Malmö är en stad i krig – om sin ära, sin självbild och sin plats i Sverige. Vad ska man egentligen tro om allt som sägs om Sveriges just nu mest omtalade stad?
»Känslor av överlägsenhet på
skiftande områden piggar upp
massor av människor, kanske
alla ... Det har fordrats mycket
ärligt och energiskt feltänkande
för att klara det problemet.«
Herbert Tingsten i »Rasföreställningarnas historia«.
I förmiddagssolen på St Knuts torg dansar ett koppel dagisungar förbi på kollisionskurs med höstlövens framfart. De anförs av en man i trettiofemårsåldern. Hans kolsvarta hår har drabbats av en unik blandning av pageklippning och rastaflätor, och skinnjackan är upphittad någonstans vid inspelningen av Michael Jacksons »Thriller«.
Så där ser inte dagisfröknarna ut i Stockholms innerstad, tänker jag.
Och inte barnen heller: tillsammans bildar de rena United Colors of Benetton-annonsen. Om det bara inte vore för de där busskurerna i bakgrunden. De där buskagen intill.
Ur askan in i ... dimman?
En förvirringens onda cirkel har präglat rapporteringen från Malmö under det gångna året. För länge sedan har bilden hunnit ta form av en stad där folk beskjuter varandra var och varannan vecka – underförstått: gängkriminaliteten, invandrarkriminaliteten, håller på att spåra ur.
Men sedan, som i ett fumligt trollslag, förbyts alltihop till att det kan vara en invandrarhatande laserman-copycat som skjuter. Plötsligt är invandrarna offer, inte gärningsmän. Skadan är förstås redan skedd: tillsammans med rapporterna från de nattliga Rosengårdskravallerna har den kollektiva näthinnan fått sig inetsad ett Malmö som är själva sinnebilden av integrationens misslyckande. Paradoxen är isande tydlig. Att polisen dröjt så länge med att offentliggöra sina teorier om en och samma gärningsman med invandrare som måltavlor kan ju faktiskt ha spätt på just den skräck och den rasism som nu – simsalabim – får skulden för det som händer.
Som grädde på moset skickar regeringen en minister till Malmö. Det blir Erik Ullenhag, integrationsministern – inte Beatrice Ask, justitieministern. Någon slapptänkt individ har bestämt sig för att skottlossningarna är ett integrationsproblem. En ensam galning som lyckas gäcka polisen i över ett år packas in i ett moln av vagheter och floskler om utanförskap och samhällsklimat och motsättningar mellan »grupper« hit och dit. Så blir på något magiskt sätt allting åter invandrarnas eller åtminstone invandringens fel.
Malmö. Ständigt med ryggen mot resten av landet, ständigt med egna idéer om expansion och framtidsvägar. Allt oftare utmålat som fläcken på solen Sverige. En gång modernitetens högborg, en föregångsstad för flera generationer av folkhemsarkitekter.
Bron, den vridna skyskrapan – de eviga planerna, den evigt öppna famnen mot resten av världen, den eviga byggarbetsplatsen. Inte sedan smålänningarna försökte trotsa Gustav Vasa har Sverige haft en modigare utpost. Det går folk på nerverna. Hur kort kjol får en stad ha utan att skylla sig själv när den blir våldtagen?
Nidbilder och motbilder
Någonting hände i mars 2007, när Steve Harrigan på Fox News skickade hem ett reportage till USA som inleddes med orden: »De svenska myndigheterna har fått fullt upp i sydligt belägna Malmö där den muslimska invandringen exploderat och arbetslösheten ligger på 90 procent ... många är arga och låter sin ilska gå ut över det land som erbjudit dem skydd ... en fjärdedel av stadens invånare är muslimer ... « Förutom att reportaget ger intrycket att Malmös arbetslöshet, eller möjligen invandrarnas arbetslöshet, är 90 procent genomsyras det av den amerikanska kanalens sedvanliga iver att utmåla Europa som ett vekt offer för muslimskt, ibland till och med islamistiskt, övertagande. »Londonistan« och »Hamburgistan« är samlingsbegrepp för idén om ett Europa som tjänar som en fristad för terrorister i färd med att planera attacker mot USA.
