Alliansen hämtar sina vallöften från oppositionen – som i sin tur kopierar regeringen.
Det rådde delade meningar bland resenärerna om tåget var nattsvart eller mörkblått till det yttre. Det var helt klart ett tåg av den äldre modellen, byggt någon gång på åttiotalet. Knappast något höghastighetståg, som oppositionen lovat bygga.
Men det gick i tid. Halv tio på tisdagsmorgonen den fjärde maj, på sekunden. Från huvudstaden med sikte mot Göteborg. Ombord var stora delar av regeringen.
De fyra alliansledarna hade nio vallöften med sig. Rundgången i folkpartiledaren [[Jan Björklund|Jan Björklunds]] mikrofon var symptomatisk. Egentligen var löftena inte nya, om de ens var att betrakta som löften. Snarare anti-löften.
Alliansen lovade att inte höja skatten för vanliga löntagare. Inte återinföra förmögenhetskatten. Inte förtidsavveckla kärnkraften. Inte kvotera föräldraförsäkringen. Inte införa kilometerskatt. Och så vidare. Allt som en spegelbild av den budget som de rödgröna hade presenterat dagen innan; samma politik men tvärtom.
Den som väntar på ett valmanifest från alliansen – där politiken kanske till och med formuleras i positiva termer – får vänta tills augusti, förklarade statsminister [[Fredrik Reinfeldt]].
Återvinning tycks också vara modeordet hos oppositionen. Med budgetuppgörelsen står det klart att de behåller 97 procent av regeringens jobbskatteavdrag om de vinner valet. Samma skattesänkningar de tidigare kritiserat så hårt.
Hjulen på tåget snurrar runt, runt, runt.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Det talas mycket om högersvängar i den politiska sfären just nu. Kartan håller på att ritas om och den tydligt cementerade blockpolitiken är inte så tydlig längre. Högern girar åt vänster, mitten åt höger och hur mycket vänster är vänstern egentligen? Som väljare blir det svårare och svårare att orientera sig mellan de olika diskurserna. Därför kommer också det regeringstörstande Vänsterpartiets kongress i Gävle i helgen att dra till sig allas öron. Hur ska den nya vänstern tackla förnyarnas dragning åt höger? Vilka domäner blir kvar för traditonalisterna inom Vänsterpartiet? Efter helgens partikongress kan mycket väl den politiska kartan i Sverige ha ritats om. Och begreppet radikal kanske kidnappas av högern.
AB Sveriges totala produktion är, som enskild parameter, 100 procent, kostnaden för produktionen är, som enskild parameter, 100 procent och vinsten av produktion minus kostnad är, som enskild parameter, 100 procent.
Allt handlar om fördelningspolitik.
Per-Albins, Erlanders, Gunnar strängs, Palmes och -faktiskt- Göran Perssons Sverige, Folkhemmet, är icke längre att finna – jo, som vackert minne.
Vad har hänt? Högern har härjat. Vänstern har velat, hukat i högerns skattesänkarorkan, som slagit Folkhemmet i spillror. Kvar är en rykande askhög, där tusentals uteliggare och tiggare söker sitt mänskovärde, sin självkänsla, ja, sig själva.
Sverige av idag är, vid jämförelse med Folkhemmet,(där även tänderna räknades tillhöra kroppen) en skamfläck, en på samhällskroppen tärande, växande malignt-melanom, varande av orättfärdig fördelningspolitik.
”Åt de rika: GE, av de arma: Ta”, ekar över världen, så ock i Sverige.
Är ”Fördelningspolitikerna” Döva. Stumma. Tandlösa – som uteliggare, tiggare, utarmade? JA! – eller helt utan ledaregestalter – med visioner, ryggrad, mod, handlingskraft!