Har vi sett VM:s sista domarskandaler?

Mannen i svart. Låt oss inför VM-premiären sätta honom på en plats där han helst inte ska vara. I centrum. För om han gör jobbet bra, märker vi honom inte. Men drar han uppmärksamheten till sig, har han troligen misslyckats.

Wallenbergarnas motto – Att verka utan att synas – skulle kunna vara hans. Mannen i svart kan för övrigt bära en mängd olika färger, gult, grönt, rött et cetera. Han behöver inte heller vara man. 1 december 2022, i Qatar, gruppspelsmatch mellan Costa Rica och Tyskland, var han för första gången i herrarnas fotbolls-VM en kvinna, kom från Frankrike och hette Stéphanie Frappart

Domarens jobb är att beivra förseelser med rättvist straff, begripliggöra sina beslut för spelare och publik, samt i största allmänhet få matcherna att flyta. När så sker, hamnar spelarnas prestationer i fokus, inte eventuella orättvisor som hotar försätta hela nationer i raseri och gör den olycksalige domaren till var mans niding. Jobbet är så viktigt, faktiskt, att tre av VM-historiens allra mest omdiskuterade händelser haft domare som absoluta centralfigurer. 

Konkurrensen är stenhård. Ta bara Maradonas dribblingsräd i kvartsfinalen mot England 1986.  

Eller Skammen i Gijon, när Västtyskland och Österrike 1982 spelade cynisk icke-fotboll med exakt noll anfallsförsök, efter ett tidigt tyskt ledningsmål som försäkrade avancemang för båda lagen på stackars Algeriets bekostnad.

Samma VM skapade flera fotbollshistoriskt superstarka minnen. Som den kanske mest underhållande VM-matchen någonsin, när ett nederlagstippat Italien genom Paolo Rossis hat trick slog ut ett extremt anfallsinriktat, lekfullt och genispäckat Brasilien. Eller semifinalen, mellan alltså redan utskämda Västtyskland och ett populärt Frankrike, är.

Förutom ett dramatiskt staffsparksavgörande – VM-historiens första -  fick publiken bevittna tyske målvakten Harald “Toni” Schumachers sanslöst brutala överfall på Patrick Battiston, just som denne avlossat ett skott i friläge, vilket skulle gå utanför. Skadebild: Flera utslagna tänder, brutna och spruckna revben, skador på ryggkotorna, lång medvetslöshet. Lagkapten Platini trodde han var död. 

“Skicka mig hans tandläkarräkning”, sa Schumacher efter matchen, som inte ens fick frispark emot sig av mannen i svart, Charles Corver från Holland. Fastän utvisning hade varit det självklara beslutet.

De ibland vrånga fotbollsgudarna gav staffsparkssegern till Västtyskland – men lyckligtvis också  återupptagen fotbollskarriär för Battiston, efter många månaders smärtsam rehabilitering. De två möttes senare, Schumacher bad om ursäkt, Battiston förlät.

Nu till de tre spektakulära domaringripandena, vilka alla faktiskt fyller jämnt: 60, 40 respektive 20 år. Där en av männen i svart blev nationalmonument, en annan utskämd men ändå rik på sitt ödesdigra misstag. Medan den tredje kan ses som den förste att ha dömt med det omdebatterade VAR-systemet, Video Assistant Referee. Fast hela 12 år innan det infördes!

Vår egen länge toppklassade man i svart, Jonas Eriksson, berättar om dem i boken Fler ögonblick som skakade fotbollen: ny utökad VM-special (2026)

30 juli 1966, Wembley. VM-finalen mellan hemmanationen England och Västtyskland har gått till förlängning. På linjen går sovjetmedborgaren Tofiq Bahramov, som blivit domare efter att en skada satt stopp för spelarkarriären. Engelsmännen anfaller, Geoff Hurst skjuter bollen i ribban. Den studsar ner mot mållinjen och sedan ut. Schweiziske huvuddomaren Gottfried Dienst är osäker på bollbanan.

Han ser att Bahramov vinkar på uppmärksamhet. Efter en kort diskussion dömer Dienst 3-2 till engelsmännen, vilka genom ett ännu mål av Hurst sedan vinner med 4-2. Bahramov kan ha sett rätt, att det var mål – eftervärlden har inte helt säkert kunnat klargöra detta – men i så fall på fel sätt: “Jag trodde att bollen hade studsat ut från nätet – och inte från ribban – så jag varken såg eller reagerade på att bollen studsat vid mållinjen”, heter det i memoarerna.

Sent omsider, 2014 i Brasilien, begåvades VM äntligen med goal-line-technology. Det mänskliga ögat hos männen i svart befriades nu från plikten att avgöra om anfallande lag lyckats med det Markoolio anbefaller i en läktarsång: “In med bollen i mål!”. Bahramov var en poppis herre. Efter hans död 1993, döptes Azerbajdzjans nationalarena efter honom. Och på sin 100-årsdag förra året blev han frimärke.

Bara minuterna innan Maradona på Estadio Azteca i Mexico City, gjorde sitt fantastiska 2-0-mål, hade han gjort 1-0, på nick. Han befann sig offside, men eftersom bollen kom från en missriktad spark av en engelsk försvarare, skulle målet inte av den anledningen blåsas bort.

Problemet var att nicken inte var en nick. Utan en regelvidrig inboxning av bollen. Med den poetiskt sinnade Maradonas egna ord: la mano de Dios. Guds hand. Därigenom kunde kortväxte Maradona vinna luftduellen mot utrusande målvakten Peter Shilton. För att undvika domarnas misstänksamhet, beordrade han lagkamraterna att snabbt komma fram och krama om honom. Engelsmännen protesterade förstås mot den solklara handsen, men förgäves. Att det var just England som gått på en blåsning var ljuv argentinsk musik.

Det härskade en hätsk gammal fotbollsrivalitet mellan länderna, från bland annat en skandalmatch 1966, efter vilken argentinarna kallades “djur” av Englands förbundskapten. Plus där fanns djupa historiska sår bland annat kring Falklandsöarna, vilket ett blodigt krig, vunnet av England, så sent som 1982. Domare var Ali Bennaceur från Tunisien. Han pratade bara franska och arabiska, och kunde därför inte kommunicera med spelarna. Inte heller med linjemannen Bogdan Dochev från Bulgarien. 

Bennaceur och Dochev hamnade i matchens eftermäle i dispyt. Bennaceur ansåg att han – osäker på om målet var korrekt eller ej på grund av dålig blickvinkel -  tittat mot Dochev för att få bedömningshjälp. Men att Dochev inte gjort minsta antydan om att målet var värt domaröverläggning. Dochev å sin sida menade att Bennaceur inte alls eftersökt hans hjälp. Och att han därför, enligt gällande regelverk, inte kunnat intervenera – trots att han sett att det var hands!

“Spöket från matchen kommer att jaga mig i graven”, sa Dochev senare. Hans domarkarriär hade kraschlandat, och han dog 80 år gammal, bitter, fattig, och enligt änkan Emily utan vänner.

Bennaceur, däremot, hade på ingivelse behållit matchbollen. Den kunde han många år senare sälja för 25 miljoner kronor. Han fick också en trevlig kväll med Maradona några år innan denne dog 2020. Dochev erbjöds även han träffa Maradona en gång, men nekade.

Den 9 juli 2006: Frankrike och Italien i VM-final på Olympiastadion i Berlin. Ställningen är 1-1. Frankrikes hetlevrade fotbollsgud Zinedine Zidane har satt en straff och varit bra, i denna sin karriärs allra sista match. Domare är argentinaren Horacio Elizondo. Han har skött finalen storartat.

Med 12 minuter kvar av förlängningen blåser Elizondo av spelet, eftersom italienske backen Marco Materazzi – betraktad av många som råskinn, men också intelligent och påhittig – ligger i gräset och verkar ha ont. Italiens målvakt Buffon joggar då fram till först Zidane, säger något, och sedan till assisterande domaren Garcia. Han pekar på sina ögon. Har inte domarna sett det han såg?

Kort därpå konfererar Elizondo med Garcia – och visar sedan Zidane det röda kortet. Publiken på plats förstår inte varför. Men TV-tittarna, med sina repriser, vet. Zidane har hårt skallat Materazzi i bröstet. 

Skälet, får vi senare veta, är att Materazzi dragit Zidane i tröjan. Zidane har då sagt “Vill du ha min tröja får du den efter matchen”. Materazzis svar: “Jag föredrar din hora till syster”.

PANG!

Jonas Eriksson gör i boken en detaljrik kartläggning av händelseförloppet. Hur kunde domarna veta vad som hänt, givet hur de var placerade? Varför tog det så lång tid innan kortet kom fram? Han tittar på videosekvenser, som han loggar sekund för sekund, och lägger ett fascinerande pussel. Och landar i att domarna troligen ljuger om hur röda kort-beslutet togs.  Eftersom de har headsets att kommunicera med, borde assisterande domare kunnat få fram informationen om vad som hänt mycket snabbare – om han nu sett det. I Erikssons tolkning är det en reservdomare – som till skillnad från publik och övriga domare kunnat se TV-sändningen – som slagit larm. Vilket var mot reglementet, domarna fick inte döma efter TV-bilder.  Här ska också sägas, att storbildsskärmarna på ett fotbollsstadion inte spelar upp repriser på kontroversiella situationer.

FIFA har inte på allvar utrett grunden till fotbollshistoriens mest berömda röda kort. Domarnas “headset-version” gäller. Eriksson tror alltså inte på den. Men han ger generöst erkännande till Elizondo, som ju faktiskt skipade rättvisa, om än mot reglementet. 

Den här händelsen, menar Eriksson, sådde några av de tankefrön som ledde fram till utvecklandet av VAR. Systemet användes i VM-sammanhang första gången 2018. Och gav bland annat Sverige straff i 1-0-segern mot Sydkorea. Albin Ekdals envetna uppvaktning av domaren, efter att Victor Claesson fällts i straffområdet, var här en faktor.

VAR är fortfarande en het potatis. I Allsvenskan tillämpas det ej, och det inte bara av kostnadsskäl. Många har svårt att acceptera de spelavbrott som uppstår när granskningarna görs. Andra påtalar det känslostympande i att spelare och klack ofta inte kan släppa loss i ohämmat måljubel direkt. De mer filosofiskt lagda lutar sig mot tanken att fotbollen, liksom livet, med nödvändighet kommer att innehålla ett mått av orättvisa. Eller så säger de att det ändå skapas något slags totalrättvisa i längden. 

Det sista ledet är förstås nonsens, sett till karriärdefinierande ögonblick. Visst kommer ackumulerade domarmissar att för ett klubblag, under loppet av en säsong eller flera, till slut sprida ut sig hyfsat jämnt i plus- och minusvågskålarna. Åtminstone om inte storlagen, vilket sker i vissa ligor, gynnas av domarna.

Men du kan ju inte komma till ett lag som nyss förlorat, säg, en VM-semifinal, på ett felaktigt offsidebeslut – eller för att en brutal målvakt som borde visats ut fick vara kvar – och käckt föreslå: Ni får komma igen i VM-semi om fyra år, så ska ni se det jämnar ut sig!

Till de VAR-hatare som framhärdar i sitt gillande av fotbollsgudarnas ibland grymma lek med vårt sinne för rättvisa, vill jag påpeka att många potentiellt matchavgörande situationer ändå ligger utanför VAR:s jurisdiktion. Ett andra gult kort ska förvisso från i år VAR-granskas. Men inte det första. Inte heller beslut om frispark eller ej, hörna eller ej, med mycket mera, ligger på VAR-bordet. 

Och även när VAR ingriper, är millimeterrättvisa långt från garanterad. Dels av teknologiska skäl: begränsning i exempelvis kameravinklar och antalet mätpunkter per sekund. Dels av det enkla skälet, att många situationer, hur fint filmade de än är, ändå måste tolkas självständigt av mannen i svart. Där en domare dömer hands, kan en annan mycket väl fria.

Eriksson menar att runt 99 procent av elitdomare vill ha VAR, i en form eller annan. Två skäl är uppenbara. Dels tar det ju hårt på både yrkesheder och personlig säkerhet att döma fel i avgörande situationer. Dels blir arbetsmiljön hopplös för männen i svart, om publiken, med sina iphones, direkt efter händelsen kan granska TV-bolagens repriser – och då eventuellt se att domaren dömt dunderfel.  Den enda som inte i så fall nekas ett fullgott bevismaterial, är alltså mannen i svart. Han som har att utmäta det eventuella straffet. En orimlighet.

Med VAR hade vi vetat om Hursts 3-2-mål borde ha godkänts. Vi hade sluppit godtycket i att Zidane, men inte Schumacher, bestraffades med rött kort. Och Maradonas fuskmål hade definitivt underkänts. Fotbollen hade varit mer rättvis. Å andra sidan hade vi fotbollsälskare haft färre historiska oförrätter att älta. Och även det har ju sin charm.

Toppbild: domaren Horacio Elizondo, VM-finalen mellan Italien och Frankrike i Berlin 2006. Foto: AP/Michael Probst.

***

Läs även: 60 år av förnedring – ska England nu äntligen vinna VM?

Läs även: Motståndet växer mot jättemästerskapen