I ”Hundarna” är rättsstaten ett skämt och medborgarna grundlurade

I det samtida berättandet finns en stark naturalistisk tendens, att i sanningens namn inte dölja någon aspekt av tillvarons förmenta kaos. I detta förenas misantropen med revolutionären, ty konsten kan vilja skildra världen i dess fula nakenhet för att punktera varje högstämd idé om människan som vacker och god; eller den kan vilja visa upp prekära sociala omständigheter för att erinra om att nuvarande politisk ordning stympar människan.

I tv-serien Hundarna (SVT Play) ställs den naturalistiska estetiken på sin spets, och dess begränsningar tydliggörs. Serien är skapad av författaren och advokaten Jens Lapidus och berättar sakkunnigt och inlevelsefullt om livet på en advokatbyrå i gängkriminalitetens tid.

Estetiken kommer till uttryck genom den subjektiva kameran som oroar och fladdrar i stället för att vägleda. För att undkomma en objektiv, ”auktoritär” eller ”privilegierad” position är kameran godtyckligt placerad och tänkt att likna det mänskligt ögats irrande blick. Vidare manifesteras naturalismen i viljan att gå tätt inpå det kroppsliga. Vi får närstudera svettpärlor, näshår, skäggstubb och en erigerad penis. Vid de återkommande anfallen av diarré hos advokat Karl Mattson med kronisk stressmage lämnas till sist ingenting åt fantasin.

Stilen är över lag besvärande, men det mest problematiska med den i det här sammanhanget ligger i karaktärsteckningen. Så gott som alla jurister i Hundarna är nämligen djupt felbara. Fega, naiva, korrupta, småskurna, obehärskade och inbegripna i privat trassel av en dignitet som påverkar deras oväld och förnuft.

Naturalismens motsats är idealism, vilken hänger samman med själskoncentrat utformade som arketyper. Arketypen ”Den rättfärdige” kan exempelvis inte förekomma i naturalistisk estetik annat än som något falskt eller töntigt. Att skildra en rollfigur som rättskaffens vore ett brott mot denna åskådnings inbyggda ambition att avslöja dygden som parfym på den råa existensens faktiska odör.

Hela vårt samhälle lider under en liknande önskan att komma ”bakom fasaden”, för att där finna sanningen vi förmodas dölja. Övertygelsen ser ut som så, att det som inte visas upp är den djupare sanningen om oss, och det mest intressanta. Allt vi gör antas ha en annan orsak än den vi uppger. Ingen gör eller säger något för att de tror på det, utan för att det gynnar dem. Livet är en kamp om att få behärska sin omvärld, eller behärskas av den.

En tv-serie om advokater som grundar sig i denna världsbild pekar därför vare sig den vill det eller ej i antingen nihilistisk eller revolutionär riktning. För när rättfärdigheten inte kommer någonstans till synes i skildringen av en verksamhet som ingenting är utan sin rättfärdighet, kan det bara tolkas som ett grundskott mot samma verksamhet.

Fiktion skapas för att tolkas, annars saknar den mening. Så när juristerna i Hundarna mangrant beter sig omdömeslöst bringas åskådaren till den omstörtande insikten att rättvisan är en skälm, rättsstaten ett skämt och medborgarna grundlurade.  

När vi tagit del av ett sådant budskap kan vi inte bara rycka på axlarna och gå vidare, inte nöja oss med att konstatera att människor har sina skavanker och att livet är komplicerat. Vad Hundarna sålunda meddelar åskådaren är att hon har två val, eller möjligen tre: att förändra tingens ordning i grunden eller tala klarspråk om att en rättsstat inte är möjlig. Det tredje vore att enas om att ljuga för oss själva och fortsätta som vanligt.

Jag tror inte att detta var intentionen med serien. Jag tror att man har valt fel stil för sitt syfte. Om intentionen inte är den som gestaltningen frambär, hade någon av de centrala rollfigurerna behövt förkroppsliga advokatens ideal: omutlighet, plikttrohet, besinning. Han eller hon skulle även ha försetts med en rimlig vardag.

Sättet att gestalta ett stoff kan helt enkelt inte separeras från avsikten med gestaltningen.

***

Läs även: ”Sanningen om advokatyrket var en mindfuck”

Läs även: Varför är Lena Andersson så populär på teatern?