Glad Europadag! Ska Island med?

Den 9 maj firas Europadagen. Det är inte en dag för att hylla en europeisk identitet eller kontinent i någon civilisatorisk mening. Dagen ska uppmärksamma det politiska projekt som kommit att dominera kontinenten under de senaste decennierna: Europeiska unionen. Det har sagts att om EU vore ett fotbollslag skulle det vara världens bästa, men utan supportrar på läktarna. Det ligger något i det.

Men nu har äntligen en supporter infunnit sig – Island.

Datumet markerar Schumandeklarationen, uppkallad efter det tal som Frankrikes utrikesminister Robert Schuman höll den 9 maj 1950. Det var ett torrt och sakligt tal. Inga starka bilder, inga minnesvärda formuleringar i klass med Churchill eller Kennedy. Utgångspunkten var efterkrigstidens Europa. Två världskrig hade utkämpats på samma kontinent inom en generation, och frågan var helt krasst hur detta mönster kunde brytas.

Förslaget var att lägga produktionen av kol och stål under en gemensam, överstatlig kontroll. Det var inte en symbolisk åtgärd. Kol och stål var grunden för militär upprustning. Om dessa resurser kontrollerades gemensamt skulle inget land kunna rusta i hemlighet eller förbereda krig mot ett annat. Tanken var att göra krig inte bara oönskat utan praktiskt omöjligt. Detta ledde till bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen året därpå. Därifrån utvecklades det som senare blev Europeiska ekonomiska gemenskapen och till slut Europeiska unionen.

Sedan tog historien slut, för att parafrasera Francis Fukuyama. Vi började ta unionens friheter för givna och byråkraterna i Bryssel tog över allt mer. Bananers geometri skulle mätas. Snus skulle förbjudas. EU blev lika halvljummet och oinspirerande som en rumstempererad Budweiser. Men i år finns en konkret fråga som faktiskt bryter igenom: om Island är på väg att ansluta sig.

I augusti planeras en folkomröstning om medlemskap. Det är inte första gången frågan väcks. Island ansökte efter finanskrisen 2008 men drog tillbaka processen 2015. Jag var själv på Island under finanskrisen 2008, kallad Kreppan av islänningarna själva. Ekonomin hade totalkraschat. Statsminister Geir Haarde misslyckades till synes med att lugna befolkningen genom ett utbildande tal om hur de kollapsande isländska bankerna hade spelat på internationella lån och blivit större än hela önationens egna BNP. Talet avslutades med orden Må Gud hjälpa Island. Det lugnade inte folket. Tvärtom. Många förstod inte vad som höll på att hända och gick ut på gator och torg och slog på kastruller. I en tumultartad geopolitisk tid började islänningarna därefter söka sig mot något som uppfattades som stabilare och tryggare än den regering de kort därefter gav sparken. EU framstod som en trygg famn att ty sig till.

Men det mänskliga minnet visade sig återigen vara bra men kort, och när ekonomin hade stabiliserat sig ville islänningarna inte längre söka sig mot Europa. År 2015 frös man sin egen ansökan.

Argumenten för medlemskap är tydliga. Island är redan djupt integrerat i EU genom EES-avtalet. Landet följer stora delar av unionens regelverk utan att ha rösträtt i Bryssel. Ett medlemskap skulle därför inte innebära någon dramatisk förändring i praktiken, men väl en förändring i formell makt. Tillgång till beslutsprocesser, större ekonomisk stabilitet och en tydligare plats i Europas politiska struktur är centrala argument. I en tid där säkerhetsfrågor åter blivit avgörande väger detta tyngre än tidigare.

Motargumenten lyser dock inte heller med sin frånvaro, och de är historiskt förankrade. Fisket utgör en grundpelare i den isländska ekonomin. Att överföra kontrollen över fiskepolitiken till EU är politiskt känsligt och har varit ett avgörande hinder tidigare. Därtill finns en stark tradition av självständighet. Island blev fullt självständigt först 1944, och erfarenheten av att stå utanför större maktblock har präglat den politiska kulturen. Ett medlemskap riskerar att uppfattas som ett steg tillbaka. Förutom sin vikingatida historia är islänningarna oerhört stolta över att ha vunnit ett ”krig” mot Storbritannien, kallat Torskkriget, som handlade om fiskerättigheter och havszoner där Island ville ha ensamrätt till denna näring. En av de sista sakerna som Haarde-regeringen gjorde innan den tvingades avgå av sin kastrullbeväpnade befolkning, var att skriva under ett beslut om att den isländska traditionen med valjakt skulle få fortsätta. EU har samtidigt förklarat att man vill förbjuda densamma på Island, Färöarna och Grönland.

Frågan är därför inte bara ekonomisk eller politisk utan också identitetsmässig. Den liknar andra avgörande vägval i Europas historia där små stater tvingats väga autonomi mot säkerhet och inflytande. I sådana situationer är det sällan de formella argumenten som avgör, utan den underliggande uppfattningen om vart landet är på väg.

Hur sannolikt är då ett medlemskap? Formellt är vägen öppen. Island uppfyller i stora drag de krav som ställs, och en anslutningsprocess skulle kunna gå relativt snabbt jämfört med många andra kandidatländer. Det avgörande hindret finns inte i Bryssel utan i Reykjavik. Opinionen är splittrad och har skiftat över tid. Mycket talar för att utfallet i augusti blir jämnt.

Det innebär att Europadagen i år inte bara handlar om kontinental historia utan också om en pågående gränsdragning. EU har länge expanderat österut. I Ukraina pågår ett krig som i mångt och mycket handlar om denna expansion. Frågan är nu om expansionen fortsätter i väst. Om Island väljer att gå med innebär det inte bara ett nytt medlemsland, utan också en förändring i hur Europas periferi definieras.

Det finns en tendens att se europeisk integration som en linjär process. Historien visar något annat. Den rör sig framåt, stannar upp och byter riktning beroende på kriser, hot och möjligheter. Islands folkomröstning passar in i detta mönster. Den är inte avgörande för unionens överlevnad, men den säger något om dess attraktionskraft. Det är först när det blåser hemmavid som EU verkar få någon hejarklack.

Carl-Mikael A. Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide