Stockholm

Det regnar pengar

Amerikaner och kineser vallfärdar till staden som blivit ett Mecka för nystartade teknikföretag. Men var är politikerna?

Den här historien handlar om en kines, en svensk statsminister och en amerikan. De känner inte varandra. Och det är det som är grejen.

Kinesen har kommit för att leta enhörningar. Han har redan en hemma i stallet, men vill ha minst fem innan han dör.

Lite trött är han, Richard Chen. Planet landade vid tre i morse och mötena har avlöst varandra sedan dess.

Ner i stolen sjunker han, långsamt, medan han tar på sig sina svarta, hornbågade hipsterglasögon.

Utanför är luften ren efter ett milt regn. Snart är det påsk. Staden börjar tömmas. Men i lokalerna på Regeringsgatan 29, där många av de små teknikföretagen i Stockholm sitter, märks inget av det trots att klockan närmar sig sju. I den improviserade baren några meter bort dricker ett femtiotal människor öl och snackar om big data.

– Jag gör fan inte amerikanska västkusten längre. Priserna bara pressas upp hela tiden, och så är det redan för många kineser där. Det är billigt här i Stockholm. Särskilt jämfört med Silicon Valley, säger Richard Chen.

Enhörningar är ett ord för nystartade företag som värderas till en miljard dollar. Och det är inte det enda sagoinspirerade ordet i den värld om vilken vi nu ska berätta.

Richard Chen kallar sig själv för affärsängel; det betyder att han letar upp små, lovande företag – startups – och med hjälp av sina vingar – pengar – lyfter dem till nya höjder.

– Jag letar efter Forrest Gump. När han börjar springa hinner ingen ikapp. Mina företag kan inte kopieras av kineser, de växer för snabbt.

Han tänder skärmen på sin Iphone, visar bilder på sina företag, som vore de hans barn. Läskburkar med seriefigurer på, sociala nätverk, något slags webbplats för lyxkonsumtion.

Alla har en global marknad. Alla växer som de ska. Alla ska kunna bli enhörningar.

Det är femte gången Richard Chen är i Stockholm. Och han vet exakt vad han ska göra här.

– Det är som att gå och shoppa. Jag går inte till affären utan en lista på vad jag vill ha.

Amerikaner, britter, kineser – varje vecka landar ett par utländska miljonärer på Arlanda för att titta till den svenska startup-scenen. Det där beror till stor del på enhörningarna. Sedan begreppet myntades av investeraren Aileen Lee för ett par år sedan har det blivit ett mått på framgång – en kvalitetsstämpel likt en Champions League-titel eller en stjärna i Michelin-guiden.

Stockholm har fem enhörningar på bröstet: Spotify, King, Skype, Klarna och Mojang. Endast Silicon Valley, New York och Beijing har producerat fler det senaste decenniet.

Det har fått utländska investerare att lägga till Stockholm i sina resescheman. För Richard Chen ser rutten numera likadan ut varje vår och höst: London– Berlin–Stockholm; London–Berlin–Stockholm.

När någon väl har gjort en investering i staden är det lättare att göra en andra. Eller tredje. Eller fjärde. För Richard Chen – som en gång investerade tidigt i elbilsföretaget Tesla – började Sverigefascinationen när han investerade i Fishbrain, ett socialt nätverk för sportfiskare.

Som av en händelse är kinesen i Sverige samma vecka som en viss svensk man är i Kina. Stefan Löfven heter han, och han har en stor plan för att återindustrialisera Sverige. Han har till och med snackat om att utse en industrikansler.

Kanske behöver han inte det. För hemma i huvudstaden springer en muskulös man från Kalifornien omkring. Han skulle förmodligen kalla sig för det om han bara kunde uttala det.

Fokus-MELLAN-sidobanner-2015-1125-kr-360px

Amerikanen står med en proteinshake i högerhanden och en mobil i vänsterhanden. Han skakar på huvudet och pratar frenetiskt.

Alltså, Stefan Löfven i luvtröja. Det borde han ändå ställa upp på.

Finlands statsminister. Irlands premiärminister. Båda två dök ju upp i hoodies vid liknande event. Så varför inte den svenske statsministern?

– Det verkar som om svenska politiker inte fattar vad som händer. Det känns som att de bara frågar »vad behöver de stora företagen«? Alltså, Ericsson, SCA och H&M gör säkert fantastiska grejer, i all ära, men det här händer nu, det här är på riktigt.

Tyler Crowley – den inte så tyste amerikanen – håller på att planera en fest. Andreessen Horowitz kommer. Sequoia kommer. Det är stora namn bland amerikanska riskkapitalister. Så Tyler vill att statsministern också kommer. För att, så att säga, »validera« eventet.

– Men de svarar inte! De svarar fanimig inte!

Så berättar han den där historien. Den har möjligen vissa faktamässiga brister, och berättas på olika sätt av olika personer i Stockholm. Men att den ständigt berättas säger en hel del om hur de nya svenska teknikföretagen ser på politikerna.

– Okej, Barack Obama var här för nåt år sedan. Vem ville han träffa då? Jo, Spotifygrundaren Daniel Ek. Då hade statsministern, Fredrik Reinfeldt, aldrig träffat honom själv. På sin egen bakgård. Det säger fan allt.

Om man inte får kalla Tyler Crowley för industrikansler är pastor ett mer passande ord. En gång i månaden för han ihop sin församling i ett stort auditorium vid Slussen. Stolarna räcker inte till, så ett femtiotal entreprenörer får stå längs väggarna.

På samma sätt som en småstadspräst berättar vilka ur församlingen som gift sig, vilka som gått bort och vilka som döpts, berättar Crowley om vilka företag som fått ny finansiering och hur många börsnoteringar som skett sedan sist. Likt en evangelisk pastor drar han sedan upp folk ur publiken som får berätta om sina företag – innan det är dags för huvudnumret: en uberrik investerare som intervjuas på podiet.

Hearst Ventures, Accel, Balderton – varje gång nya moguler. Efteråt öppnar baren i rummet bredvid, och ett femtiotal entreprenörer får chans att smyga fram och pitcha sin affärsidé.

Hur hamnade den här amerikanen i Sverige?

För att förstå det måste man förstå den här världen, de här människorna, den här ekonomin.

Det finns en hel del exempel på hur den fungerar, men ett av de första kommer från en kafeteria i Maryland den 4 oktober 1957.

Denna måndagsmorgon på Johns Hopkins University i Baltimore blev ingen vanlig måndagsmorgon. Ryssarna hade skickat upp Sputnik och två forskare i tjugoårsåldern började snacka. Hade någon egentligen försökt lyssna till den där satelliten? Den borde väl sända något slags signal?

Efter lite rattande hittade de till sist signalen på 20 MHz. Folk började komma in. »Det här var ju coolt«, sa någon. »Vi borde spela in signalerna«, sa någon annan. Så de skrev ner alla små frekvensvariationer. Då kom någon annan på att det gick att beräkna farten genom dopplereffekten. Och lutningen på satellitens bana?

Det lilla hobbyprojektet uppmärksammades på universitetet. De fick använda Johns Hopkins splitternya dator – och efter några veckor hade de märkt ut hela banan.

Några veckor senare tog deras chef in dem på ett kontor. Om han fattade det rätt hade de två forskarna alltså tagit ut positionen för en okänd plats i rymden från en känd plats på jorden?

Jo, precis, svarade forskarna.

Kan man göra tvärtom? frågade chefen. Skulle man kunna använda en satellit för att bestämma en position på jorden?

Efter ett litet tag kom forskarna tillbaka. Det gick.

Och så föddes gps.

De kommande decennierna skulle många av världens innovationer arbetas fram på det här sättet: lite på skoj, genom samarbeten och utan toppstyrning eller tydliga idéer för vad den nya uppfinningen egentligen skulle kunna användas till.

Som femton år senare, en aprilkväll 1973, då en skärm plötsligt tändes i norra Kalifornien. Fram trädde en grovt pixlad bild av kakmonstret från Sesame Street.

De förstummade forskarna såg vad de hade gjort; de hade skapat den första persondatorn. Med filhanterare, datormus, bildhanteringsprogram och annat som lever i datorer än i dag.

Detta hände på Xerox Parc – det forskningslaboratorium som tillhörde kopieringsföretaget Xerox. Här uppfanns även laserskrivaren, Ethernet och det grafiska gränssnittet.

Senare skulle både Steve Jobs och Bill Gates sno innovationerna från Xerox Parc. Man skulle kunna säga att den moderna datoråldern inleddes här.

Men lika viktigt som vad de gjorde på Xerox var hur de gjorde det. För även på Xerox hade cheferna lämnat sina anställda i fred för att tillsammans låta kreativiteten flöda.

Modellen började sprida sig på amerikanska västkusten. Kombinationen av militärteknologi, elituniversitetet Stanford, datorklubbar, riskkapitalister och en allmänt rådande hippiekultur med bristande auktoritetstro gjorde att »Silicon Valley« började spotta fram teknologiföretag: Apple, (1976) Oracle (1977), Adobe (1982), Cisco (1984) och senare Google (1998).

Framgången fick så småningom politiker över hela världen att försöka starta kopior – gärna med ordet »valley« i namnet. Som Fiberoptic Valley i Hudiksvall. Eller Medicon Valley i Skåne och Danmark.

Men den sammansättning som funnits i Silicon Valley har visat sig svår att kopiera.

Fram till nu.

För vad som har hänt de senaste åren är att storstäder har börjat föda upp teknikföretag. New York, Tel Aviv, Los Angeles, Austin, Berlin och London är några.

Och så Stockholm.

Förklaringen till storstadsflytten är enkel. Att starta it-företag i dag handlar i liten utsträckning om produktion och sammansättning av fysiska produkter, mer om utvecklande av mjukvara och olika tjänster som är långt mindre utrymmeskrävande. De unga, drivna i startup-världen vill också ofta bo i urbana miljöer. En stor del av Silicon Valley har på senare år till exempel flyttat in till centrala San Francisco.

Fokus-MELLAN-sidobanner-2015-1125-kr-360px

Att just Stockholm blivit ett startup-kluster syns på fler sätt än på antalet enhörningar: i anekdoter om att studenter på landets prestigefyllda ekonomutbildningar väljer bort finansbranschen för att jobba med nystartade företag, att utländska investeringar flödar in, och genom att två profilerade reportrar har brutit sig loss från Dagens Industri för att starta en nyhetssajt – Breakit – med enda syfte att rapportera från startup-världen.

Hur det gick till när Stockholm blev en startup-metropol lär det skrivas mycket om i framtiden – på samma sätt som det skrivits åtskilliga böcker om hur fruktträdgårdarna söder om San Francisco förvandlades till världens teknikhuvudstad.

En historik över Stockholms utveckling skulle behöva innehålla en hel del: det täta samarbetet mellan dåvarande Televerket och Ericsson, de tekniska utbildningarna, Jan Stenbecks entreprenörskap, Skype, Spotify – till och med Pirate Bay.

Ändå får man inte glömma bort Tyler Crowley.

Hans historia börjar i Los Angeles 2008. Efter att ha sålt ett klädföretag startade han ett teknikbolag. Han och hans kollega fick en drös pengar – bland annat av Teslagrundaren Elon Musk – och behövde hitta ungefär hundra personer, mest programmerare.

Så de hyrde en jättelik lokal. För att locka talanger spred Tyler ett rykte på stan: alla fick ha sina utvecklarevent och nördiga dataträffar där. Wifi, parkering, kaffe – allt var gratis. Han bjöd till och med på pizza och läsk.

Så utvecklarna kom. Och de blev bara fler och fler. Tyler satte upp en whiteboard där alla kommande event skrevs upp.

Inom kort blev lokalen samlingspunkten för Los Angeles växande teknikföretag. När miljonärerna från Silicon Valley kom och hälsade på visste de vart de skulle ta vägen när de landade på LAX. Och deras hashtag #siliconbeach blev en liten nyhetskanal som gick att följa via Twitter.

Han hade skapat ett litet samhälle. Det ledde i sin tur till att tidningen LA Times anställde två teknikreportrar för att följa vad som hände. Forbes skickade dit en reporter. Investerarna började titta in. Och snart nog slutade de lyckade företagen att flytta till Silicon Valley.

De stannade kvar.

Nu fick Tyler en ny idé. Det här borde ju gå att kopiera i andra städer. Så han reste runt i världen: London, Warszawa, Tel Aviv – och Stockholm.

Den svenska huvudstaden skulle bli hans nya projekt.