Det kanske var där det tog fart på allvar. Fox News-inslaget blev startskottet för en medial hysteri kring Malmö. Alla skulle till Rosengård och filma ungdomskravaller och visa upp utanförskapet. Sedan kom sverigedemokraternas framgångar i valet. Och nu, med den »nye lasermannen«, har allt exploderat.
Olika världar
Mikael Stigendal är doktor i sociologi på Malmö högskola. Han har forskat om Malmö i över tjugo år. Jag träffar honom på ett av de tre kaféerna på lilla St Knuts torg, en siffra han genast gör mig uppmärksam på.
– Det har hänt så fruktansvärt mycket i Malmö under de senaste tio åren, så mycket som är positivt. Kris har det varit i olika omgångar, senast efter kronkollapsen -92, men nu?
Han skakar på huvudet och får halvfyr på ett av sina många vemodiga leenden där mustaschen inte riktigt följer med i uttrycket.
– Det som skildras i media ... alltså de pratar om nåt helt annat. Det är helsnurrigt. Och det där med ministern? Då blev det ju definierat som en integrationsfråga rakt av. Helt fel signal. Och varför åkte han ut till just Rosengård? Vad var kopplingen där egentligen?
Jämfört med andra städer Mikael besökt och undersökt, som Köpenhamn och Liverpool, står sig Malmö väldigt bra.
– På de där ställena är det riktigt, riktigt jävligt ... en helt annan värld. I Malmö finns massor av ljusglimtar och mycket som pekar framåt. Varför vill riksmedia svärta ner Malmö? Det har skett en oroväckande förskjutning i tänkandet när man skuldbelägger hela grupper. Merkel gör likadant i Tyskland just nu.
Han medger att det finns stora problem – det gör alla jag pratar med – som utbredd barnfattigdom (en tredjedel av alla barn i Malmö växer upp fattigt, jämfört med runt fem procent i riket som helhet) och skolresultat (nästan tjugofem procent av de nior som gick ut i somras saknar gymnasiebehörighet, jämfört med tio, elva procent i landet i övrigt). Men när någonting går riktigt snett i Malmö finns det oftast institutioner på plats som fixar det; Mikael pekar på det kommunala bostadsbolaget MKB:s jobb med att fixa till standarden på de skräcklägenheter som figurerade i media för några år sedan.
Älskar, älskar inte ...
Undergångspratet om Malmö har lett till en motreaktion, inte minst från Sydsvenskans kulturredaktion: både Rakel Chukri (kulturchef) och Per Svensson (senior kolumnist) har på sistone försökt slå ett slag för Malmös framgångar under senare årtionden: från industrikris och noll självförtroende till expansiv kunskapsstad, från provinsens beckmörker till mångkulturalismens öppenhet mot resten av Europa och världen. Tillsammans med de andra redaktörerna har Rakel också dragit i gång kampanjen »Vi älskar Malmö«, som fått stor uppslutning i staden och på nätet.
Från trettonde våningen i Sydsvenskan-huset ser man i stort sett hela Malmö breda ut sig, inklusive de makalösa hamnområdena som gått från mörker och förtvining till ett ganska otroligt och livfullt kaos där högskola, nya bostäder och företag med obegripliga namn trängs med gigantiska lastskepp från hela världen.
Själv har jag aldrig känt igen mig i beskrivningen av Malmö som en svårt segregerad stad. Det slående är ju tvärtom hur uppblandat allt är, från arkitekturen till människorna till stämningarna. Enligt Per Svensson finns det i grunden väldigt basala förklaringar till denna närhetens smältdegel. – Bra stadsplanering och dyr skånsk jordbruksmark har gjort att Malmö hänger ihop. Man kan gå och cykla överallt. Gränserna mellan olika områden håller på att suddas ut. Stockholm och Göteborg däremot har byggt bubblor på ett helt annat sätt, med helt andra avstånd mellan människor och grupper.
Finns det ett hat mot Malmö? Varifrån, i så fall?
– Jag har kolleger i Stockholm som på allvar tror att det är farligt att gå omkring på stan, att folk kastar sten i huvudet på en, himlar Rakel med ögonen innan hon blir mer sammanbiten.
– Det finns en fixering vid själva Malmö. Vem frågade vad det var för fel på just Stockholm när lasermannen var i gång? Då pratade alla om »Sverige«, kort och gott.
– Folk älskar ju dystopier, säger Per. Och Malmö har på nåt sätt tagit plats som de högerextremas dystopistad.
– Fast även andra har hakat på, tillägger Rakel. Man vill kanske helt enkelt inte tro på att det kan finnas en fungerande, integrerad, multikulturell kunskapsstad. Det är mycket som skrämmer folk. Men det är fan ingen mänsklig rättighet att alltid känna igen sig i en stad man kommer till.
Det märks att Rakel och Per har bråda dagar: BBC ringer när vi står i hissen, en stund tidigare har också Holländsk TV hört av sig. Intresset för Malmö har nått långt utanför gränserna. Per ser paralleller till skuldbeläggningen av våldtäktsoffer i allthop: »I Danmark förs det resonemang som går ut på att där lägger man minsann inte locket på och så vidare utan man pratar om ›problemen‹, och där är det heller ingen som springer runt och skjuter invandrare. Det är väldigt osmakligt.«
Rakel är hjärtligt trött på det aldrig sinande användandet av I-ordet.
– En massa tänkbara offer för den här skytten är andra, tredje generationens så kallade invandrade. Media hjälper sd och andra när de kallar stora delar av Malmös befolkning för »invandrare«. Malmöborna har ingen lust att bli indelade på det viset.
Hoppet är det sista
Vi kör tillbaka in till stan och vidare ut i hamnen, och hamnar så småningom på taket till ett parkeringshus. En vit Porsche står där uppe och blickar ut över sundet som en övergiven men alltjämt hoppfull golden retriever.
Ingen har tackat Malmö för att staden har försökt sig på något nytt, något i ordets vackraste mening våghalsigt. Men när en vad det verkar ensam cykelburen dåre börjar skjuta folk placeras plötsligt hundratusentals Malmöbor i den mediala skamvrån. Det är som om jantelagen har skickat ut en bombskvadron från Stockholm och försöker jämna en hel attityd med marken. Det kommer inte att lyckas. Förr eller senare kommer någon att börja ställa de relevanta frågorna: Vad har hänt med psykvården, med polisens rop på hårdare vapenlagar och mer resurser, med skolans skriande behov? Då kanske skammen får fara tillbaka norrut igen, upp till samma regering som fann det för gott att skicka den huvudklappande Ullenhag.
Mörkret börjar falla. Vid en av de nybyggda citytunnelnedgångarna intill centralen åker ett par ynglingar skateboard längs kanalen medan studenter från högskolan skyndar förbi dem på väg hem. Hur många kommer att dra för alla persienner det första de gör när de kliver innanför tröskeln? Rädslan beror på hudfärgen. Men det är inte en rädsla för att staden ska gå under, bara en längtan efter att allt ska bli som vanligt igen. Vad nu det vanliga är för något. Berlin eller Bagdad? Brooklyn eller Beirut? Inget av det. Malmö har byggt sig självt till något alldeles unikt. När vardagen väl återvänder blir det en välförtjänt lättnad.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Otroligt bra skrivet om ett problem som verkligen har retat mig! Malmö är en annan värld på många sätt, och jag kan inte komma på ett enda dåligt sätt faktiskt. Sorry ny blev jag visst hemmachauvinist här…
Kan vi inte bara sälja Skåne?
Danskarna kanske kan tänkas vara intresserade, eller kurderna. De vill ju så gärna ha ett eget land.
När jag bodde i Malmö på 90-talet upplevde jag det som väldigt segregerat. Det var stora områden i väster som jag aldrig besökte, eller kände någon som bodde i. Slottstaden, Bellevue, Fridhem. Vackra och döda stadsdelar. Allt intressant kretsade kring Malmös nav, Möllevången, själva poängen med stan.
”Vad ska man egentligen tro om allt som sägs om Sveriges, just nu mest omtalade stad?”
–Ja, inte minst glömma, att en del malmöbor benämner kommunen för Malmö stad. Ni vet som vi svenska folk runt 1969 kom överens om, rent lagstadgade, att alla vår kommuner Sverige runt benämns just kommun; Kommunallagen 1:1. Inte minst i förhållandet att vi samtidigt tillordnade kommunerna att innefatta både tät-/stadsboende invånare och landsbygdsboende. Att vi vill häri ytterligare hävda demokratin, att alla svenska folk skall värderas lika. Å så ju att man inte kan benämna landsbygd för stad.
Alltså visst finns också våra städer, med sina gator, hög hus och dålig luft, med att samhället av alla invånarna, i staden och på landsbygden, benämns kommun.
.
..å va´fö´ vill då nåra malmöbor benämna kommunen stad? Naturligtvis för att dessa anser sig vara nått finare; än andra, landsbygdsboende, bön´erna. –Att man alltså i Malmö skiljer på oss svenska folk. Och jag påstår inte att däri ligger, nu, någon som rejält skiljer på folk, men helt säkert påverkar stads snackandet. Förövrigt är det rent kriminellt, av myndighetspersoner att benämna kommun för stad -Men jösses! vem vågar anmäla till åtal, när det också finns domare som snackar stad.
-Å så!!! Hur journalisterna jobbar på att hindra mig att berätta om detta stads snackandet. Man aktar sig för att lägga till kommentar-funktion till nyhetsartiklarna, man tar rent bort inlägg som jag har lagt in. …och där står den trevliga och rappa TV-journalisten Belinda Olsson i Rutan och håller låda om Malmö, och håller rejält medvetet tyst om stads snackandet.
De flesta heter kommuner benämns kommuner, men Stockholm stad, Göteborgs stad och Malmö stad är undantag. Kanske finns det några till? Så det så.
Välformulerat, slagfärdigt. En njutning för hjärnan. Tack för det Thomas Engström!
Malmö är en paradox. Idag har jag ägnat mig åt att guide ett tiotal utländska journalister runt Malmö och som all internationell press bedårades av satsningarna på solenergi, biogas och cykling. Men efter det ville några av dem hitta lite rädda malmöbor att intervjua om skjutningarna också. Mycket märklig situation.
@Per. Du är bara sur för att din homeboy inte blev bjuden på Nobelmiddagen. Kom över det.
Mycket välskrivet och väldigt intressant. Bor och arbetar i Malmö, cyklar varje dag – men jag är inte och har aldrig varit rädd (möjligen i så fall för att bli nermejad av någon bilist). Undrar vem som tycker sig kunna avgöra att ”alla” i Malmö är rädda nu. Varför ska det vara så hysteriskt dramatiskt???
Som att dricka vatten ur en porlande fjällbäck! var det att läsa den här artikeln. Jag har funderat länge på om det går att beskriva det som sker just nu med nyanser och inte bara svart-vitt. Det bevisade artikelförfattaren precis. TACK! säger en stolt Malmöbo.
Det mest seriösa och bästa jag har läst om Malmö och det som sker, låt det inte förstöra Malmö!
