Vidrig vigvattenfestival

Jag har svårt för bilderna av kronprinsessparet, den där home­stageade lyckan liksom påklistrad för kamerorna eftersom den verkliga kärleken är för privat. Jag kan inte släppa tanken på Victoria Bernadotte som en jämnårig kvinna med rimligtvis unge­fär samma erfarenheter av kärlek som mina. Att ha känt igen förälskelse på ett hemligt leende i det egna ansiktet. Berusningen av en sekundsnabb beröring. Den besinningslösa världsrymden i en orgasm delad med någon man älskar mer än man mår bra av. Den värkande vardagslyckan i att tysta läsa morgontidningar tillsammans i ett soligt rum. Den molande, kvävande ångesten över ett förhållande som sakta glider ur led.

Jag tänker på att bli lämnad, hur det gjorde mera ont i kroppen än att bli nedslagen på gatan. Det brustna hjärtat är en dålig metafor: att bli sviken känns som att bli sparkad i magen. Ändå tror jag på frasen att man blir erfarenheter rikare. Mitt i smärtan kan man känna: det är intressant att få tillgång till detta register. Plötsligt förstod jag sånger om kärlek jag tidigare trott var klichéer. Den här myten var sann, tänkte jag. Det här händer.

Vi är nästan jämnåriga, ungefär lika långa. Vad skulle vi förstå om varann om vi möttes med garden nere och såg varann i ögonen? Har kronprinsessan legat på ett toalettgolv i sitt eget snor och lyssnat på sin avgrundsröst, sina djuriska läten, som att den som gråter måste vara någon annan? Kan hon uppleva lycka och olycka utan att tänka på det utifrån, på hur det skulle se ut eller vad pressen kommer att skriva? Kan hon någonsin höja rösten i passion eller plågor utan att livvakterna ramlar in i tanken eller rummet? Om hon inte kan det är det fruktansvärt.

Det finns de som gillar att tro att maskerna som kungafamiljen bär döljer blanka ytor i stället för ansikten. Att de artiga, tomma minerna reflekterar en tomhet i hjärta och hjärna. Jag tror att om det finns en tomhet där så är det en som många av oss kan känna igen, ensamheten som uppstår när omgivningens förväntningar och kraven på behaglig yta har tagit över. När man inte tål att se sig själv i ögonen i badrumsspegeln av rädsla för att bara skalet ska titta tillbaka. Bakom robotleendet och den kusligt professionella vänligheten är den kungliga blicken tom för att den kungliga tanken har flytt till något avskärmat och personligt.

För inte så länge sedan firade vi kungliga högtider med karnevaler. En institutionaliserad lössläppthet, ett genuint andrum i den sociala ordningen där det var okej att säga att kungen är en fysisk kropp, att makten är symbolisk, att vem som helst av oss är som vem som helst av dem. En sådan karneval är ett kontrakt med folket, en plattform för genuina känslo­yttringar.

I jämförelse med det känns vigvattenfestivalen Love Stockholm 2010 genomfalsk. Cynikern i mig ser Baudrillards Disneyland, ett plastsamhälle uppbyggt för att skapa illusionen av att världen utanför är på riktigt. En förställd mild, normativ kärlekssaga paketerad och lanserad för att dölja en frånvaro av mänskliga passioner därunder. Och det kanske den är. Men i så fall av en cynisk pr-byrå, av människor vars jobb det är att föreställa sig och upprätthålla kungahusets omänsklighet. Det är knappast kronprinsessparet som har valt att viras in i ljumma pasteller, reduceras till stela leenden på kristallglas och kioskfika, bestämt att folket ska förföras med mazariner och skådespel. De kanske till och med skulle uppskatta detta hisnande: att de älskar precis som vi andra älskar. Blått blod, rött kött.