– Jag såg en otrolig kvalitet på företagen här. Många var ouppmärksammade, men betydligt mer lovande än mycket av det som fanns i London, till och med bättre än i Silicon Valley i vissa fall.

Så han gick till det kommunala företaget Stockholm Business Region och berättade vad han ville göra.

Han ville skapa ett samhälle. Precis som i Los Angeles.

Han fick napp. Stockholm Business Region gav honom pengar att förverkliga sin plan – och #sthlmtech föddes.

– Hur tänker ni här?

– Ska det se ut så?

– Vad betyder det här?

Tillbaka på Regeringsgatan 29, eller SUP46 som stället kallas. Tio företag har samlats för ett »Test My Product«-häng. Idén kommer från Tom Söderlund, som driver företaget Weld – ett verktyg för att bygga prototyper för appar och nättjänster.

Han kände att användartester var lite krångliga att få till. Så i stället för att dra folk från gatan testar entreprenörerna varandras produkter: barnboksappar, presentkortsprogram och läsare av kreditkortsuppgifter.

Är de inte rädda att någon snor deras idéer?

– Absolut inte. En idé är värdelös. Det är utförandet som räknas, säger Robert Gullander, som har byggt ett program för standardiserade, juridiska kontrakt.

SUP46 är Jessica Starks skapelse. Hon går under namnet »entreprenörsmorsan« och har tagit några hundra kvadratmeter mitt i city i besittning. För några tusenlappar får utvalda företag sitta här, jobba, umgås och dricka kaffe med folk som kan olika saker. Idén är att det ska spraka lika mycket här som det gjorde i Maryland den där Sputnikdagen. Gnistra lika mycket som det gör i Silicon Valley.

– Det är som att driva en nattklubb. Alla ska vilja komma in, och vilja vara här hela tiden, säger hon.

På mindre än två år har SUP46 blivit den där platsen man åker till direkt från flygplatsen.

Allt har välsignats från högsta ort. Spotifygrundaren Daniel Ek invigde. Och på ettårskalaset kom Niklas Zennström, som skapade Skype och nu driver riskkapitalföretaget Atomico, från London.

Ändå saknas några.

– Det borde vara obligatoriskt för alla politiker som jobbar med näringspolitik att praktisera en vecka här.

Så har det inte blivit. Ytterst få politiker har ens satt sin fot i lokalerna. Jessica Stark har svårt att dölja sin besvikelse över deras ointresse. I decennier har svenska ekonomer och politiker förundrats över att alla stora svenska exportföretag är så gamla. Och när det äntligen händer något, är det nästan ingen som bryr sig.

Till politikerkollektivets försvar måste man anföra några saker. Finansministern Magdalena Andersson höll i början av mars ett möte med representanter för fem växande Stockholmsföretag, bland dem Spotify. Folkpartisterna Mathias Sundin och Said Abdu har i år lämnat in en motion om att förenkla beskattningsreglerna för startups. I Stefan Löfvens nyligen inrättade innovationsråd finns faktiskt också en person ur startup-världen: affärsängeln Jane Walerud.

Den där historien om Fredrik Reinfeldts icke-möte med Spotify-grundaren bör även den kompletteras. 2011 hade den moderate statsministern med sig den andre Spotify-grundaren, Martin Lorentzon, på en näringslivsdelegation.

Ändå är det små omfamningar i jämförelse med vad som faktiskt pågår. Varför slåss inte politiker om att synas med den nya generationen av företag? Varför åkte näringsministern Mikael Damberg i söndags till Silicon Valley i stället för att hänga på SUP46?

Det finns en förklaring.

Och det är samma som till varför amerikanen Tyler Crowley inte får kontakt med statsministern.

För allt det här som nu händer i Stockholm har ju hänt en gång förut.

»Shining Stockholm« – så löd rubriken på det reportage som amerikanska tidningen Newsweek publicerade i juli 2000. Texten handlade om hur Stockholm hade blivit Europas it-huvudstad.

Bredbandsbolaget, Icon, Spray, Framfab, Boo.com och inte minst den gamla jätten Ericsson – det här var ju en stad som verkade ligga helt rätt i tiden.

Det svenska it-undret förklarades av tidningen med framsynta politiska beslut och en lång teknisk tradition: Stockholm hade år 1900 haft fler telefoner än både London och Paris.

Det var inte bara utländska journalister som charmades av framgångarna. Hela svenska folket rycktes med. Knegare, medelklassfamiljer och studenter började bygga aktieportföljer, Leif »Loket« Olsson ordnade »Aktiekväll« på bästa sändningstid, Investor betalade över en halv miljard för Spray och staten lanserade teleoperatören Telia som en »folkaktie«.

Artikeln i Newsweek blev kronan på verket; det slutgiltiga beviset på en ny svensk storhetstid.

Resten är historia. En ganska mörk historia.

Allt hade gått för snabbt. Fixeringen vid snabb tillväxt och nyuppfunna nyckeltal tog ut sin rätt. Även företag i den nya världen behövde till sist visa svarta siffror. Man insåg att internetkonsulter som Framfab, Spray/Razorfish och Icon Medialab, som börsnoterats och fått hysteriska värderingar, inte var den typ av företag som verkligen skulle dra fördel av internets framväxt. Dessutom hade världens mobiloperatörer betalat för mycket för sina 3g-licenser och hamnat i skuld. Det drabbade deras leverantörer – som Ericsson.

Kraschen var ett faktum. Från sommaren 2000 sjönk världens börser handlöst – särskilt Nasdaq och den tekniktunga Stockholmsbörsen.

Det svenska it-undret förvandlades till it-bubbla. Hyllningsreportagen ersattes av kritiska obduktioner. I »Dansen kring guldkalven« berättade Björn Elmbrant om excesserna: champagneflaskorna, kapitalförstöringen  och de orealistiska värderingarna.

De forna visionärerna – Jonas Birgersson, Johan Staël von Holstein, Kajsa Leander och Ernst Malmsten – sågs nu som falska profeter. Och de politiker som ställt sig i strålglansen fick se sina uttalanden i ett nytt ljus.  Dåvarande statsministern Göran Persson som på Dagens Industris förstasida uppmanat svenskarna: »Köp mer aktier«. Regeringskollegan Leif Pagrotsky som sagt till Newsweek att »vi borde lita mer på marknaderna« och dessutom låtit sig svepas in i en blågul flagga och fotograferas av Computer Sweden.

Än har såret inte läkt.

– Jag tror att den historien gör att svenska politiker skyr startups. De vill inte bli brända igen, säger Tyler Crowley.

Det brukar alltid heta att det är annorlunda nu. Men i en bemärkelse är det sant. För till skillnad från under den förhoppningsekonomi som rådde under 00-talet syns nu strukturomvandlingen i den riktiga världen.

Den har många namn: den digitala revolutionen, den »andra maskinåldern« eller kort och gott »digitaliseringen«.

Den är nästan som ett spöke – ett spöke som drar omkring i världen, sveper genom fabriksgolv och i styrelserum. De industrier och branscher som vidrörs av digitaliseringen segnar antingen ner och dör – eller förändras för alltid. Tidningar, taxiföretag, energileverantörer, hotell, bokförlag – alla kämpar de mot den nya tidens företag: Twitter, Uber, AirBnb, Solar City, Google och Amazon.

Tillsammans med andra, besläktade omvandlingar i ekonomin, som robotteknik och artificiell intelligens, beräknas ungefär hälften av alla jobb i länder som Sverige och USA vara automatiserade – och därmed borta – inom två decennier.

Det är vad ekonomen Joseph Schumpeter en gång döpte till »kreativ förstörelse« – och det är på riktigt. Det syns i Googles och Apples osannolika vinster. Det syns i traditionella företags krympande försäljning. Och det syns i den frekventa användningen av ordet »disruptive« (som betyder  söndrande eller splittrande) i ekonomilitteratur och företagsledarlingo.

Visst är många i startup-världen nu oroade över de återigen extremt uppdrivna värderingarna för flera av bolagen, inte minst de som tar steget in på aktiemarknaden. Och det är långtifrån omöjligt att det kommer ett bakslag för startup-världen i form av ett värderingsfall. Men bara genom att se på de företag som faktiskt redan nu tjänar pengar är det lätt att säga att ett sådant ras inte skulle sopa bort hela fenomenet. Det är annorlunda den här gången.

Så om dessa entreprenörer nu är framtiden, vad vill de? Vad önskar de från politikerna?

Det viktigaste är fler bostäder. Flera företag – som Soundcloud – har redan flyttat till Berlin eller andra städer med en mindre ansträngd bostadssituation. Situationen i Stockholm har nu gått så långt att Spotify har börjat hyra hela fastigheter, och till och med startat en egen bostadskö. Enligt företagets medgrundare Martin Lorentzon är Stockholm den »överlägset svåraste staden att hitta en bostad i« av alla de 58 städer som Spotify nu finns i.

Det andra handlar om förenklade migrationsregler. När techbolag vill rekrytera utvecklare från länder utanför EU kan processen ta över ett år. Samtidigt har större företag en gräddfil i kön. Det har skapat en skuggmarknad, där revisionsbyråer nu sköter processerna och därefter »säljer« gräddfilerna till kapitalstarka företag. Därmed missgynnas mindre företag.

Den sista punkten på önskelistan är en komplicerad grej. I Silicon Valley kan startups dela ut aktieoptioner i stället för lön till personer de vill rekrytera – eller till folk som de behöver tjänster av. Det var så en grafittikonstnär vid namn David Choe blev mångmiljonär när Facebook börsnoterades; han hade gjort en muralmålning på Facebooks första kontor och erbjudits fyra miljoner aktier i företaget i stället för kontanter.

I Sverige funkar knepet inte riktigt på grund av skattetekniska regler. Här beskattas nämligen personaloptioner som löneinkomster, med en hög skattesats, och dessutom betalar bolaget arbetsgivaravgifter ovanpå lönen.

– Aktieoptioner är det stora smörjmedlet i Silicon Valley. Så länge vi inte har det i Stockholm kommer vi alltid att ha en nackdel, säger Tyler Crowley.

Möjligen är just den sista önskningen lite mer komplicerad att uppfylla än vad Tyler Crowley och hans entreprenörskompisar i Stockholm tror. Kryphålen i det amerikanska skattesystemet utnyttjas flitigt på andra sätt än vad det var tänkt, men det finns också en större acceptans för det i det amerikanska politiska systemet.

Ändå är det just nu inte önskningarna i sig som är poängen. Det är att de upplever att så få politiker överhuvudtaget lyssnar på dem.

Richard Chens korta besök är över. Han har hunnit lägga två bud. Pengarna fortsätter att strila ner över de stockholmska startup-bolagen.

Det skapar jobb. Sådant brukar ju sysselsätta svenska politikers vakna tid. Men ingen av dem har tryckt hans hand.

Richard Chens besök är på många sätt en påminnelse om hur lite – men också hur mycket – politiker kan göra för att skapa jobb. För under dessa tidiga vårveckor har mediernas ljus varit riktat mot saudiska prinsar och ett svenskt statsbesök i Kina. Den bakomliggande berättelsen under dessa händelser har varit arbetstillfällen.

Ett uppsagt vapenavtal med Saudiarabien – hur många jobb kostar det?

Fototillfällen med kineser – hur många jobb skapar det?

Några veckor senare ska statsministern och hans näringsminister presentera en »näringspolitisk satsning« på 226 miljoner kronor. De ska då stå i regeringskansliets pressrum och tala om handelsförbindelser, om bristen på privat kapital, på »strategiska affärer« i Indien och Kina och om nya pengar för att marknadsföra Sverige som turistmål.

Statsministern kommer inte att med ett ord nämna de utländska riskkapitalister som redan nu besöker Sverige – inte som turistmål, utan som teknikmål. Och veckan efter kommer näringsministern alltså inte att åka till Regeringsgatan eller till någon annan inkubator i Stockholm – utan till Silicon Valley.

Det är ironiskt. För en gång i tiden var svenska politiker genuint intresserade av teknologi. I teknikkretsar talas det fortfarande om att det var annorlunda förr. Om att Tage Erlander på 1950-talet omgav sig av professorer. Om Carl Bildts mejl till Bill Clinton – det första mellan regeringschefer. Om hans linjetal »Sverige mot it-toppen« i början av 1990-talet. Och om socialdemokraternas pc-reform 1998 – som gjorde det möjligt att skattefritt låna eller hyra en hemdator.

Politiska beslut – och lite tur – skapade en svensk teknikgeneration. När den nu har vuxit upp verkar politikerna inte vilja se den.