Håller med Viveca, bilister är fan det jobbigaste i den här stan. Fick skrapsår efter att ha hamnat mellan en taxi och en buss så sent som igår…
Det som kanske retar upp en del av Sverige befolkning är väl det krypande för de människor som tillhör religionen islam. När ett gäng muslimer trakasserar judar på olika sätt säger Malmös starke man Reepalu att judarna har sig själva att skylla. Ska en stads kommunalråd vara så partisk? Malmö har en doft av 30-talets Berlin
Om Malmö-skytten är remaken på ”Lasermannen” så är Sydsvenskans ”Älska Malmö”-kampanj dess ”We Shall Overcome”-moment. Det är trist att se facebookerati strömma till och ”gilla olika” medan de själva ogärna sätter sin fot i de segregerade områdena.
”…en föregångsstad för flera generationer av folkhemsarkitekter”. Brr-en iskall vind går genom mig när jag läser detta. Aldrig har politiker, stadpalerare och arkitekter rivit och byggt nytt på ett så fasansfullt sätt som i Malmö. Den ledande arkitekten bakom det tog ju livet av sig! Man rev vackra medeltida varter för att bygga caroli tex, lugnet, för att inte nämna alla katastrofalt avhumaniserade miljonprogramm hus i ”förorterna”. Nej, världens fulaste stad är det, utom möllan och gamla väster. ”Har du sett malmö har du sett Moskva” som en person sa hörde på en middag i helgen.
”Hur kort kjol får en stad ha utan att skylla sig själv när den blir våldtagen?”
va?
@Martin
Va, får inte Björklund vara med på Nobellfesten? Eller du kanske menar min riksdagsledamot Ismail Kamil?
Skåne blir mindre och mindre en del av Sverige. Varför inte sälja leråkern och slippa jiddret?
http://www.youtube.com/watch?v=mkB0bX7R0hI
[...] i det här numret är bland annat Thomas Engströms och Petter Cohens eftertänksamma porträtt av Malmö, Sveriges just nu mest uppmärksammade stad. Anders Billing har tidigare tagit sig an de dolda [...]
Mycket bra artikel! Fokus bjuder sin vana trogen på perspektiv och välbehövlig reflektion.
Det här är den i särklass mest klarsynta och välskrivna text om läget i Malmö just nu. En språklig fröjd och innehållsmässig fullpoängare.
Fantastiskt bra skrivet. Tack!
Tack för kloka och välbehövda ord.Har bott i Malmö 12 år ,innan dess Köpenhamn och Stockholm. Har aldrig förstått den negativa syn på Malmö som hörs från många i sthlm o övriga Sverige. Malmö är, i mina ögon, en brokig stad vilket gör den så levande och lätt att tycka om. Visst finns det problem som i andra städer, och både goda o dåliga exempel på arkitektur, integartionsarbe,mm. Förstår inte varför det är så viktigt att försöka hitta EN etikett som stämmer, den finns inte. Här finns allt, good and bad!
[...] be put down on a few blank papers. Nonetheless Thomas did an amazing job and wrote an interesting piece on such a short time and on an issue of this complexity. I’m impressed and I’m glad [...]
Thomas Engström har en förförande vacker skrivstil, som tar rakt i magen, men som på något märkligt vis inte når mitt huvud. Är jag ensam om detta? Det slår mig att när jag läst artikeln, så vet jag inte särskilt mycket mer om Malmö, dess problem, eller dess relation till resten av Sverige, än vad jag visste innan. Thomas skriver ett halvt stycke om det ena, ett stycke om det andra, lite grand som man gör när man skriver ett brev och har gott om tid till förfogande, och samtidigt är rädd att tråka ut läsaren. Kanske är det så att jag inte riktigt litar på killen? Att han helt enkelt tycker för mycket om för lite fakta?
