Om straff inte fungerar – varför använder vi dem alls?

En viktig prövosten för Tidö är brottspolitiken. Det ena benet är ganska okontroversiellt: utökade verktyg och polisresurser. Det andra, däremot, sägs strida mot forskningen, och vittna om blodtörst och populism: hårdare straff.

“Jag fattar inte vad Kristersson håller på med”, rubricerades en typisk text. Lena Mellin refererar i Aftonbladet i februari till Kriminalvårdens återfallsexpert Martin Lardén, som menar att fängelse saknar inverkan på brottsutvecklingen; eller rentav påverkar den fel. Och hon nämner Tova Bennet, forskare i straffrätt, som tycker man kan halvera straffen och använda fängelsepengarna till annat. Nästan allt är bättre.

“Forskningen påpekar att längre straff”, konkluderar Mellin, “inte avhåller från brott utan kan ha motsatt effekt.”

Jag som barn av 70-talet känner igen mig. Då avgångne högerledaren Jarl Hjalmarsson argumenterade envetet mot straff och för rehabilitering: ”Blir vi verkligen mer tillfredsställda om vi även får plåga brottslingarna?”, filosoferade han i Svensk Tidskrift 1975. Samma år kom min barndomsidol Tage Danielssons fängelsekritiska filmsatir ”Släpp fångarne loss – det är vår!”

Att tankefiguren “hårdare straff hjälper inte” lever kvar, i både medier och akademi, är fascinerande. För vid både snabb reflexion och djup eftertanke fattar man att det är nonsens.   

Låt oss nagelfara påståendets logik. Skulle, säg, en höjning till fem års fängelse för fildelning eller narkotikainnehav eller cykelstöld lämna brottsstatistiken opåverkad? Nä, trodde inte det. Och om den presumtive brottslingen inte reagerar på straffets hårdhet, kan vi väl reducera det till ren symbolik. En dags samhällstjänst för mord? Böter för våldtäkt?

Nä, trodde inte det heller. Många straffnegativa debattörer är inkonsekventa. Varför är de annars så pigga på hårda straff för brott de själva särskilt avskyr? Ekonomisk brottslighet var länge ett sådant. Sexköp är ett mer sentida haram. Snart ska möjligheten till det mer förlåtande bötesstraffet avskaffas. Endast fängelse gäller.

Gällande den så kallade forskningen – senaste decenniets mest missbrukade ord – verkar Mellin ha fått en del om bakfoten. För det är ingen kriminologisk “sanning” att hårda straff inte fungerar. Inte ens hos de profilerade kriminologer som anklagas för flum och vänsterböjelser.

Exempel: en hätsk men välgörande argumentspäckad debatt i Kvartal 2019, initierad av Christian Berggren, professor emeritus i ekonomi, under rubriken ”Dags att göra upp med Stockholmskriminologerna”. Han kritiserade där bland annat just idén om straffets verkningslöshet.

Till läsarens glädje vidgick där kriminolognestorn professor Jerzy Sarnecki dess betydelse: “Det är fel att påstå att fängelsestraff generellt sett saknar avskräckningseffekter. Straffet, inte minst fängelsestraffet, har en generell avskräckande effekt”. Han skriver vidare att “det finns mycket omfattande forskning som visar entydigt att också inkapacitering ger effekter på brottsligheten. Anledningen är enkel, sitter du i fängelse kan du inte begå brott.”

Själv minns jag en intervju med nu avlidne Brå-forskaren Jan Ahlberg jag gjorde runt år 2000. Han hade studerat skillnaden mellan halvtidsfrigivning och tvåtredjedelsfrigivning, och då kunnat se en brottspåverkande effekt, trots den marginella skillnaden på i praktiken bara några månader för flertalet brott. 

Detta var ett slags naturligt experiment. Sådana är högoktaniga. Ta till exempel de italienska fängelseamnestierna. Dessa visar på tydlig brottsökning efter frigivning. 2006 års amnesti är särskilt intressant. Den innebar hotet att avtjäna både det straff man fått benådat, plus nytt straff, vid eventuella framtida brott. Resultat: återfallsbrottsligheten minskade.

Vi åser det självklara: Straff hjälper mot brott. Genom såväl inkapacitering som avskräckning. 

Nyanserna är förstås många. Straff är ingen mirakelmedicin. Och rehabiliteringsperspektivet får inte glömmas bort. Inte heller att även den skötsamme har goda skäl att inte bejaka varje steg mot polisstat. 

Men att inflytelserika samhällsröster förnekar självklarheter är ingen betjänt av.  Ja, möjligen då Tidö-regeringen, som lär ha större chans i valet, om motståndet framstår som korkat och förljuget.

***

Läs även: Vad är det som tar sådan tid?

Läs även: Erik Hörstadius: Varför skulle män och kvinnor rösta likadant?