Myten om familjens förfall

Julen är för många en av tid av gemenskap, då tiden äntligen finns att umgås med de närmaste. Sam­tidigt kan julen vara svår tid för dem som inte lever upp till kraven. Enligt statistiken är julen också en tid av fylla och misshandel.

I centrum för all denna glädje och sorg finns drömmen om familjen. Mamma, pappa, barn.
Många har bilden av att kärnfamiljen är på väg bort, utmanad av skilsmässor, alternativfamiljer och allmän normupplösning. När forskarna i Fokus reportage frågar åhörare på sina föreläsningar hur många av alla barn de tror lever med sina biologiska föräldrar, är svaret mellan 30 och 50 procent. Många tror sig hört att en majoritet lever utan sin biologiska pappa eller mamma.

Sanningen är att över 70 procent av alla barn i Sverige lever med båda sina biologiska föräldrar. Och inte nog med det. Fokus egen undersökning (se »Veckans fråga« på nästa sida) visar att människor i alla åldrar, i alla delar av landet fortfarande drömmer om kärnfamiljen. Unga såväl som gamla, på landsbygden såväl som i storstan. Allas ideal är mamma-pappa-barn. Det spelar heller ingen roll om man själv lever som singel eller i kärnfamilj – drömmen är densamma.

Nu kanske den konservative drar en lättnadens suck, medan kritikern av familje­normen förtvivlar, men i dessa siffror ligger en sanning värd att begrunda. Den bild av familjen vi har överensstämmer inte med verkligheten, och då är inte heller problemet det som vi trott att det var.

Att familjen är stark kan inte rimligtvis vara ett problem. Uppenbarligen vill de flesta leva i en parrelation med barn – då är det bra om denna önskan kan uppfyllas. De flesta undersökningar visar att svenska barn är trygga och mår bra, även jämfört med andra länder. Sverige är också ett av de länder i Västeuropa som har högst ­födelsetal, vilket är ett tecken på att människor vill och vågar satsa på familjen.

Vad som däremot är ett stort problem är om vi i tron att kärnfamiljen är hotad gör livet svårare för de som inte lever i en traditionell kärnfamilj. Om de som tillhör minoriteten, vare sig det är självvalt eller ofrivilligt, drabbas av majoritetens dominans.

Många som lever ensamma har känt hur stort det sociala trycket kan vara på att träffa någon, eller bilda familj. För många barn till ensamma föräldrar är julen inte bara en glädjens tid, utan också en tid av utanförskap. Risken är att acceptansen för det avvikande blir mindre, i takt med att den första skilsmässogenerationens barn slår tillbaka och anammar de värderingar och symboler som deras föräldrar i sin tur gjorde uppror emot. Statistiken visar på allt fler och allt mer storslagna kyrk­bröllop.

Förutom att det för många är socialt stigmatiserande, kan det vara ekonomiskt förödande att leva utanför kärnfamiljen. Medan barnfamiljernas ekonomi fått tillskott i form av maxtaxa, skattelättnader och höjda barnbidrag, har utvecklingen för ensamstående föräldrar, framför allt ensam­stående kvinnor med barn, varit betydligt sämre.

Ensamstående föräldrar med barn drabbades hårdast av nedskärningarna på 90-talet. Och skevheten består. Regeringens egna fördelningspolitiska analyser visar att ensamstående kvinnor med barn är den familjetyp som har minst kvar att leva på varje månad och inte heller har hängt med när andra fått det bättre. Den politiska logiken bakom skevheten är enkel– barnfamiljerna är många, köpstarka och bra på att driva opinion. De ensamstående mammorna och papporna är färre, och har inte tiden eller orken att slåss för sin sak.

Det är dags att sluta oroa sig, kärn­familjen, den står starkare än någonsin.

De som behöver försvaras är de som av eget val eller av omständigheterna inte lever enligt normen mamma, pappa, barn. I ett samhälle som har ambitioner att vara öppet och tolerant bör de få samma respekt, omtanke, frihet och möjligheter. Men så ser inte verkligheten ut i dag, varken ekonomiskt eller socialt, vad som än sägs i debatten

fokus 22/12-05

Text: