För precis ett år sedan var jag läkemedelsberoende. Då var jag nyopererad efter ett diskbråck och kunde äntligen gå efter månader med konstant nervsmärta. Då kunde jag inte riktigt prata om det. Då ville jag inte kännas vid att jag skulle kunna betraktas som beroende.

Dessutom av ett receptbelagt läkemedel, så helylle och patetiskt på något vis. Långt ifrån bilden av den skapande konstnären som röker braj eller söker sig till flaskan för att få lite bättre flöde över tangenterna.

Likafullt kunde jag inte sluta med medicinen. Inte för att jag inte ville, smärtan hade i princip försvunnit i och med ryggoperationen, men för att jag inte kunde.

Jag försökte sluta tvärt och fick samma natt för mig att mina barn ropade på mig i olika delar av huset, fastän de bevisligen befann sig hos sin pappa en mil bort.

Jag trappade ner i stället och låg under en filt i tre veckor och skakade med influensaliknande symptom. Pundarfrossa, som någon kär vän så krasst uttryckte det. Ett samtal till en kunnig sköterska på Beroendekliniken sa mig vad jag börjat ana – jag var fast i ett tablettberoende.

Jag som inte tagit en enda tablett mer än de föreskrivna, som bara ätit medicin i tre månader. Låt vara att jag fått utskrivet att ta en näve färgglada tabletter flera gånger om dagen (som ändå inte hjälpte eftersom nervsmärta äter sig förbi allt annat än total medvetslöshet), men jag hade ändå svårt att förlika mig med bilden av mig som läkemedelsberoende.

Av sköterskan fick jag veta att Tradolan (även kallad Tramadol) som jag åt har liknande biverkningar som då man slutar med heroin. Därav pundarfrossan och hallucinationerna, sprittet i benen och de konstanta susningarna i öronen (som dessutom visade sig vara bestående).

Jag ringde min husläkare. Sa som det var – att det var svårt att sluta och att jag mådde dåligt. Att jag dessutom hade förlorat min far precis och inte kände mig helt bekväm med att trycka i mig centralstimulerande läkemedel (Tradolan har också effekten att man känner sig lite skönt loj och uppåt) just därför.

Vad sa läkaren? »Vill du så kan jag skriva ut mer, om det är så jobbigt.«

Va? »Nej, jag sa precis att jag inte vill bli mer beroende, utan vill sluta. Men jag mår piss.«

»Ja då vet jag inte.«

Jag pratade med en polis jag känner, nämnde mina problem med Tradolan. »Vi grep en kollega för ett tag sedan, han hade också fastnat i missbruk efter en ryggskada. För att kunna köpa Tradolan illegalt började han sälja hemlig information till den undre världen.«

Jag pratade med en vän, hennes tonårsson började missbruka Tradolan efter en bruten arm som behövde opereras och åt under en period flera kartor om dagen. När han försökte sluta ville han inte leva längre. Det tog ett år att komma loss från tabletterna och de tunga känslorna har han inte blivit kvitt.

Jag surfade på nätet. Bara skräck­läsning. Personer som fastnat i missbruk efter vad som nästan uteslutande hade börjat med ett ryggskott, en knäoperation eller en utslitningsskada. Som varit fast i flera år. Som kunde gå till olika läkare och få mer och mer tabletter utskrivna, trots att det också finns gott om läkare som vägrar skriva ut just Tradolan på grund av att de är så beroendeframkallande och har så svåra symptom.

Tror ni att någon läkare upplyste mig om detta mitt under diskbråck och sjukskrivning? Nix.

I dag har det gått ett år. Ryggen är okej, men något starkare än Ipren äter jag aldrig igen. Tinnitusen som kom på köpet lär bestå, och med den upprördheten över ett system som puttar ner tusentals människor i ett fullständigt meningslöst tablettberoende varje år.

Så här i juletid sänder vi våra hälsningar till vänner, bekanta och andra. I år har turen kommit till sverigedemokraterna och partiets väljare som får detta »öppna julkort« av mig. En liten undran, kan man kalla det.

Från oss alla, till er alla.

Ni har ju talat mycket om kulturellt motiverat våld, om illdåd som begås under påverkan av mångtusenåriga kulturmönster och nedärvda traditioner. Om manliga strukturer som verkar helt omöjliga att tvätta bort. Det verkar dessutom som om ni på något sätt är ett parti som bryr er om Kvinnorna, om Barnen och om hur Familjen har det bakom hemmets fyra väggar.

Därtill har jag förstått att ni tycker att det är viktigt att värna om Det Svenska. Att det som inte är sill, smultron eller Strindberg är lika med svenskfientligt. Att det är av största vikt att slå vakt om vår kultur, om våra traditioner, om våra tusenåriga kulturmönster som har gått i arv i generationer, från far till son.

Då undrar jag lite hur vi ska göra med julen?

Om man ska följa era riktlinjer – ska vi fira jul då? För om jag inte gör det – då är jag väl svenskfientlig?

Men vad ska vi då göra med det som sitter nedärvt i den svenska folksjälen? Snapsen, skålandet och den mänskliga rättigheten att få supa sig riktigt jävla full?

Alla kvinnor som blir misshandlade? Alla barn som hör och ser, men som ingen ser? Alla de som söker skydd hos kvinnojourer, som kommer blåslagna till akuten? Barnen som ser jullovet som en skräckfylld period full av alkohol, okvädningsord och slagsmål?

Våldet mot kvinnor, och mot barn, ökar under våra etniskt svenska högtider. Lucia. Jul. Nyår. Valborg. Midsommar. Chartern, för den delen.

Att supa och inte ta ansvar för sitt beteende eller för sina gärningar ingår tveklöst i det vi brukar kalla för den svenska folksjälen. Att supa under julen är en självklarhet för många. Att stänga in sig med familjen under flera lediga dagar innebär ökat våld, det visar statistiken med all önskvärd tydlighet.

Jag glömmer aldrig en förundersökning om en ihjälstampad kvinna i ett hus någonstans i Sverige. Misshandeln hade börjat på uppesittarkvällen, fortsatt över julafton, juldagen och annandagen. På förmiddagen den 26 december var hon slutligen död, med krossad bröstkorg och spräckt skalle. Då ringde den fortfarande dyngraka maken SOS Alarm och sa att kärringen trillat ner för trappan.

Även om alkoholen aldrig kan ges skulden för våldet, det bär gärningsmannen på sina axlar, så är den onekligen en katalysator i den tid av förväntningar, långledighet och – inte minst – traditioner som julen är. Då bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört, och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. För hundratusentals barn som sitter och hoppas på en vit jul, har önskan inte ett dugg med snö och pulkaåkning att göra, utan bara rädsla för vad som kommer i kölvattnet till det blöta firandet.

För att citera Polisförbundets ordförande Jan Karlsen: »Det enda besöket som många barn får på julafton är när polisen kommer och tar med sig deras pappa för att han är full och har misshandlat deras mamma.«

Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra med julen, Jimmie Åkesson. Fira eller förkasta? Svenskfientligt eller kvinnofientligt – vad är värst?

