Vad göra med AI-arbetslösa?

Den mekaniska vävstolen uppfanns år 1785. Den hade knappt tagits i drift, innan den väckte betänkligheter: vad skulle hända med alla vävare, som nu inte hade något arbete längre? Teknikens framsteg följdes av detta problem, på varje nivå av dess utveckling: när droskorna ersattes av tåg eller bilar, när lantbruket industrialiserades, när industriarbetet i tilltagande mån kom att utföras av maskiner eller till och med robotar. Problemet löstes till dels genom att det utvecklades nya produkter och nya industrier, men framför allt genom en snabbt växande marknad för tjänster av alla slag. Industriproduktionens andel i den svenska bruttonationalprodukten ligger i dag på enbart 23 procent. Nästan hela resten består av tjänsternas ekonomi.

I grunden beter sig den tekniska innovationen som man kallar för artificiell intelligens (AI) inte annorlunda än vilket större tekniskt framsteg som helst, förklarar ekonomerna Brett Hemenway Falk (University of Pennsylvania) och Gerry Toukalas (Boston University) i en artikel med titeln The AI Layoff Trap. Med en avgörande skillnad: AI förändrar själva arbetets karaktär på ett så omfattande och radikalt sätt, att balansen mellan det tekniska framsteget och tillkomsten av nya arbetstillfällen upphävs. Långt ifrån alla snart arbetslösa revisorer, advokater eller IT-experter kan bli snickare eller kockar. Vad gör man med den stora resten? 

Hemenway Falk och Toukalas nämner flera exempel: företag som Block Inc., ett finansbolag i San Francisco, som fram till i fjol hade tiotusen anställda. I februari halverades arbetsstyrkan, med hänvisning till AI:s effekter. Aktievärdet steg med 24 procent. Och eftersom alla konkurrenter kommer att bete sig på samma vis sätts en kapplöpning i gång, inte bara inom finanssektorn utan i alla företag där det finns någon form av administrativ ”tjänstgöring” eller intellektuell rutin. Den leder till en ”competitive over-automation”, till tekniska överdrifter som inte bara piskas fram av utsikten på produktivitetsvinster, utan också av själva konkurrensen företagen emellan.

Samtidigt produceras arbetslösa. De konsumerar mindre. Dessutom krymper företagen, inte i ekonomiska termer, men som arbetsgivare. Också företagen skapar en konsumtion, men de kommer att göra det i allt mindre grad. Som en följd uppstår en våldsamt stigande produktivitet i de enstaka företagen, medan den allmänna konsumtionen sjunker så långt det bara går: ”boundless productivity and zero demand”. Visst kommer det att finnas människor som blir rika också på det. Men även hundratals miljardärer kan inte spendera så mycket pengar, att de förmår att ersätta ekonomin i ett fungerande samhälle, där människorna lever i materiellt välstånd.

Men vad gör man då? Hemenway Falk och Toukalas pläderar för en skatt på varje form av automatisering. En bättre idé har de inte, och de vet att den är utopiskt: ty också nationerna konkurrerar mot varandra, liksom företagen. Ingen kommer att kliva fram för att släppa en förment fördel för att minska en fara som hotar alla: ”Not one of them will stop”. Ingen lösning, visserligen, men i alla fall en insikt. 

Thomas Steinfeld är journalist och författare och har tidigare arbetat på den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung som kulturredaktör