Däremot, när jag råkade klicka på länken till hans fotografs (Peter Cohen) blogg, så stöter jag plötsligt på en skribent, och en icke-professionell sådan, som ger mig en ögonvittnesskildring från reportaget i Malmö som tar både i magen och huvudet. Han har sett något till synes obetydligt, och behandlar det med en vetenskaplighet som gör honom synnerligen trovärdig. Läs den!
http://pettercohen.wordpress.com/2010/10/30/outtake-2/
I malmö har stridigheter förekommit vid enklav-gränserna länge. Det vi ser nu är att hela malmö håller på att bli en stad bestående av 2-3 enklaver. Integrationen i svenska samhälllet har fullständigt misslyckats. Mona Sahlins period som integrationsminister var ett gigantiskt svek och fiasko. Repalu har fullständigt misslyckats att ta sitt ansvar…
Behagligt skriven artikel men rätt substanslös, kanske för att den fokuserar helt på just _bilden/bilderna__ av Malmö och inte försöker gräva fram något eget, formulera något själv. Men nu är ju inte Focus en tidning där man förväntas erkänna en verklighet som är oberoende av spinnet, eller hur? Håller med om att texten är skriven som ett brev: en dutt om det, en dutt om nåt helt annat, ingen diskussion alls om det ofta panikaratde i Malmös försök till återuppfinnande och rebranding alltsedan Kockums lade ner, inte heller om vad intergrationsproblemen betyder i praktiken. Eller om de *klass*klyftor som är så tydliga i det samtida Malmö.
Väldigt bra och genomtänkt på ett sätt jag sällan sett när det gäller malmö i pressen. Det är sant att tredje generationens ”invandrare” plötsligt kallas för någonting de faktiskt inte är, och ännu mer sant att det är irriterande att malmö betraktas som ett sånt stort problem. Jag bor i malmö, älskar staden och skulle inte välja något annat ställe i sverige.
[...] Engströms och Petter Cohens skildring av Malmö i förra veckans Fokus har uppmärksammats och uppskattats av väldigt många. Innan Thomas och [...]
Tack för, äntligen!, en nyanserad bild av Malmö.
”Någon slapptänkt individ har bestämt sig för att skottlossningarna är ett integrationsproblem.”
Vad är skillnaden mot att svensk media nu bestämt sig för att gärningsmannen (?) är en främlingsfientlig galning? Jag trodde Fokus var en ”oberoende” tidning, men tydligen är det precis samma vänsterpropaganda som övrig svensk media. Man ignorerar integrationsproblemen (ingen kan på allvar påstå att dessa inte är enorma i Malmö) och de vardagliga skottlossningarna, men när det nu KAN vara en ickeinvandrare, ja då tar det hus i helvete. Plötsligt försöker man få det till att det här även är orsaken till de skottlossningar som kriminella invandrargäng begår titt som tätt. Skäms, ta mig fan!
Det är inte svårt att sammanfatta läget i Malmö i och med situationen med de så kallade skjutningarna. Sammanfattningen är denna: Det har aldrig varit så lugnt på Malmös gator och torg som idag.
Väldigt bra!
Malmö är en så jäkla ful och sönderiven stad att jag mår illa av att gå på dess gator.Här finns ingen pietet, mycket lite historia och äcklig iskall 60-tals modernism.Det spelar ingen roll hur man än vänder och vrider på det, Malmö är något av det fulaste jag skådat och jag tycker synd om er alla som måste bo i den mördade staden.Fy faan
Malmö och MFF är en stad som borde bli större det är dess svaghet! Så växa med dynamik bör den göra. För borgarnas arbetslinje bör råda och låt alla som bor i stan bidra med bla nya företag. Sen låt de gamla företagen stanna kvar som kockums och låt inte Ingmar Reepalu jag dem bort!
Bra artikel av Tingsten. Han sätter fokus på de väsentliga problemformuleringarna med sin vassa penna. Om vi skall ha ett mångfascetterat samhälle, där liberala värderingar lyfts fram, och tolerans och empati finns i förgrunden, måste vi precis som Herbert skriver ta kampen för symbolerna i Malmö.