Eller är jag för tidigt ute? Ni kanske kommer med ett utspel under den närmaste veckan. Pratar om kulturellt betingat våld och kvinnofrid. Tar bladet från munnen om det verkliga våldet, det som sker långt borta från löpsedlar och hårdbevakade invandrartäta förorter. Ni kanske säger att det är dags för en svensk gammal tradition att gå i graven. Vem vet?

Julen är ju som sagt miraklens tid.

Det sker något väldigt märkligt med polisens arbete när det är de misstänkta som dikterar villkoren. Ingen gång blir det väl så tydligt som varje gång de så kallade ­hedersbrotten diskuteras. Polisen låter bli att ställa relevanta frågor – för att de är rädda för att bli kallade rasister.

Senast radioprogrammet »Kaliber« belyste problemet med så kallade balkong­flickor lovade polisen bot och bättring. Ändå är det sex år senare fortfarande så att flickor som vill leva ett fritt liv i vissa patriarkala miljöer faller från balkonger eller på andra tveksamma sätt ändar sina liv. Ingen har ännu åtalats.

Redan när jag på min tid på SVT arbetade med den exceptionellt mediebevakade rättegången om mordet på Fadime sa experterna att »så här kommer inga pappor att döda sina döttrar längre«. Fadime sköts i ansiktet av sin pappa.

Med Fadime blev det tydligt för alla och envar att förekomsten av familjer som anser att dottern måste dö för att hedern ska återupprättas verkligen existerar. Det blev också tydligt för vissa av dessa familjer att det i Sverige inte spelar någon roll vad man skyller på, man blir dömd för mord även om dottern har sprungit ute om nätterna.

Minns också Pela, som mördades i Irak några år tidigare. Där avskrevs fallet i en lokal domstol efter att hennes »mödomshinna« var borta (något som överhuvudtaget inte existerar, oavsett om man har haft sex eller inte), men i Sverige dömdes två farbröder för mord.

Redan då märkte jag som journalist och debattör också att jag, som »etnisk svensk«, hade lite lättare att prata om hedersförtrycket av en enda anledning. Inte för att jag mer påläst än andra, utan för att jag var gift med en man med rötter i Iran och har två halvpersiska barn. Det var lite svårt att anklaga mig för att ha en rasistisk agenda. Men ändå är det fortfarande i något slags sverigedemokratiskt nedsmutsad gyttja vi står och stampar. Som att hedersförtryck skulle förekomma i alla utomeuropeiska familjer, vilket förstås är nonsens.

Men faktum är att polisen underlåter att ställa frågor om konstiga självmord, även i de fall då det finns anmälningar om hot, våld och beskuren frihet. För att de kan bli kallade för rasister. Av de eventuella gärningsmännen.

Så om ett gäng stökiga mc-knuttar misstänkta för våldsbrott kallar polisen för potatismos eller nazistsvin, ska man tacka för sig och åka från platsen då? För att inte stöta sig med folk? Och ingen kan väl vara så blåögd att man tror att de gärningsmän vi talar om inte är medvetna om just detta? Att det inte längre går att skjuta sin bångstyriga dotter, men att det alltid går att dra upp rasistkortet om någon börjar ställa för jobbiga frågor?

Men det konstiga är att jag under åren aldrig har stött på kvinnorna med rötter i så kallade hederskulturer som säger att det är rasistiskt att fråga.

Det är männen. Ett litet fåtal män, ska understrykas. En eller annan kvinna i deras absoluta närhet också.

Men alla invandrarkvinnor som är ­engagerade i kampen för jämlikhet mellan könen, som arbetar ideellt eller professionellt med att hjälpa utsatta flickor, och pojkar, som försöker få svenska myndigheter att förstå kraften i familjens makt – de pratar inte om rasism. Om sexism, däremot. Att det är kvinnorna som offras när männens rättigheter, oavsett kultur, ska vaktas och – Gud förbjude! – aldrig någonsin trampas på.

Det är alltid vanskligt att lägga före­teelser i vågskålar mot varandra. Men vad väger tyngst? En eller annan mans eventuellt ömma tår? Eller hundratals unga kvinnor och män som hotas och ibland till och med drivs till självmord?

Vår man i världen är två stycken till antalet och jag kan faktiskt inte bestämma mig för vem av dem som skämmer ut sig, och Sverige, mest.

Den ene, Sveriges utrikesminister Carl Bildt, måste vara gjord av unikt material eftersom allt tycks rinna av honom. Gåsafjädrar? Teflon? Inget fäster, inget kommer åt honom. Eller är det bara månne stenhård granit som gör honom fullständigt oförmögen att (känna?) visa empati och agera kraftfullt för Dawit Isaak, och de båda journalisterna som hotas av långa fängelsestraff i Etiopen? Som gör att han, i en tid där en chokladkaka eller en svartbetald städerska kan fälla en minister, sitter säkert no matter what.

Den andre har frambringats genom århundraden av stenhård avel och är gjord av det uråldrigaste och mest mytomspunna av material: kungligt blått blod. Trots att tanken att Carl Gustafs blod är finare än andras numera känns lika trovärdig som att det vandrar omkring livs levande (förlåt, döda) vampyrer i Bon Temps som livnär sig på människoblod.

Också den svenske kungen är tveklöst beklädd med någon form av avvisande skyddsmaterial, eftersom inga skandaler eller uttalanden rubbar hans plats på tronen. Han kan vända blad gång på gång i det absurda praktverk som är den svenska monarkin. Om några veckor har stormen kring hans senaste klavertramp, det aningslösa prisandet av den saudiske kung Abdullah, blåst över. Det vet han, det vet hovet, och det vet du.

Carl Bildt är förstås farligare i den meningen att han har reell politisk makt och besitter ett visst mått av renommé för sitt arbete på Balkan (även om jag tror att vi måste sluta upp med att låta svenskar i världen vila på gamla lagrar hur länge som helst). Därtill är Bildts rikedom inte byggd på svenska skatte­betalares bidrag likt kungens, utan på ett kallsinnigt exploaterande av naturrikedomar på Afrikas horn.

Vill man inte säga rakt ut att han har blod från ett långdraget inbördeskrig på sina händer, så kan man i alla fall inte blunda för att Bildt har väldigt smutsig olja långt upp till armbågarna. Men, för att citera UD till förbannelse, så påverkar detta absolut inte hans trovärdighet som förespråkare av den inte helt lyckade tysta diplomatin i vare sig Eritrea eller Etiopien.

Detta är de två män som i mångt är Sverige i utlandet. Utrikesministern och statschefen. Och jag som ömsom är stolt över det svenska jämställdhetsarbetet, ömsom Sveriges roll i kampen för mänskliga rättigheter och fred, har som sagt svårt att bestämma mig för vem av dessa två som är den sämsta representanten.

En kung som »sägs« gå på porrklubb, som aktivt motarbetade att hans förstfödda skulle få ärva tronen på grund av hennes kön och som är så blind för Saudi­arabiens behandlande av kvinnor att han borde få gå om skolan? Eller en maktfullkomlig utrikesminister med ekonomiska intressen som går stick i stäv med allt vad Sverige borde stå för internationellt? Eller är det kombinationen av de båda som smakar så illa?

Fast å andra sidan, så tänker jag att många inte har en aning om vem vare sig utrikesminister Bildt eller »strippe-kongen« Carl XVI Gustaf är.

De känner till Stieg Larsson och hans engagemang för kvinnors rättigheter och mot främlingsfientlighet. De vet att män som hatar kvinnor finns både i folkhemmets Sverige och runt om i världen. Betydligt fler håller med Stieg Larsson i hans verklighetsbeskrivning, än lyssnar till en nedsmutsad utrikesminister. Betydligt fler människor på vår jord vet vem Lisbeth Salander är, än vem den där dammige kungen med dålig kvinnosyn är.

Tänk den som kunde skicka Salander ner till Addis Abeba och förhandlingsbordet.

Har du skilt dig? Grattis! Lever du i ett lyckligt äktenskap? Grattis till dig också!

Men du tror väl inte på allvar att detta är de enda två tillstånden i en människas liv och tillvaro, att det är så förenklat och svartvitt? Att alla äktenskap är lyckliga, lika lite som att alla som skiljer sig är det?

De senaste veckornas debatt om skilsmässor och människor som bryter upp från dåliga relationer har varit intressant på många sätt. Redan när jag och min medredaktör Maria Sveland för drygt ett år sedan började skissa på en antologi så kände vi på oss att en sådan bok skulle väcka heta känslor, och just därför behövdes. För att citera Nina Björk (DN 8/9) så är det märkligaste med boken »Happy, Happy – en bok om skilsmässa« »att den inte redan är skriven«.

Om jag, som är skild, berättar för någon som är genuint lycklig i sin relation att allt som följer i spåren av en separation inte är elände och misär, så upplever inte jag att den personen blir vare sig särskilt provocerad eller ens »inspirerad« att gå över till den andra sidan. Han eller hon trivs ju, och så långt är alla nöjda.

Men att säga till någon som av olika anledningar djupt inombords vet att relationen de lever i inte är bra – vare sig för honom, henne eller de barn som tvingas leva med iskyla, gräl eller brist på kärlek – då händer något annat.

Antingen blir man just lockad av att det faktiskt finns en annan tillvaro, som kanske inte per automatik är slutet på livet. Inte för att det är någon dans eller någon lång solig chartersemester att skilja sig, som en del kritiker verkar tro, men för att det kan komma Något Gott ur det dåliga.

En manlig reporter sa att han gillade boken, men att han »nog inte ville att hans fru ska läsa den«.

Eller också blir man skrämd, förbannad och drar det kort man alltid spelar ut mot kvinnor som vill diskutera familjepolitik: man insinuerar att de är dåliga mammor. Egoistiska. Omogna. Att de skiljer sig »för lätt«, trots att jag inte känner någon som inte har våndats i många månader, ibland i flera år innan steget tas.

Att stå utanför och påstå att folk »ger upp utan att anstränga sig« är att spotta på alla de par som har kämpat i terapi, gett förhållandet ständigt nya chanser och som ändå inser att kärleken inte gick att rädda.

Jag kan bara beklaga att det finns så många där ute som är så tveksamma kring basen i sin relation – känslorna, kärleken, respekten – att de blir rädda och arga av debatten som nu böljar. Som på allvar tycker att äktenskapet, inte kärleken, ska försvaras i alla lägen. Eller som på allvar menar att man inte ska gifta sig alls om man inte är säker på att man vill dö med personen man äktar (Natalia Kazmierska, Aftonbladet 8/9).

I en krönika i samma tidning påpekar Sanna Lundell (26/8) att skilsmässor »faktiskt kan vara jättesorgligt«, som om någon har påstått motsatsen? Det kan också vara »jättesorgligt« att växa upp i en familj där mamman eller pappan missbrukar kokain, är otrogna, inte pratar och inte tar i varandra.

Jag har gott om lyckliga par i min närhet. För deras skull är jag väldigt glad, det behöver väl inte sägas? Men det märkliga är att ingen av dessa tycker att det är förskräckligt att säga rakt ut att det finns barn som mår bättre av att föräldrar delar på sig. Likaväl som att det finns barn som mår bättre av att flytta om de inte trivs i skolan, medan andra mår dåligt av för många flyttar. Att ingen utifrån kan säga kategoriskt att alla skilsmässor är dåliga för barnen. Ska det vara så kontroversiellt år 2011, i Sverige?

Jag börjar bli tystare. Fogligare. Försiktigare. Jag orkar inte något annat. Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött. Någon måste säga det rakt ut, men kommentarsfälten på internet håller på att bli en mycket effektiv munkavle på allt fler viktiga röster. Vi måste prata om det eftersom störtfloden av avsky, förakt, hån och mobbning är något vi faktiskt redan börjat vänja oss vid.

Först och främst vill jag poängtera att jag älskar internet. Jag älskar möjligheterna. Jag faller ihop i bön när jag ser diktaturernas skörhet inför nätet. Jag är därtill kraftigt surfberoende sedan många år.

Men. Det finns ett men. Nej, förlåt, nu skrev jag fel.

Det finns män.

Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg.

Det krävs ingenting. Jo, en dator. Och förmågan att något så när sätta ihop ord och meningar, men det är inte helt avgörande.

I övrigt räcker det med hat, hat och hat.

Det är förstås inte bara kvinnor som skräms till tystnad av hånfulla inlägg. Det är förstås inte heller bara män som skriver vidriga, elaka, ryggradslösa meningar som verkar rinna ur vissa som urin. Snabbt formulerade, knappt genomtänkta, i vredesmod nedskrivna ord som stinker värre än avföring och som år efter år ligger där ute i cyberrymden.

Jag har aldrig öga mot öga mött någon av alla dem som skrivit riktigt elaka saker – det är ju just det som är en del av problemet – men jag skulle ändå bara så här lite urskiljningslöst vilja ställa frågan: hur tänker ni?

Varför hatar ni så? Vad är det som gör att andras åsikter måste bemötas med ord som idiot, hora, imbecilla jävla missfoster, feministfitta eller svartskalleluder?

Ja, jag vet att det finns en enkel, sociologisk förklaring om att det går bra mycket snabbare och krävs mindre att bara skriva rövknullare, än att förolämpa sina motståndare med en finess som Catullus, eller genom att vara påläst och laddad med motargument.

Men jag tror också det är internet. Med risk för att låta just som någon censurivrande diktator, så är möjligheten att alltid kunna säga vad som helst, när som helst om vem som helst – utan någon som helst eftertanke – ett gigantiskt, demokratiskt problem.

Jag minns mina journaliststudier för snart tjugo år sedan då vi pratade mycket om redaktörsrollen och riskerna med att allt »gick så snabbt«. För varje utgivningsbeslut behövs det helt enkelt flera hjärnor. Olika personer som har möjligheten att korrekturläsa, säga stopp, dra i nödbromsen eller helt enkelt bara tona ner en elak, insinuant eller osann formulering. Bloggosfären, chattrådarna och inte minst kommentarsfälten är nästan helt befriade från denna eftertanke.

Visst finns det ord som plockas bort för att de är för stötande, men det massiva hatet som möter många debattörer, krönikörer och skribenter – oftast kvinnliga – är slående. Just så: slående. Det klubbar en till marken. Vissa reser sig om och om igen, skakar av sig, ger svar på tal och blir till och med taggade. Jag tillhör, oftast, dem.

Men alla de som tystats? Som försvunnit för att de helt enkelt inte orkar? Som inte tycker att det är värt det?

Det är ju nästan det värsta. Att de där fega mobbarna så många gånger vinner. Utan att ens fatta vad de har ställt till med.

Det börjar redan bli dags att boka vinterns resor, får vi veta. För det är de lediga dagarna man minns, och gud vet allt vad de säger för att få oss att boka.

Och i begreppet totalsemester erbjuds vi inte bara andrum från snöslask, mörker och skottning, utan också från den alltmer förhatliga och förlamande valfriheten som är en så stor del av svenskens avreglerade vardag. Fler och fler väljer resor som faktiskt går att sälja in på temat gör-inga-val-tänk-inte-en-enda-tanke och lämna-inte-hotellet-på-hela-veckan.

Tro mig, jag har själv tagit in på hotell där jag sedan har vandrat som ett nyvaknat murmeldjur mellan spa-avdelning, solstol, pool, strand, frukostbuffé, lunchbuffé och middagsdito. Vintermörkret gör detta med oss; konstanta valmöjligheter i allt från Ica-butiken till pensionsfonder likaså. Vi är för trötta för att tänka själva och det är ganska skönt att slippa.

I kölvattnet till all inclusive-framfarten talas det mycket om det är moraliskt riktigt att resa till mestadels fattiga länder och bete sig som en Mubarak på grönbete, och dessutom lägga alla pengar i de globala hotellkedjornas skattkista snarare än i lokalbefolkningens tunna plånbok. Somliga dövar samvetet med att lägga några bath extra i askfatet när de checkar ut och säger sig ha fått kontakt med »folk« för att de småpratat med städerskan (men visst var det lite jobbigt att få höra att hon har barnen i norra delen av landet och inte har träffat dem på tre månader?).

Somliga erkänner – väl hemma – att visst är det underbart att kunna ta helkroppsmassage varje dag, men att eftersmaken blev lite unken när de insåg att tjejen som masserade dem för sextio spänn jobbar från gryning till skymning och på veckans alla dagar.

Men en fråga lyser totalt med sin frånvaro och det är idén om drinkar-på-inhemsk-sprit-från-morgon-till-kväll som tveklöst är en del av konceptets framgångssaga. Lockelsen i att få supa när som helst och hur billigt som helst sitter djupt i den svenska folksjälen. I ett land där vi reglerar alkoholintag med allt från tillstånd, Systembolag och öppettider på krogen så ser vi fortfarande på supandet på semestern utomlands som en privatsak. Vad som sker i Hurghada stannar i Hurghada, liksom. Trots att många kan se kopplingen mellan ohämmat supande och allsköns elände.

Häromåret satt en åttaårig pojke ett bord bort från mig på en Blue Village-restaurang i Grekland. Föräldrarna som grundat rejält under dagen, lika omöjliga att stoppa vid bardisken som mina småbarn vid glassmaskinen, var vid solnedgång lika fulla som okontrollerbara. Pojken harklade sig och tog mod till sig. Snälla, kan ni inte sluta dricka i kväll? Hjärtat slets i bitar av att se den uppgivna pojken. Pappan viftade efter mer retsina och mamman kramade ur det sista ur flaskan. Vid ett annat bord kallades frun gång på gång för surkärring av sin packade rödsprängda make, inför barn och andra gäster.

En väninna som driver hotell på samma ort berättade att de varje sommar kör svenska föräldrar till sjukhuset med alkoholförgiftning samt räddar småungar från drunkningsdöden i poolen för att mamsen och papsen slocknat i parasollskuggan. Jag får själv god lust att trycka upp drinkparaplyet både här och där när jag ser föräldrar börja dricka vid poolen så fort ungen checkats in på Bamse-klubben.

Låter jag moraliserande? Tycker du att jag lägger mig i ditt sätt att fira semester? Tja, kanske. Avsaknaden av reflektion kring att tusentals barn varje år ser chartern förvandlas till en enda lång drinkbål får mig på det humöret. För det är väl ändå för barnens skull vi åker?

Jag har ett minne av Patrik Sjöberg från åttiotalet i Göteborg. Höjdhoppsmästaren och ett par manliga vänner levde rövare på en Stena-färja, där jag och några klasskamrater hade oturen att åka. De söp och ropade riktigt otrevliga saker efter tjejer. Det var några småbrudar som inte ville sitta vid deras bord och som svar på detta kallades de högljutt för både det ena och andra av Patriks pack. Vi tyckte helt ärligt att de var obehagliga och bilden av den bufflige, ohyfsade och självcentrerade sportstjärnan har inte ändrats sedan dess. Snarare har rubriker, skandaler och tv-program bara spätt på min bild av Sjöberg som en man med stort ego och mycket vrede inombords.

Så fördomsfull jag var. Så lätt jag gjorde det för mig själv när jag reducerade honom till en man full av fördomar och förakt. När det snarare verkar ha handlat om självförakt och skyddsmurar hela tiden.

Jag skämdes lite när min bild av Patrik Sjöberg så totalt förändrades, när han berättade om de sexuella övergrepp han utsattes för under många av år av sin tränare och styvfar. Kanske är det helt andra människor runt Viljo Nousiainen som borde skämmas, betydligt mer, men jag tror att vi alla kan fundera både en och två gånger över den bild vi har köpt av media, och av Sjöberg själv, under alla år. Över den där ilskan och hybrisen, som smakar helt annorlunda nu. Bittrare, och med känslan av att vi aldrig riktigt ser det vi borde se.

För många år sedan intervjuade jag psykologer på Rädda Barnens pojkmottagning för min bok »En riktig våldtäktsman«. De möter och behandlar barn som har fallit offer för pedofiler. Och de berättade att den största krisen hos föräldrarna till de drabbade barnen – om inte föräldern själv är förövaren – är att det ofta var de själva som mer eller mindre hade kastat sitt barn i famnen på sin förövare.

Det hade ju inte varit den fula gubben som förgripit sig på deras son, han som de varnat för. Mannen med de fula intentionerna var oftast en person de själva tyckte om och stod i tacksamhetsskuld till. Pappan på gatan som hjälpt den ensamstående mamman med hämtningar och lämningar. Tränaren som engagerade sig så i deras barns framsteg och prestationer. Fritidsledaren som alla gillade. Den gode vännen som lät alla ungar sova över i villan.

