»Människan behöver sina myter«, heter det. Det stör mig. Det stör mig på samma sätt som annat mumlande om att »makt korrumperar« och att »klyftorna bara ökar«. Det stör mig för att det är så slappt.

För vilka myter behöver vi ­egentligen – den om att fattigdom är roten till extremism och terrorism? Ta en titt på bin Ladens uppväxt och snyt A-kursen i sociologi ur näsan. Den om att råa filmer förråar publiken? Ta en titt till på »Winter’s Bone« eller »The Wrestler« och se hur sugen du blir på att slå någon på käften. Den om att allt väst gör handlar om ­oljan? Ta en tripp till Vietnam eller Kosovo och sluta skämta.

Myter är, för att travestera en annan myt, ett opium för folket. Och vad värre är: de är ett opium för journalister och debattörer. Så även för författare, har jag upptäckt; i arbetet med en roman är det lätt hänt att man godtar utgångspunkter man vid vilken middagsbjudning som helst skulle gå i taket över om någon förfäktade. Varför denna glidning, denna underkastelse inför likriktningen i tänkandet? För att läsaren, som är svår nog att se framför sig ändå, måste frammanas på något sätt, måste ta gestalt i rummet medan man skriver. Och då förutsätter man att läsaren har vissa hållningar och analyser som kan tas spjärn emot och tjäna som mellan raderna-utfyllnad. Ett slags socialpsykologisk undervegetation, kan man kalla eländet.

Konsumtionskritik är ett exempel. Jag hatar konsumtionskritik. Bortskämd historielös idioti, rätt och slätt. Om någon börjar dravla konsumtionskritik med mig är hela kvällen förstörd, för alla närvarande. Men när jag skriver roman? ­Jösses Kristus, då är det genast fritt fram, då börjar någon illasinnad kameleont ta ton inom mig och hittar plötsligt en massa ytligheter och förgängligheter att raljera över. Det är en gräslig hantering. Skäms på mig. Men jag vet inte hur man tar sig loss: boken måste bli klar, och den kan inte avhandla precis allt. Man måste låta texten innehålla referenser och attityder man själv egentligen är ganska ointresserad av.

Om det nu är det man är. Man kanske är hur intresserad som helst av sådant man lägger halva sin vakna tid på att förtränga. Man kanske har den där kameleonten som en sund rebellisk reflex. Och hux flux blir man då, på grund av all meningslös ilska man haft på långkok i blodet, sina egna åsikters värsta fiende. Och varför inte. Någon ska ju vara det också. Någon som är bra på det. Det betyder inte att myterna äger större giltighet för det.

Eller? En kväll sitter jag i kyrkan mittemot mitt hus och lyssnar på årets julkonsert. En förhållandevis bisarr dansk som enligt uppgift bor någonstans i byn spelar Schuberts »Ave Maria« på trumpet. Och av alla möjliga och omöjliga skäl ser jag med ens framför mig Winston Churchill på någon julgudstjänst i London i mörkrets december 1940; hans vekhet i hållningen som hakans trotsighet inte riktigt förmår skingra, hans grumliga blick som kan betyda exakt vad som helst omgivningen fyller den med, hans grymtande instämmanden i prästens maningar till lugn och samling. Jag fäller en liten tår för den enorme lille mannen på de där ensamma öarna, för hans livsfarliga, arroganta romantik och livräddande envishet – för hans vackra själ som ännu sparkar och fräser och vill ut ur någon monstruös skepnad någonstans i efterlivets hisnande mörker. Kolonialförsvaret, felkalkyl­erna om Medelhavets betydelse för krigsförloppet, katastroferna i Norge och Singapore? Jo. Men vad ska man med sanningen till här ute i vinterhelvetet? En och annan helgonmyt värmer desto bättre. Vackrast så.