Våldtäkt dygnet runt

Om den listan kan man säga mycket, men kanske framför allt att en sådan utnämning – med tanke på vilken typ av bittra, kränkta herrar som hade satt ihop den – är fantastiskt hedrande. Med sådana fiender inser jag att jag måste ha gjort något rätt här i livet, och bugar ödmjukast.

Men intressantast är kanske framför allt motiveringen till varför jag är så »farlig«. Den lyder kort och koncist »Våldtäkt 24/7«. Detta syftar inte på något datum utan att jag till listans upphovsmäns irritation talar om våldtäkt 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. De verkar tycka att jag är tjatig. Och därför farlig.

Och ja, vad ska man säga? Jag håller ju med dem. Jag tycker också att det är irriterande. Jag håller med om att det är tjatigt.

Jag om någon skulle mer än gärna vilja sluta prata om våldtäkter, om sexhandel, om mord på kvinnor i nära relationer, om pedofiler och om sönderslagna mammor, om det berodde på att våldet mot kvinnor minskade eller till och med försvann. Det skulle rent ut sagt vara helt jävla underbart.

Men så här är det. Förra året polisanmäldes över 6 500 våldtäkter i Sverige. Mörkertalet av alla dem som inte vågar, orkar eller kan polisanmäla är inte inräknat i den siffran. Det sker våldtäkter dygnet runt, på årets alla dagar, år efter år. Det är långt mer än 24/7. Det kan låta tjatigt.

Det är inte många av de våldtäkterna som blir löpsedlar i stil med den senaste tidens gruppvåldtäkter i svenska Sundbyberg, i Steubenville, Ohio eller på en buss i New Delhi, Indien. Men varje gång en ny våldtäkt här hemma eller ute i världen uppmärksammas så påminns vi, män som kvinnor, om den fortfarande gigantiska klyftan mellan könen. Inte minst cementeras bilden av att kvinnor ska passa sig (och därmed skylla sig själva om de inte gör det) varje gång medier ställer den minst sagt ledande frågan »Är ni rädda nu?« till ett gäng anonyma tjejer på stan, nu senast stoppade av en Aktuelltreporter ett stenkast från brottsplatsen i Sundbyberg.

Vad ska de svara annat än så att mediernas redan färdiga förklaringsmodell om att tjejer, inte killar, lever farligast efter mörkrets inbrott? Så skapas massmediala »sanningar«.

Vi påminns om att för somliga män så är en kvinnas nej inte värt någonting. Att för vissa myndighetspersoner så är det alltid viktigare att upprätthålla bilden av »våra fina grabbar« än att skydda enskilda kvinnor. Vi påminns gång på gång om att samhället i stort tycker att våldtäkt är en kvinnofråga, något som kvinnor själva ska se till att »inte bli« utsatta för.

Så ja, jag tycker också att det är tjatigt. Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt mäns våld mot kvinnor och vissa saker har jag sagt så ofta att jag funderar på att ta med mig en upplärd papegoja till intervjuerna i stället. Nej, den vanligaste våldtäkten äger rum i hemmet där offer och gärningsman känner varandra. Nej, det är inte bara invandrargäng som våldtar. Ja, det finns offer i alla samhällsklasser. Nej, det går inte att se på utsidan vem som är våldtäktsman. Och nej, män bär ingen kollektiv skuld. Och ja, män har ett kollektivt ansvar att visa på goda motbilder.

Och att påpeka detta om och om igen är uppenbarligen farligt. Så farligt att jag placeras på en bronsplats på en lista över några av Sveriges i särklass intelligentaste, mest hedervärda och engagerade kvinnor.

Klart en blir stolt. Och fortsätter tjata om våldtäkt 24/7, ett tag till.