En ful gubbe, ja, men en snygg man på ytan. Han som ingen varnade för. Han som barnet litade på och aldrig skulle våga anmäla.

Just detta beskriver Patrik Sjöberg, Yannick Tregaro och Christian Skaar Thomassen – det var just detta tränaren Nousiainen var för dem. En fadersfigur, någon som klev in och ersatte något de alla saknade. Han fyllde en funktion, både för dem som idrottare och i egenskap av manlig förebild, och det säger sig självt att det är nästintill omöjligt för ett barn att bryta den kontakten på egen hand.

Män som dras till barn vet precis hur de ska göra. Pedofiler ser till att finnas där barnen finns. De är inte dummare än att de väljer sina jaktmarker. Och de kan hålla på länge, länge för att bygga upp förtroende, göra sig oumbärliga, få barnet att lita fullständigt på honom, eller henne.

Många barn protesterar inte när övergreppen sedan väl kommer. Det kan låta märkligt, men så är det. Då kan pedofilen säga till sig själv, och till barnet, att det som sker inte är fel. Vi måste våga se att det är så de fungerar och arbetar.

Det tog över tjugo år för mig att förändra min bild av Patrik Sjöberg. Men jag tror att hans mod kan göra att vi kan se bakom fasaden på en annan bild; den om vem som är förövare. Det går inte att se på utsidan. Det går inte ens att till 100 procent skydda sig eller sina barn från honom. Men det är alltid han – inte barnet – som gör fel.

 Jag hade ett gräl med en gammal vän som jag känt i många år. En vanlig svenne med fru och barn, engagerad, välutbildad och klok. Trodde jag.

Vi pratade om en misshandel som hade ägt rum i vår närhet. En kvinna hade blivit slagen av sin man för att hon varit otrogen och ville skilja sig.

Mannen jag trodde att jag kände sa att han tyckte att hon förtjänade det. Att det hon gjort mot sitt ex var tio gånger värre och att en kvinna »får räkna med« att detta kan hända om hon ligger med någon annan.

Vad är det med män och otrohet? Jag säger inte att det är moraliskt eller att det inte sprider förstörelse omkring sig. Men lägg det inte i vågskålen mot en man som med sitt fysiska övertag använder nävarna på en kvinna han säger sig älska. Otrohet är olika allvarligt beroende på enskilda individers moraliska kompass och överenskommelser, men går tack och lov inte längre att finna i Brottsbalken. Det gör däremot misshandel. Olaga hot. Kvinnofridskränkning. Mord.

Och jag har suttit på alldeles för många rättegångar mot kvinnoplågare för att veta hur ofta de kommer dragandes just med fruns otrohet, eller påstådda, för att ursäkta sitt beteende och avsäga sig allt ansvar.

Detta är Sverige. Detta är 2011. Ändå är det farligaste en kvinna kan göra fortfarande att begära skilsmässa från en man som tror att han äger henne.

Ingen annan gång i livet befinner hon sig i en sådan högrisksituation som just i den stund hon meddelar sin man att hon inte längre vill leva tillsammans med honom. För ett antal män tolkar det beslutet som att hon inte längre vill leva alls. Om inte han får leva med henne ska ingen annan heller få göra det. Den manliga äganderätten i sin allra mest absurda form.

När jag för några år sedan för »Uppdrag gransknings« räkning gick igenom samtliga mord på kvinnor under två år blev bilden av männens motiv obehagligt tydlig. Varje år mördas, minst, sexton kvinnor av en man de har eller har haft ett förhållande med och de flesta mord sker just i det skede när kvinnan försökt bryta sig loss.

Männen, både av etniskt svensk och utländsk bakgrund, kunde inte hantera kvinnans fria vilja och dödade henne för att de inte kunde bestämma över henne. Eller för att de trodde att hon träffat någon annan, att de tyckte att hon sms:at väl mycket med någon manlig kollega eller inte förklarat varför hon kommit en timme sent hem. Sexton kvinnor per år. Bara för att de ville leva ett fritt liv.

Tänk er att vi skulle se samma dödstal någon annanstans. Sexton unga värnpliktiga som sköts till döds. Sexton poliser som dödades på patrull. Sexton politiker som mördades av politiska skäl. Varje år. Tror ni att vi skulle acceptera detta? Skulle vi inte tala om säkerhet, om åtgärder och om samhällets ansvar? Eller om sexton otrogna män mördades?

Tusentals kvinnor och män tar ut skilsmässa varje år. Troligtvis ännu fler är otrogna. För de allra flesta slutar det inte i våld. Men för en stor grupp kvinnor är uppbrottet förenat med absolut livsfara och i dagsläget görs i princip ingenting för att skydda dem. Att skilja sig från en kontrollerande man är betydligt farligare än att köra bil utan säkerhetsbälte eller att semestra i ett land på gränsen till revolution. Ändå är det helt på egen risk som dessa kvinnor förväntas bryta upp och gå.

Vi kan väl inte ha livvakt för alla hotade kvinnor, invänder vän av ordning. Hur skulle det se ut? Vad skulle inte det kosta samhället?

Ja, vad tror ni att det kostar med alla dessa män som anser att otrogna och frihetstörstande kvinnor förtjänar stryk? Jag bara frågar.

Vad betyder ett förlåt? En offentlig ursäkt? Kan den läka och mildra, eller är det bara ett ord som kommer framtvingat, för sent och forcerat?
Staten ska nu be om ursäkt till alla de barn som från 1920- till 80-talen har farit illa i fosterhem. Vissa av dem har med sig upplevelser så grymma att man tycker det är ett under att de ens har tagit sig vidare.

Men är det något man kan säga om människans inneboende kraft så är det att viljan att överleva och gå vidare är enorm. Men för att göra det kanske just ursäkten måste till. Eller den juridiska domen. Erkännandet från gärningsmannen, eller i hans/hennes ställe erkännandet från samhället att detta som du utsattes för inte var acceptabelt.

Den senaste tiden har vi översköljts av olika rapporter om hur barn har det i dag. Bris fyllde nyligen 40 år och fick också i år i present ett nytt rekord i antalet barn som söker hjälp. Tydligast urskiljer sig de utsatta barnen, de som blir slagna, upplever och ser våld hemma.

Nyheterna handlar också om barn som växer upp i svenska familjer så fattiga att nya glasögon får vänta tills majblomman har bedömt deras ärende. Det handlar om de mobbade barnen som funderar på självmord varje dag de går till skolans terror och osynlighet. Om gömda, glömda flyktingbarn som kanske, kanske ska få möjligheten att gå i skolan och varje dag få några timmar av normalitet och lärande.

Det handlar om barn som säljer sex, som tvingas till sex, som hukar sig under kraven i ett sexualiserat samhälle.

