Är vi redo för riskerna med att politiker går till jobbet?
Fredag
Jag menar inte att timbroiten Fredrik Segerfeldt – ”ansvarig för programmet marknad”, vilket låter märkligt planekonomiskt – har fel i sitt påstående att arbetarklassen hade haft det bättre om LO och Socialdemokraterna aldrig funnits. Jag är till och med beredd att gå längre, eller åtminstone bredare: på det stora hela hade Evelyn Waugh antagligen rätt när han påpekade att vi alla skulle haft det mycket bättre om bara politiker och vetenskapsmän vore latare än de är. Men är det inte en aning Scrooge på julafton att skriva en debattartikel som angriper arbetarrörelsen på första maj?
Att vänstern är svag för barnsliga provokationer får vi leva med. Det ligger i deras ideologi att ägna sig åt löjligheter som att baktala kungen på hans födelsedag, lyfta förtryck av samer på Sveriges nationaldag, eller kasta tomatsoppa på en Monet, eller en Botticelli, vilken dag som helst. Men om högern tänker lägga sig till med liknande later är vi många som tar det som ett rimligt skäl att överge politiken helt och hållet, även som åskådarsport.
Kanske är det precis det som den nyliberala falangen inom Timbro försöker provocera fram, men jag undrar vad de ska göra med sina liv om de lyckas. Nyliberaler påminner mest om nyktra alkoholister – de talar ständigt om det som de svurit att undvika, det vill säga politik. Kan vi verkligen lita på att de är lata nog att inte ställa till besvär för oss om vi ignorerar dem? Jag tvivlar.
Lördag
Det som förut hette ”DN Lördag” heter sedan några veckor tillbaka ”Helgen!”. I branschmedier ser jag att de ansvariga menar att förändringen innebär ”lyxigare helgläsning”, men rent konkret verkar den största skillnaden vara att kolumnisten Bengt Ohlsson – som hängt med ända sedan ”Helgen!”, som förut hette ”DN Lördag”, hette ”På stan” – efter 38 år, eller så, kastats ut. Han har tilldelats något slags provisoriskt loft på måndagar, eller ibland fredagar, långt bak i kulturbilagan. Det ger intrycket av att vara ett rivningskontrakt.
Jag undrar annars vad DN vill ha sagt med det nya namnet på bilagan. ”Helgen!” är förstås mer heltäckande än ”DN Lördag”, men varför skrikandet? Ska det ge en känsla av energi? Fest? Eller är det ännu ett led i skiljetecknens klasskrig?
Redan för ett par år sedan noterade jag i denna dagbok att utropstecknet, interpunktionens vulgära flåbuse, med jämna mellanrum plockas fram av vänsterskribenter som vill demonstrera sin revolutionära iver. Den gången var det Göran Greider som vrålade ut påståenden, lika banala som ordet ”helgen”. Är det av Greiderskäl som DN satt ett utropstecken efter titeln? Signalerar det radikalism? Hur ska man i så fall tolka att tidningshuvudet i huvudtidningen fortfarande avslutas med en punkt: ”Dagens Nyheter.”? Är det bara en tidsfråga innan även den punkten blir ett utropstecken? Många frågetecken.
Söndag
Man kanske borde känna sig lugnad av reportaget om AI-roboten Mona, som driver café i Vasastan i Stockholm. På mindre än en månad har ”hon” gjort av med hälften av sitt kapital, gjort mängder av felbeställningar, minns inte vilka anställda som är i tjänst, glömmer nödvändiga lösenord och trakasserar såväl leverantörer som medarbetare med otaliga mejl.
Det låter inte som den sortens titanisk intelligens som endera natten kommer att bestämma sig för att utrota hela mänskligheten, med undantag för en kader slavar. Men jag undrar om inte det är ett felslut.
De som varnar för att den artificiella intelligensen snart tar över världen verkar lida av missuppfattningen att de mest intelligenta obönhörligen är de som styr över oss. Inget vi ser omkring oss tyder på att det är sant vad gäller människor, så varför skulle det vara sant vad gäller maskiner?
Jag undrar om inte hela den här hysterin kring farorna med AI har att göra med att de som utvecklar AI är tidigare plugghästar. De har alltid fått höra att deras tråkiga ungdomstid kommer att uppvägas av att de, i kraft av sin intelligens, kommer att styra världen då de blivit vuxna. De förstår inte att det bara är något vi säger av medkänsla, för att göra livet aningen lättare för mobbade töntar. Erfarenheten så långt tillbaka som historien är känd pekar tvärtom entydigt på att det gång på gång är de mediokra och direkt enfaldiga som når toppen och där, i kraft av sin oförmåga, iscensätter folkmord, statsbankrutter och repression.