De driver Stockholms teknikboom

VFO_now_Bezav_2015_05287

»Det handlar om att skryta«

När Johan Attby, 41, sålde sitt förra företag hamnade han i karantän i 18 månader. Det gav honom tid att tänka på sitt nästa projekt. Så föddes Fishbrain – ett socialt nätverk för sportfiskare runtom i världen. Idag har han 800 000 användare och marknaden är enorm.

– Det finns 60 miljoner fiskare, bara i USA. Industrin omsätter 48 miljarder dollar där.

Det är tre gånger så mycket som den globala musikindustrin. Och så finns det en lovande detalj till:

– Fiske handlar om en sak: att skryta. Det gör det extremt lämpligt för ett socialt nätverk.

VFO_fertilitets_Bezav_2015_04822

Håller koll på din ägglossning

Kärnfysikern Elina Berglund, 31, var med och upptäckte Higgspartikeln på partikelfysiklaboratoriet Cern i Schweiz. Nu har hon byggt en app som genom att mäta kroppstemperaturen gör det möjligt för kvinnor att hålla koll på sin ägglossning.

En helomvändning? Kanske inte.

– Jag analyserar data och kodar på dagarna. Men syftet är ju annorlunda.

Idén kom ur ett eget behov. Hon och hennes man sökte ett naturligt preventivmedel, men hittade bara oseriösa appar.

I dag har Natural Cycles 24 000 användare, anställer i rasande fart och ska snart flytta till ett nytt kontor.

VFO_svtröja_Bezav_2015_04904

Vill förändra ditt nätshoppande

E-handeln bara växer, men Martin Landén tycker att den fungerar dåligt.

  När kedjorna började med e-handel lade de i princip upp sina lager på nätet. Det präglar branschen än i dag.

Lösningen blev Apprl,  en social e-handelsplattform som kopplar samman onlinemedier, e-handlare och konsumenter. Tjänsten lanserades under modeveckan för ett och ett halvt år sedan. Nu har man börjat med skönhetsprodukter, inredning och sportkläder – och haft ett samarbete med amerikanska tv-programmet »Project Runway«.

Målet? Att förändra shopping på nätet för alltid.

– När e-handeln blir distribuerad och människor shoppar via sin favoritbloggare, tv-program eller magasin på nätet så förändras värdekedjan. Vi belönar medier så de får en ny intäktskälla. E-handlare behöver fundera på hur de ska möta den nya verkligheten.

VFO_gravid_Bezav_2015_05005

Får läkare och patienter att mötas online

Josefin Landgård är på många sätt typisk för sin generation.

– När jag började på Handels 2004 ville alla jobba på banker och McKinsey. Men så startade Spotify, Soundcloud, Klarna och de andra. Många av mina klasskompisar började jobba i startupvärlden. Så vi blev inspirerade.

Hon startade sitt första företag 2006: Viewserve, som höll på med gps-spårningav stora maskiner. Sedan började hon och tre kolleger klura på hur man kunde digitalisera vården. Sverige var en perfekt testmarknad eftersom integritetsproblemen nu gick att lösa tack vare de mobila banklegitimationerna.

De startade Kry – en vårdcentral på nätet där patienter kan träffa läkare och psykologer direkt över videomöte från en dator.

– Det är fantastiskt kul att skapa något från ingenting. Och tillfredsställande att sätta mål och uppnå dem. Det låter klyschigt, men så är det.

VFO_klocka_Bezav_2015_05413

Kan sälja hur och var man vill

Alla känner väl till Angry Birds. Färre känner till att lite av pengarna från det finska spelet hamnat hos 35-årige Johan Lilja.

Universal Avenue är en app som gör det möjligt för onlineföretag att nå små och medelstora företag. Metoden? En stor, frilansande säljarstyrka.

Genom appen får man en kort utbildning om produkten eller tjänsten som ska säljas. Därefter är det bara att ge sig ut på stan – »the avenue« – och pitcha. Genom en kartfunktion kan säljarna se vilka företag som ska besökas.

– Allt man behöver för att gå ut och jobba är en smartphone. Man kan jobba var man vill och när man vill.

VFO_vänderom_Bezav_2015_04707

»Ett Facebook på steroider«

Trettiotreårige Fritjof Andersson vill koppla ihop företag och kunder så att de kan prata med varandra. Allt började när han jobbade för ett stort företag med att hantera kundrelationer i sociala medier.