Det är förstås något med barnen som vi alla kan förenas i. Tanken att de är allas vår framtid, att det är de som ska strida, arbeta, göra revolt och uppror, plantera nya träd och föda nya barn när vi andra är för gamla. Blotta känslan av att få hålla handen mot en mjukvarm barnnacke brukar få även den mest förhärdade brottsling att dra ett djupt andetag och se möjligheterna, inte problemen.

Barnen är också de mest skyddsvärda, de mest värnlösa. Våra små är de vi vill vakta och skydda.

Och ändå. Trots allt detta engagemang. Trots att var och varannan människa verkar bry sig så om barnens väl och ve, så är det ändå som att deras ord knappt är något värda. De blir inte trodda. Deras upplevelser nonchaleras eller nedvärderas. Deras berättelser tas inte på allvar.
Jag hör samma formuleringar upprepas gång på gång. Från flickan som våldtogs på en skoltoalett eller från pojken som utsattes av sin egen pappa. Från den mobbade. Från barnet som stängdes in i uthuset av sina fosterföräldrar, som fick sova med djuren.

Samma sak säger de: »Det värsta var att ingen trodde på mig. Att ingen ville se.«

Det jobbigaste var att bli ifrågasatt, att vuxenvärlden svek och vände dem ryggen. Att de som borde ha lyssnat inte verkade vilja höra vad barnet sa.

Jag säger det igen, för jag har själv hört det så ofta att det står mig upp i halsen vid det här laget. Det värsta är inte slagen, hoten, glåporden eller våldtäkten. Det värsta är att inte bli trodd när de äntligen vågar berätta.

Alla som utsätts för brott skulle förstås behöva den juridiska upprättelse som följer på en fällande dom. Men så ser det inte ut, alla som gör sig skyldiga till övergrepp kommer inte, kan inte ens, dömas i domstol. Och ja, då blir ursäkten extra viktig. I brist på annat, men ändå som en ersättning. Som ett avstamp, en möjlighet att ta sig vidare.

Och så kan man ju önska att ursäkten till alla fosterhemsbarnen ska följas av ett verkligt löfte från samhället och ­vuxenvärlden. Vi ska se. Vi ska inte blunda längre. Vi lovar att lyssna och tro på det ni säger.

Förr om åren kallades jag ofta hora. Det var ett ord som kastades efter mig varje gång någon tyckte att jag borde sättas på plats eller tog för stor plats. Eller av män, som i besvikelse över att jag inte varit fullt så lättraggad som de tänkt sig, har utbrustit det mot­sägelsefulla tillmälet för att såra eller bara visa sin brist på ordförråd.

Men nu har något hänt. Jag kallas inte hora längre, inte ens av de mest aggressiva männen på nätet. Jag kan inte säga att jag saknar det, men jag inser att det har att göra med min ålder.

En kvinna som närmar sig fyrtio antas av någon anledning inte ha samma hotfulla eller utlevande sexualitet, kanske. För ingen kan ju påstå att jag tar mindre plats, privat eller offentligt, nu jämfört med när jag var yngre.

En enda gång har jag kallats hora det senaste året, och då var det av en kvinna. Och då för att det alltid är ­lättare att utse kvinnan till hora än att kalla mannen för bock.

Men för att citera Erica Jong på Bokmässan i höstas, så antas kvinnor över fyrtio inte ha något sexliv, och om de ändå har det så är det inget som någon längre vill höra talas om. Horor är vi när vi är yngre, således.

Nu blir jag i stället kallad moral­kärring. Och det kan väl kanske ses som en utveckling. Eller ett slags backlash, jag har inte riktigt bestämt mig.

Två gånger har det hänt i den offentliga debatten det gångna året, när jag har talat om sexuella övergrepp som befunnit sig i den numera så omtalade »gråzonen« för vad som är brottsligt eller ej.

Att ifrågasätta mäns rätt att förnedra kvinnor är tydligen att moralisera. Att upplysa om att också bland de sexual­brott som är svåra eller omöjliga att bevisa finns det offer, det är att mästra. Och att berätta om anala våldtäkter och de betydligt större skador som blir av detta våld, det är tydligen att vara sexual­fientlig (eller var det homofob?).

Och detta trots att jag gång på gång önskar alla frivilliga utövare av alla ­sorters sex lycka till i sängkammaren.

Men en sak gör jag aldrig, aldrig någonsin: viker från den plats jag anser vara självklar – nämligen vid de utsattas sida. Fortsätter att höra dem vars röster är så svaga att de knappt viskar längre, de som ingen längre lyssnar eller tror på.

Då är jag gärna moralkärringen.

Och sen var det surtanten. Detta eller hon »som inte fått k*k på länge« (vad nu det har med saken att göra). Eller »manshataren«.

Hur kan det fortfarande vara så insnöat i debatten att när min författarkollega Maria Sveland skriver en roman om incest så handlar nästan varenda intervju om huruvida hon »tycker att män är djur«? Men när GW Perssons senaste handlar om en man som våldtar och dödar ett barn, så får han mest frågor om hur mycket han tjänar?

Varför frågar ingen våra manliga författare om de hatar män, eftersom var och varenda deckare handlar om just män som skändar och dödar kvinnor? Tycker Nesser att män är apor? Vill Mons Kallentoft låsa in alla människor med snopp mellan benen? Finns det inga bra män, Lasse Wierup?

Och för min egen del – trots att jag ägnat merparten av mitt yrkesliv åt att berätta om störd manlig sexualitet – så antas jag ändå tycka illa om allt som har med män att göra. Jag kan säga att jag tycker mer och mer om bra män, ju mer jag fördjupar mig i ämnet dåliga män.

Det är bara så förbannat synd att så många av de män som kallar sig goda, ändå är så tysta.

Tänk om de goda männen kunde börja höja sina röster för att höras, tillsammans med alla oss andra horor, moralkärringar och surtanter. Då kanske det kunde börja hända grejer.

 Så här i juletider, så här i konsumis­mens tidsålder: låt oss prata leksaker. Halleluja.

En väninnas son leker ofta med Playmobil, pedagogiska och färgglada plastfigurer som fanns redan när jag var liten och som representerar olika branscher och yrkesgrupper i samhället.

Den unge pojken ifråga, en synnerligen klok och vetgirig sjuåring, hade en diskussion med sin mamma om vad han tyckte kunde vara bra, kommande kollektioner för det tyskägda leksaksföretaget. Bättre produktutvecklare än en ivrig förstaklasselev med sisådär tvåhundra Playmobil-figurer noggrant sorterade i lådor borde vara svårt att hitta.

Han är, sin ringa ålder till trots, väl insatt i de iskalla fascistiska vindar som viner genom Europa och vet också en del om förlagan till dagens främlingsfientliga partier: 1930-talets nazism.

Han vet vilka de onda killarna var, och kanske också vilka som kämpade på de godas sida.

Kunde kanske Playmobil komma med ett koncentrationsläger till nästa säsong? undrade han. Komplett med lägervakter, gaskamrar och magra fångar?