AI-roboten Mona, som när reportaget gjordes just beställt nio liter kokosmjölk i onödan, är av det skälet en mycket mer skrämmande varelse än de övermänskliga intelligenser som datanördarna fantiserar om. Någon borde stoppa det aningslösa experimentet innan ”Mona”, i kraft av sin energiska inkompetens, lägger hela landet under sig.
Måndag
Man vill ogärna trampa fel så jag försöker alltid argumentera för att en tredjedel av Sveriges yta borde överlämnas till en junta bestående av 4 500 renägare, men jag måste erkänna att jag ibland kan känna ett uns av tvivel. Stärkande, därför, att ta del av dagens debattartikel, undertecknad av fem personer från förtroendeingivande organisationer som ”Kollektivet Jordens fördömda”, ”Fridays for Future” och ”Black Lives Matter”.
Den korta versionen av artikelns resonemang är att de renägande samerna ska ha odiskutabel makt över norra Sverige utan att någon nämner det, eftersom det är nazism att påstå att samer har makt.
Jag är inte säker på att resonemanget är så vattentätt som det först verkar, men jag ska försöka tro på det också.
Tisdag
Ingen verkar ha övervägt riskerna med att riksdagens ledamöter nu tvingas vara på sin arbetsplats, i avsaknad av kvittningssystem. Men det som är sant för arsenik eller radioaktivitet är också sant för politiker: i utspritt, okoncentrerat tillstånd föreligger ingen fara – ibland rent av en nytta – men i koncentrerad form kan faran bli akut. Vem vet vilka vansinniga idéer den här politiska anrikningen kan resultera i?
Kanske kan vi sätta visst hopp till talmannen, som i grund och botten verkar vara en vettig person. Utan att veta det säkert framstår han som en produkt av ett gediget borgerligt hem, som antagligen inte var främmande för bridge och whist, eller sällskapslekar som levande charader och snottra. Det är nog överdrivet optimistiskt att tro att ledamöterna kan distraheras med sådana medel dygnet runt ett valår, men i någon grad borde de kunna minska risken för politiska stolleprov.
I grund och botten handlar det om att hålla ledamöterna sysselsatta och underhållna. En tanke, när majoritetsförhållandena ändå är så sköra, är att göra själva beslutsprocessen till ett engagerande sällskapsspel. Varför inte slumpmässigt tilldela partierna olika ståndpunkter och sedan kasta tärning om resultatet, i stället för att rösta? Att sätta sig in i alternativa resonemang till de egna skulle göra ledamöterna gott och Sverige sköttes inte påtagligt sämre under lotteririksdagen på sjuttiotalet, när besluten fattades på just detta sätt.
Om inget av det fungerar är det enda kvarvarande alternativet, såvitt jag kan se, att riksdagshuset förs över från Riksdagsförvaltningen till Statens Fastighetsverk. SFV kan sedan ta ut så hög hyra av Riksdagen att verksamheten avstannar, enligt samma principer som gäller muséer och teaterscener, eller sälja ut byggnaden, enligt samma principer som fram tills nyligen gällde Salsta slott och fortfarande gäller andra kulturhistoriskt viktiga byggnader.
Det här är en fråga som förtjänar vår odelade uppmärksamhet, tills ett nytt kvittningssystem är på plats och riksdagsledamöterna slipper gå till jobbet igen.
Onsdag
Värmdö, läser jag, har tagits över av horder av dovhjortar, som äter allt i sin väg. Den kände finansmannen Olof Stenhammar lät skjuta nästan 300 stycken på sina egna marker förra året, men det gjorde ingen märkbar skillnad, klagar han. Det ironiska i historien är att hjortarna ursprungligen kommer från ett hägn som Stenhammar lät upprätta på ön.
Det finns en nästan spöklik överensstämmelse mellan Stenhammars hjortar på Värmdö och den colombianske knarkkungen Pablo Escobars flodhästar i Magdalanflodens avrinningsområde. Flodhästarna – främmande fauna i Colombia vars anfäder tillhörde Escobars privata zoo – har sedan 80-talet förökat sig ohejdat och är nu runt 200 stycken. Om fem år väntas de vara 500. De utgör en påtaglig fara, inte minst för traktens fiskare.
Nyligen bestämde den colombianska miljöförvaltningen att åtminstone 80 av flodhästarna skulle avlivas, men så snart planen blev offentlig möttes den av upprört motstånd av en koalition av djurrättsaktivister och turistentreprenörer. Om Stenhammar tror att hans larm i medierna på något sätt kan hjälpa honom i det han kallar sitt ”hjortkrig” har han med all sannolikhet fel. Nu har han i stället gjort huvudstadens alla bambiälskande antropomorfer medvetna om ett hotande massmord på stadsnära hovdjur. Snart är Värmdö så nedlusat av aktivister att det kommer att vara omöjligt att få fri skottsikt på en enda dovhjort.
