören.

– En förklaring till att det i Sverige blivit mycket fokus på den straffrättsliga delen av upphovsrätten är att rättighetshavarna inte kan få tillgång till uppgifter från operatörerna för att inleda en civilrättslig process. Det leder till att även relativt bagatellartade brott måste hanteras av polis och åklagare, säger Daniel Westman.

När fildelningsdebatten går hög beskrivs ofta Sverige som en fristad för fildelare, ett laglöst land där myndigheterna gör lite eller ingenting alls för att begränsa den illegala spridningen av skyddade verk. Men det håller inte Daniel Westman med om.

– Jag har svårt att känna igen mig i bilden av Sverige som en drömplats för pirater. Jag tror inte att det är så. Jag tror bara att vi ligger lite längre fram i den här debatten och det kan höra samman med vår teknikutveckling och kunskap.

Det kan handla om att några få men offensiva personer driver fildelningsfrågan och får mycket publicitet, till exempel killarna bakom fildelningssajten Pirate Bay.

Centerpartiets rättspolitiske rådgivare Johan Linander skrev nyligen i en debattartikel på den nystartade Newsmill-bloggen att han gärna ser att Sverige följer Tysklands exempel och tillåter begränsad fildelning. Han menar att branschorganisationer som IFPI och Antipiratbyrån i första hand vill komma åt dem som släpper filmer innan de kommer på bio och ser dessa som de stora skurkarna.

– Det är där polisen ska lägga sina resurser. Och det är så tyskarna har tänkt. Vi måste prioritera och då får man lägga kraften på dem som begår de grova brotten. Så funkar det med alla brott, säger Johan Linander.

The Swedish Model är ett nätverk av sju svenska oberoende skivbolag. Grundarna är trötta på den nästan tio år gamla fildelningsdebatten och vill hitta nya vägar framåt, med fokus på musiken och inte på den illegala nedladdningen. Martin Thörnkvist är en av initiativtagarna och representerar den egna etiketten Songs I Wish I Had Written. Han har bland annat arbetat med att beskriva dagens webbaserade musikkonsumtion för Stim, den organisation som ser till att artister får betalt när deras låtar spelas.

– Vår styrka är att vi är rättighetshavare med nya idéer. Kommer vi med en ny idé så är vi inte bara en pirat. Vi är musikbranschen. Och vi tycker så här. Lösningen ligger inte i en enda ny modell, utan många modeller. Vi måste ge dem som är bäst på att utveckla framtidens tjänster tillgång till våra data, säger han.

Martin Thörnkvist pekar också på hur dåligt olika branscher samverkar för att driva utvecklingen och lära sig av varandra. Musikbranschen, filmbranschen, förlagen och mediehusen har mycket gemensamt när det gäller illegal fildelning. Och en bransch som än så länge inte drabbats speciellt hårt är just förlagen, även om det förekommer spridning av ljudböcker på fildelningssajterna. Men det är bara en tidsfråga, enligt Martin Thörnkvist.

– Boken kommer med all säkerhet finnas kvar även när e-pappret slår igenom, men det finns en jättemöjlighet att vara först och göra det som musikbranschen inte gjorde, att utveckla tjänsterna själv innan någon snubbe i ett garage gör det, säger han.

Poesi har en liten marknad med smal kundkrets och skulle kunna fungera som experiment, enligt Martin Thörnkvist. Textmängden är begränsad och fungerar bra på skärm.

– Allt som kan digitaliseras kommer att göra det. Tekniken kommer att bli enklare och mer lättillgänglig.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1225 kronor!

2 comments

  • Mr Profit skriver:

    Ett annat sidospår: För att kunna bevaka att filer inte sprids, vilket kan vara så enkelt som att bifoga en mp3:a i ett e-post, så måste någon kunna avlyssna all internettrafik. Det har blivit en krock mellan rätten till integriteten och rätten till att bestämma över de verk man publicerar. Jag, och många som ibland klassar sig som pirater, menar att man inte får kompromissa på integriteten i det här fallet. Det är trist för upphovsrätthavarna, och det kommer att bli en del gnäll, men de måste i slutändan hitta andra modeller att ta betalt för att komma ur den här krocken.

    Ett annat sidospår är att jag gärna hade sett en affärsmodell av mera donationsartad form, eller kanske åtminstone som ett komplement till klassiska affärsmodeller. Låt säga att jag har hört talas om ett spel. Jag orkar inte gå till affären, så jag laddar ned spelet. Det var halvbra, men inte så bra som förväntat eller enligt rescensionerna. Jag vill ändå sponsra utvecklarna, för jag har fått ut något av spelet ändå. Jag skulle då vilja göra en donation (tänk PayPal eller en bättre tjänst).

    Vissa menar att detta är fel, för antingen får jag acceptera ett visst pris eller så får jag skita i att köpa spelet. Visst, det är också en tanke. Men spelbolagen har själva kraftigt ökat på incitamenten att ladda ned spelet genom att: a) ha kopieringsskydd; b) ha CD-krav, dvs inga no-cd patchar; c) hypa spel och skapa skyhöga förväntningar; d) direkt ljuga på spelförpackningarna. En kommentar till d) är att vilket spel man än tittar på i spelbutiken så står det ”ultra-realistic and immersive graphics” och ”superior artificial intelligence” och liknande. När man sedan har köpt spelet och provat det, så nog fan är det sunkig grafik och en korkad AI som insisterar med att stå i vägen för en eller fastna i inredningen i miljön.

    Summa summarum: Gör spel som vi VILL betala för. Jag sponsrar gärna spel är bra. Slutsatsen går också att nästan direkt överföra på film- och musikbranschen.

  • Donsan skriver:

    Det är dags att vår regering börjar fokusera på att skydda medborgarnas fri och rättigheter- och då framförallt tryckfriheten – informationsfriheten och rätten till personlig integritet – istället för att gå dom i huvudsak AMERIKANSKA ekonomiska särintressenas ärenden.

    En regering som hela tiden utgår från att dess medborgare till stora delar är kriminella och bör övervakas förtjänar inte folkets förtroende

    Vi svenskar har fått nog av att svenska myndigheter och privata särintressen tillåts spionera på ALLA svenska internetanvändarnas förehavanden för att beivra ett ”brott” som INGEN ens har kunnat visa att det skadar NÅGON.