Missförstå mig rätt nu, jag försöker på intet sätt göra mig lustig här. I hans värld är det de onda killarna mot de goda, Darth Vader mot Luke Skywalker, cowboys mot indianer (eller ska det vara tvärtom?). I hans skalle förklarar man den svårbegripliga omvärlden genom lek och gestaltning.

I förra årets Playmobil-kollektion kunde man köpa ett set med egyptiska gravplundrare inklusive mängder av två centimeter stora vapenkopior och dolda tortyrkamrar under pyramiden. Min son, som tröttnade på sina Playmobil lagom till att han hade kompletta samlingar, låste ofta in illa omtyckta myterister under sin piratö av plast, att svälta till döds i fängelsehålan. Hans samling släggor, knogjärn, lansar, spikklubbor, svärd och muskedunder skulle fått vilken afghansk krigsherre som helst att bli grön av avund.

Men vissa saker går bara inte. Vissa saker kan vi tydligen inte förklara för våra barn. Somligt vill vi inte att de ska känna till. Krigsleksaker i all ära, men inte med koppling till den blodiga verklighet där ute som består av lemlästade, dödade och bortglömda krigsoffer.

För när vi – äntligen! – får sjunka bak i soffan med den där groggen som jultomten inte hann dricka upp under sin korta visit, då vill vi väl för Guds skull lyssna på lite Dean Martin eller Sanna Nielsen. Inte förklara för ungarna hur det verkligen ser ut, där ute? (Vi kollar på Karl-Bertil Jonsson med ljudet nedskruvat – räcker inte det?)

Pirater så som de såg ut och betedde sig för några hundra år sedan – visst. Fattiga, desperata och tungt beväpnade pirater utanför Somalias kust som bordar lyxyachter och stjäl västerlänningarnas diamanter och Iphones – det hittar du inte i Playmobilkatalogen.

Stjärnornas krig eller Harry Potter med alla sina subtila blinkningar till antisemitism och utrotning – helt okej under julgranen.

Men vad tror du om en Legovärld i present med flyktinglägret i Darfur som förlaga? Komplett med Läkare utan gränser-tält, kolerasmittade latriner och en jeep med en tre centimeter stor George Clooney-lookalike med filmande entourage som kommer för att rädda de små afrikanska barnen? Inte?

Och om du funderar på ett stort rosa prinsesslott till dottern – glöm inte den »färgstarka« konkubinen som gömmer sig i konungens salar, eller den pinsamme avpoletterade prinsessgemålen som får smita ut bakvägen efter sitt snedtramp. Kommer kanske drottningen i uppdaterad version till julen 2010 med påmålade tårar och ilsket knutna nävar?

Hittar du det inte i din BR-katalog? Det kanske bara är dags att vända blad.

Vad är det med män som hamnar i fåtöljen hos Fredrik Skavlan i SVT? Varför detta ständiga fokus på allt de gör för att förstöra livet för sig själva?

Eller är frågan felställd? Handlar det snarare om vad det är för fel på studiopubliken hos Skavlan? Som vrålar som aporna på Skansen så fort en manlig stjärna av något slag öppnar sitt hjärta och berättar om missbruk, bortprioriterade barn, matorgier och misslyckade äktenskap. Som älskar ihjäl män med solklara självskadebeteenden, män som behöver hjälp – inte mer applåder. Vill de att männen ska dö, eller vad är det med dem?

För något år sedan satt den alltid lika öppenhjärtliga artisten Robbie Williams i studion och berättade om sitt mångåriga drog- och alkoholmissbruk.

Han mådde bättre nu (hade träffat en tjej) och kommit med en ny platta (ärligare än någonsin förr) och berättade om scenskräck, ångest och en aldrig sinande tillgång på nakna brudar, knark och vilda fester. Trots sina unga år har han tveklöst varit på väg att supa, knulla och knarka ihjäl sig några gånger sedan han slog igenom som rosenkindad tonåring i pojkgruppen Take That.

Och vad gör publiken när han säger att han varit på väg att dö? Att han alltid ätit och drogat sig fet på varje turné? Jo, de vrålar. De skrattar så de skriker. De applåderar.

Robbie Williams vände sig till publiken – inte så mycket arg som beklämd. What’s the matter with you guys? Don’t applause. Jag berättade precis att jag knarkade. Det är inget att applådera åt.

Klapp-klapp-klapp igen. De kan inte låta bli. Eller också står studiomannen från helvetet i kulisserna och varje gång en man berättar för Skavlan om hur sällan han träffar sina barn, så håller hanupp en skylt där det står »applådera NU!«.

Senast var det Leif GW Persson. Få svenska författare är så öppna med sin oro om sin annalkande död som just denne professor i kriminologi. Han har, tveklöst, ett självskadebeteende.

Skulle han vara en tjugoårig Lisbeth Salander-kopia som satt hos Skavlan och berättade att hon nog kommer att vara död om fem år eftersom hon knullar runt så mycket, helt oskyddat dessutom, och skär sig i armarna och håller på – då skulle någon ringa socialen.

När det är en stenrik gubbe med ätstörningar och perioder av ­alkoholism – som han själv berättade för Skavlan – vad sker då? Jodå, publiken vrider sig av skratt. Skavlan skrockar han också och ber sedan GW att detaljerat återge vad han och vännen Jan Stenbeck åt under sina matorgier.

Hahaha, och så dog den ene av dem. Klapp-klapp-klapp. Ny skylt: »Gapflabba NU!« Förlåt min trångsynthet, men exakt vad är det som är så roligt med att JanStenbeck åt sig själv till döds?

För något år sedan diskuterades pratshowundret Skavlans fyrkantiga kvinnosyn – och om den finns fortfarande en del att önska – men kanske är det dags att börja diskutera hans problematiska manssyn. Eller allas vår fyrkantiga bild av män som mår dåligt och gör själva illa.
GW verkade vara den enda som var bekymrad över sina hjärtproblem. Skavlan bara skrattade åt det. Du kanske dör snart – tänk, så lustigt. Du är man, du kan omöjligt vara ett offer. När du skadar dig själv ger det en spännande krydda till ditt skapande, och ger oss en bild av dina inre »dämoner« (tack för lånet, Ingmar).

Kikki Danielsson däremot, hon är tragisk och då lägger Skavlan huvudet på sned. Då vrålar inte publiken, då ser vi bara det kvinnliga offret bakom en dimslöja av medlidande och förakt. Men självskadande män som super, knullar och äter som Obelix – det är riktiga karlar det.

Detta var vad jag vaknade till när valet var över och när rösterna var (nästan) räknade: ett nytt riksdagsparti – sprunget ur den öppet rasistiska rörelsen. Numera kamouflerat med allsköns spackel till ett parti som på allvar verka tro att folk inte ser hatet och fördomarna bakom flin, sneda luggar och putsade glasögon.