Men även om Escobars flodhästar borde ha fått Stenhammar att ta en annan väg än offentligheten, kan de kanske också vara till hjälp för att lösa problemet. Anant Ambani, son till den indiske biljonären Mukesh Ambani, har erbjudit sig att flyga de 80 dödsdömda flodhästarna från Colombia till Indien och ge dem ett permanent hem i sin privata djurpark Vantara, där han redan samlat över 15 000 djur, däribland björnar, elefanter, krokodiler och leoparder. ”Erbjudandets kärna”, skriver Ambani i ett brev till Colombias regering, ”är Vantaras övertygelse att varje liv spelar roll och att vi har ett delat ansvar för att skydda liv varhelst det är möjligt”.
Om Ambani får höra talas om den veritabla massaker som Olof Stenhammar efterlyser på Värmdö, har han knappast något annat val än att raskt skicka ett antal Herculesplan för att omlokalisera dovhjortarna till västra Indien, där traktens bönder antagligen har mindre att säga till om än Stenhammars prövade arrendatorer på Värmdö. Med lite tur kanske vi kan övertyga Ambani att ta emot en försvarlig del av våra djurrättsaktivister också.
Torsdag
Alla riksdagsledamöter utom en var på plats i går för att trycka på välvalda knappar, rapporteras i dagens tidning. En ledamot på plats hade just opererat bort en lunga och en annan sköt upp sin förlossning, vilket gläder pressen mycket. Den har sällan möjlighet att publicera snyfthistorier – eller ”human interest” som den professionella termen lyder – med riksdagsledamöter som föremål, snarare än mål.
Så långt tycks allt ha avlöpt utan större katastrofer, men det är bara en tidsfråga innan olyckan är över oss. Som så ofta när Sverige har problem är det naturligt att vända sig till Finland för att finna lösningen. Där, läser jag, är finländarna inte längre betrodda att rösta fram årets Lucia, efter att förra årets Lucia, Daniela Owusu – som råkar vara ”a girl of color” som våra amerikanska vänner så elegant brukade uttrycka det – utsattes för trakasserier. Det är lite oklart hur sådana problem ska avhjälpas genom att en särskild utnämnd elvamannakommitté ersätter den allmänna omröstningen. Har kommittén strikta order att inte välja en kandidat med annat än snövitt skinn? Har den tvärtom strikta order att bara välja mörkhyade lucior tills finländarna lär sig veta hut? Ingen verkar veta.
Men det väsentliga är att det förstås vore fullständigt orimligt att låta ett folk som inte anses kompetent att välja årets Lucia, välja ett parlament och i förlängningen sin regering. Några klara besked om hur Finlands riksdag och regering ska utses, nu när det finska folket inte har med saken att göra, går inte heller att få i skrivande stund. Kanske fattas besluten av samma elvamannakommitté som väljer Lucia. Kanske ersätts riksdagen och regeringen helt enkel av elvamannakommittén, som såvitt jag förstår ska utses av Folkhälsans förbund.
Under alla omständigheter ser jag här embryot till en lösning på den hotande kris som seglat upp på grund av det havererade kvittningssystemet. Varför inte kvitta ut samtliga riksdagsledamöter och ersätta dem med elva betrodda svenskar? Rent matematiskt borde de dumheter som elva personer kan hitta på, vara betydligt färre än de dumheter som 349 personer kan få för sig att genomföra. Problemet är förstås vilka elva som bör utses, vid sidan av uppenbara namn som Lars Lerin och Marianne Mörck. Att föreslå en folkomröstning tar oss tillbaka till ruta ett.
Efter att ha funderat en längre stund på saken tror jag att den enda utvägen är att låta den finska Luciakommittén utse en svensk motsvarighet. En del svenskar skulle kanske reagera mot det, i ett nattståndet utslag av storsvensk stolthet, men för att komma förbi den sortens fåfänga kunde vi fortfarande låta svenskarna utse årets Lucia genom allmänna och fria val. Det obehag det kan leda till är trots allt marginellt i jämförelse med det obehag en riksdag kan ställa till med.
Det krävs förstås en grundlagsändring, men det borde inte vara ett oöverstigligt problem med tanke på att inte ens våra partiledare är säkra på vilka grundlagarna är. Finländare drar sällan saker i långbänk. En rimlig tidsfrist för att få allt på plats är första juni, vilket skulle ge alla inblandade en välförtjänt, eller åtminstone efterlängtad, semester.
***