– Alla verktyg var skräp. Jag insåg att jag måste bygga ett själv.

Resultatet blev Relationdesk, ett »Facebook på steroider« för företag, som nu kan se vilka kunder som hört av sig förut, vad man svarat tidigare och annat man behöver veta för att ge service.

Nu har han kunder som Handelsbanken, Swedbank, Telia och Telenor.

Han beskriver sig själv som »en nörd som gillar affärsutveckling och att koda«. Att bygga företag är  skapande, tycker han.

– Det låter kanske lite grandiost, men jag tror att det blir en lite bättre värld av det här.

VFO_fotboll_Bezav_2015_04729

En app med bollsinne

Felicia Björklund och ett gäng före detta fotbollsspelare har byggt en app för fotbollsträning för åldrarna 6–15 år. Övningarna bygger på kunskap från Europas största fotbollsklubb, Brommapojkarna.

– De flesta i fotbollsvärlden jobbar ideellt. Då hinner man inte förbereda träningarna och matcherna som man kanske borde, säger Felicia Björklund.

Digitala fotbollsakademin innehåller matchadministration, videobibliotek, närvarorapportering och verktyg för information till föräldrarna.

VFO_underluggBezav_2015_05246-Redigera

Självlärande övervakning

Vad Johan Gustafsson, 32, sysslar med är inte helt lätt att förklara. Men tydligen funkar det. Hans företag Unomaly har både kunder och nio anställda.

– Vi har byggt en mjukvara som automatiskt lär sig vad som är normalt beteende i alla typer av it-system. Den kommer att upptäcka allt som är onormalt, som små fel innan de blir stora fel och okända säkerhetsmanipulationer. Som en självlärande it-övervakning.

Tillsammans med kompisen Göran utvecklade han en algoritm.

– Andra typer av övervakningssystem säger bara: systemet har kraschat. Men följdfrågan är: vad är annorlunda då?

Målet är att göra incidenter naturligt upptäckbara.

– Det handlar typ om att se problem i en digital värld, på samma sätt som man kan göra i den vanliga världen.

VFO_iZettle_Bezav_2015_05457

Småköp ingen småsak

När Jacob de Geers fru kom hem från en mässa en dag var hon bedrövad. Hon sålde läsglasögon, men hade tappat minst 70 procent av kunderna för att hon inte hade kunnat ta betalt med kort.

– Det fanns ingen lösning för de företagare som bara behöver en kortterminal några gånger om året.

Lösningen blev iZettle – en liten kortdosa som kopplas in i mobilen.

Det är inte bara de riktigt små företagarna som har tagit tjänsten till sig; enkelheten lockar nu även medelstora företag. Idag bär 46 procent av alla kortterminaler i Sverige företagets namn.

Läs mer ur Fokus om den nya vågen av tillväxtbolag:

Om jämställdheten:

Grabbarnas guldgruva

Lunch med serieentreprenören Hjalmar Winbladh:

»Vågar man inte ta en risk blir det tråkigt«

 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

8 comments

  • […] förra veckans Fokus häromdagen med ett långt reportage om startup-scenen i kanske främst Stockholm. Sverige har med bolag som Klarna, King, Spotify och Skype banat vägen […]

  • Bo Olsson skriver:

    Tack Johan för den intressantaste artikeln jag läst på länge!
    Låt oss använda inspirationen till att göra Stockholm och Sverige ännu bättre!
    Jag gillar ditt förslag rörande aktieoptioner. Det verkar ha brett stöd bland entreprenörerna.

  • Adam skriver:

    ”Stockholm har fem enhörningar på bröstet: Spotify, King, Skype, Klarna och Mojang. Endast Silicon Valley, New York och Beijing har producerat fler det senaste decenniet.”

    Wtf? Beijing? NYC?

    Bara Tel Aviv har producerat fler startups än dessa tre sammanlagt. Wix, Waze, Billguard, Honeybook,

  • Martin skriver:

    Thanks Tyler for makin all this although we were not covered this time ! :)

  • So proud and amazed of the wonderful people and everyone around SUP46 and the ecosystem. You are all an inspiration that I look up to – everyday!

  • Tyler Crowley skriver:

    Richard Chen and I meet when he visits Stoxkholm to help him find the next unicorns ;)