Jag vaknade tillsammans med två små barn som inte förstod varför deras mamma var och är så bedrövad. Två barn som är fyra och sex år gamla och inte på något sätt märkt av de iskalla vindar som drar genom samhället. Som inte funderar kring sin fars ursprung, som ännu inte blivit ifrågasatta för sitt långa efternamn eller för sin hårfärg. Som bara fått höra att de blir så fint solbrända på sommaren, inte att de borde »åka hem« eller lära sig »fatta hur man gör i det här landet«.

Jag undrar när, om, den dagen kommer. De senaste veckorna har det känts närmare än någonsin. Mer skrämmande än någonsin förr.

Jag såg på min son och undrade hur länge det kommer att dröja tills han får höra att han inte är lika svensk som andra. Jag undrar hur Sverige ser ut om fyra år, om åtta eller tolv år när sverige­demokraternas tonläge känns lika naturligt som att ny demokratis flykting­politik till slut blev folkpartiets och socialdemokraternas.

När vi har glömt allt det vi sagt direkt efter valet. När kappan har vänt både en och två gånger.

Om min son snor en cykel en dag, kommer någon att hitta förklaringen i hans pappas mellanösternrötter då? Inte i det faktum att jag snattade som tonåring?

Om han – gud förbjude – är taskig mot en tjej i framtiden, beror det då enligt vårt nya hatiska riksdagsparti på att han har fötts med en »aggressiv gen« som bara finns söder om Medelhavet och inte i den geggigaste skånska myllan?

Om min dotter blir en känd idrottare­ – kommer det svenska folket att älska henne utan förbehåll då, eller kommer hon att bli »iraniern« den dag hon missar en straff eller beter sig oschysst på plan?

Åkesson säger att de har motarbetats men vi är många som tycker att det var precis tvärtom. Sverigedemokraterna fick dansa martyrvals hela valrörelsen.

Jag blev inte ett dugg förvånad att de bestämde sig för att försöka kapa våldtäktsfrågan och göra den till »sin«. Som om de egentligen skulle bry sig om våldtagna kvinnor. Färre invandrare och mer belysning i parkerna – hur hjälper det Anita, 52, som blir våld­tagen hemma av Carl, 53?

Men mest skrämmande är att de fick gehör för sin så kallade statistik. I partiledar­utfrågningen i »Studio Ett« kunde Åkesson påstå att varannan våldtäkt begås av invandrare, trots att påståendet kommer från en allt annat än tillförlitlig genomgång av fällande domar. Inte polisanmälda våldtäkter, utan domar.

Det faktum att sverige­demokraternas »granskning« av våldtäktsdomar snarare visade på en tydlig diskriminering – risken att bli fälld för våldtäkt är betydligt större om du har utländsk bakgrund – passerade i princip obemärkt.

Så krattar man manegen för ett gäng lögnare. Så går det till när man yrvakna sätter sig upp efter valet och säger oj, vadå, menade de allvar? Är de verkligen inne i riksdagen? Ojoj.

Men nu har vi, journalister, debattörer och samhällsmedborgare, chansen. Nu är det de som granskas. Nu ska varje siffra vändas och vridas på. Nu ska de få förklara varje formulering.

Nu är det dags att sverigedemokraterna, inte invandrarna, förklarar sitt ursprung och den aggressivitet som har varit deras ledsagare i så många år. Nu har vi fyra år på oss att syna deras bluff.

 Jag hade ett samtal med min bankman Per nyligen. Han gav mig en del goda råd och berättade samtidigt för mig om privatpersoner som bokar tid för ekonomisk rådgivning hos dem på banken. På ett av bankens stora kontor, i en rikemansenklav någonstans i Stockholmsområdet, är den enskilt vanligaste frågan vid de där bankmötena följande: »Har jag råd att skilja mig?«

Och, sa min bankman Per med ett snett leende, det vanligaste svaret är: »Nej. Inte om du vill fortsätta leva det liv du lever i dag.«

Jag ser framför mig hur de där frihetstörstande, uppgivna äkta fruarna och männen lommar hem igen med sitt kontoutdrag och sin amorteringsplan mellan benen. Biter ihop ett tag till. Och gör det som verkar ha blivit den nya familjeterapeutiska panikåtgärden: renoverar köket. Gör ett spa nere i källaren. Eller byter plats på klädkammaren och gästtoan. Kanske feng shuiar trädgården?

Men något håller på att hända. Nu kommer Timell-baksmällan.

I ett land där de vanligaste skadorna som medelålders män söker akut sjukvård för under sommarmånaderna är »renoveringsrelaterade« är det kanske dags att någon snart drar i bromsen. Jag vet barn på mina ungars skola som träffar familjens polske hantverkare oftare än sin hårt arbetande pappa. Herregud, någon måste ju dra in alla pengar för att kunna bygga ut, bygga till, bygga mer. Men fint blir det.

När Henrik Schyffert sätter sitt trendkänsliga finger i luften och gör en krogshow om den svenska inredningshysterin (tillsammans med Fredrik Lindström, premiär i Stockholm efter nyår), då vet man att hamrandet vi hör inte är från altanbygget utan från den sista spiken i kistan. Där inne i lådan ligger Drömmen Om Det Perfekta Hemmet (eller var det Det Perfekta Livet?) och möglar.

Det här är inte en annons för miljöpartiet och en bön om mindre konsumtion, om nu någon trodde det. Detta handlar snarare om min egen pseudopsykologiska analys: Varför håller vi på så här? Vad är det vi jagar? Eller ställer jag frågan fel: Handlar det snarare om vad vi flyr från?
Det finns något djupt tragiskt och motsägelsefullt i den tid vi lever i och det där beskedet från banken om att vi med alla våra amorteringar inte bara sitter i deras knä, utan också i klorna på ett liv som vi kanske inte riktigt vill ha – när vi väl har fått det.

Vi är så berusade av fram­gången och den beroendeframkallande känslan av att kunna köpa mer, köpa fler, att vi inte alls märker när vi passerar den hårfina gränsen. När vi inte längre äger vårt hus, våra prylar, våra statussymboler – utan de äger oss.

Tanken med de senaste decenniernas kvinnokamp var ju att vi skulle ha råd att skilja oss och ta oss ur olyckliga äktenskap. Särbeskattning, dagis för alla, maxtaxa och arbetet mot löneskillnaderna. Det är lätt att glömma hur fruktansvärt mycket svårare det var för en kvinna att lämna hem och man för säg tjugo år sedan än det är i dag.

Men vad hände? I stället har en hel generation skapat en livsstil där vi har målat oss så trångt in i ett hörn med hjälp av huslån, renoveringar och stigande räntor att nu inte bara kvinnor, utan även män, sitter fast.

Eller – det är ju inte precis så att någon står med en pistol mot skallen på oss. Det handlar bara om Cole & Son-tapetserade garderober, eternity-pooler och hemma-spa med något jävla doftljus på en bänk. Därmed inte sagt att man inte kan gilla att ha det fint omkring sig – men försök se dig själv i spegeln i kväll och fråga dig vilket pris du betalar för allt det där. Och glöm inte en viktig sak: det kommer att bli än värre. Låne­räntorna är på väg uppåt.