Man kunde lika gärna befinna sig i Gävle
Den enda förmildrande omständigheten är att Londons cyklister inte bär hjälm – en estetisk fördel som möjligen kan göra dem färre på sikt.
Bild: TT / Jeppe Gustafsson
Om man är trött på London är man trött på livet. Det var väl Samuel Johnson som sade det, liksom allt annat, förutom det som Shakespeare redan hade sagt och det Oscar Wilde skulle komma att säga.
Är jag trött på livet? Har jag utvecklat spleen ett par decennier för sent för att träffa mitt i sekelskiftet?
Kanske. Men då vill jag säga till mitt försvar att det egentligen inte är London jag suckar över. Det är Londonborna.
En och annan joggare har man väl sett i parkerna förut. Men om man kommer spatserande längs Piccadilly en lördagsförmiddag och är på väg att bli nedsprungen av tre separata, plastklädesinslagna löpare bara mellan Hatchards och Cordings …
Samma sak på Bond Street, St James’s Street, The Strand, Knightsbridge, Sloane Street, Embankment, Kensington High Street…
Man kunde lika gärna befinna sig i Gävle, eller Baltimore, eller någon annanstans där folk fallit offer för fokhälsopredikningar och kroppskultur. Varhelst den hänsynslösa missuppfattningen att man måste svettas i urban kulturmiljö odlas.
Efter ett tag insåg jag att det skulle bli London Marathon på söndagen. Jag antar att det kan ha haft att göra med saken. Något slags uppvärmning. Kanske var de här citylöparna hitresta från Gävle och Baltimore. Men statistiken ger inget starkt stöd för den tesen. Runt 70 procent av de som springer maraton i London är britter. Många av dem från London. Min högst träffsäkra fördomsradar gav inte heller stöd för idén att det här var ett tillfälligt, importerat problem. Men känner igen en typiskt brittisk fysionomi när man ser den.
Jag misstänker att Londonborna, efter Brexit, Boris Johnson och Covid, drabbats inte bara av livsleda utan av dödsångest.
Ett annat bevis i målet: britter står fortfarande utanför pubarna med en pint i handen, så snart klockan passerat fyra eller fem. Men ingen röker längre. En på kanske 20 vajpar parfymerade kemikalier. Av tobak finns inte ett spår. Ja, och så är det cyklisterna, förstås.
Köpenhamn är, till skillnad från till exempel Stockholm, en civiliserad cykelstad
Låt mig börja med att säga att jag inte har något emot cyklister. Köpenhamn är bokstavligen fullproppat av sådana, men det går alldeles utmärkt. Det beror på att den genomsnittliga danska cyklisten inte har lycrakläder och tävlingshoj. Den genomsnittliga danska cyklisten har antingen en värdig cykel av det traditionella slag där man sitter rak i ryggen, snarare än ligger över styret, eller en Christianiacykel, med barn, hundar och gamla matsäckar i låren längst fram. Som mest justerar danskar sin cykelklädsel genom att stoppa byxbenen i strumporna.
Köpenhamn är, till skillnad från till exempel Stockholm, en civiliserad cykelstad. Om man någonsin läst George Orwells beskrivning av det djupt engelska i att se ”gamla ungmöer cykla till nattvardsgång, genom höstmorgonens dimma” har man vissa förväntningar på brittiska cyklister. De förväntningarna ligger närmare vad man upplever i Köpenhamn än vad man upplever i Stockholm.
Tji får man. London är numera plågat av samma horder av hänsynslösa pedalhunner som vi är vana vid här hemma. Inga trafikregler, eller etikettsregler, gäller dem. De använder ringklocka hellre än broms. Den enda förmildrande omständigheten med Londons cyklister är att de inte bär hjälm. Det är en estetisk fördel och kan kanske på sikt leda till att de blir färre.
Hur många av dårcyklisterna som är Londonbor vet jag förstås inte. Men om ni fortfarande tvivlar på att något har hänt med den här staden och dess invånare vill jag bara peka på det faktum att restaurangerna och barerna töms redan mellan tio och elva, även på fredagar och lördagar. Sitter man längre går det snart två kypare per gäst.
Någon har försökt lura i mig att det beror på att de riktiga Londonborna numera går på privatklubbar för att slippa turisterna. Att de skulle ha ett hemligt liv någonstans. Men jag förstår nog vad som hänt med dem. Trötta på livet, var det, ja.
***
