Våga tro på Irak

Historien har en egenskap som alltför ofta glöms bort – den går inte att ändra på. Så här knappa tre år efter USA:s invasion av Irak är det många som vill ha det som hänt ogjort – enligt de senaste opinionsmätningarna en majoritet även av amerikanerna. I Sverige tycks missnöjet med USA:s agerande i Irak och andra amerikanska militära insatser nu så djupt att svenskarna, enligt Fokus/Gallup, inte vill att svensk trupp deltar i någon operation ledd av USA, inte ens under FN:s flagg.

Det finns i missnöjet över invasionen en tendens att nästan triumfatoriskt konstatera »vad var det vi sa«; ännu fler amerikanska soldater har strukit med, ännu fler irakiska poliser och civila har mördats, och infrastrukturen fungerar fortfarande inte. EU som helhet har inte velat ta på sig något militärt eller mer omfattande civilt ansvar i Irak. Sverige bidrar med små, oftast lovvärda, men punktvisa insatser.

Men faktum är att invasionen inte går att göra ogjord. Saddam är störtad, Irak förändras och fokus bör nu ligga på vad som händer härnäst.

Irak står vid ett vägskäl. Resultatet som avtecknar sig efter landets första riktiga parlamentsval speglar landets religiösa och etniska splittring. Där finns de nästan fristående kurderna i norr, de oppositionella sunniterna i mellersta Irak och framför allt majoriteten shiiter och shiitiska religiösa partier. Som Fokus reportage inifrån Irak visar så finns i dag starka tendenser till religiös intolerans i landet.

Vad som alltför sällan talas om är att det arabiska Irak religiöst är ett systerland till det persiska Iran. Länderna är de enda i världen med en shia-muslimsk majoritet. Trots det blodiga kriget på 80-talet delar de en lång gemensam historia. Dagens ledarskikt bland Iraks shiiter, både politiskt och religiöst, var till stor del i exil i Iran under Saddam. Heliga platser och religiösa lärosäten är gemensamma. När nu Irak tar sina första stapplande steg som fritt land är det oundvikligt att Irans inflytande blir stort.

Just där ligger också faran för Irak. Inte bara genom att demokratiska rättigheter och kvinnans ställning hotas av en iransk-inspirerad regim. En sådan skulle också möta våldsamt motstånd från den sunni-­islamiska minoriteten och sannolikt leda till att kurderna bryter sig loss – det finns i sådana fall stor risk för ett scenario liknande det i Jugoslavien.

Men i Irak finns nu också hoppet. Ett folkvalt parlament innebär en öppning för en riktig politisk process med allianser, kompromisser och fredlig samverkan. Terroristerna och självmordsbombarna, många av dem icke-irakier, låter sig inte imponeras. Men den väpnade shiitiska milisen ställde trots allt upp inom en val­allians. Kanske allra mest uppmuntrande är det faktum att motståndsledare i sunniområden som vid det förra valet till en provisorisk regering uppmanade till bojkott denna gång rådde sina anhängare att rösta.

Vad minoriteterna inte är betjänta av är att amerikanerna, deras sista garanti och skydd under processen, nu drar sig tillbaka. Paradoxalt nog fruktar folkgrupperna varandra så mycket att många, trots hat mot ockupationsmakten, inte vill bli av med den, inte förrän läget stabiliserats.
Frågan är vad dagens situation i Irak innebär för oss svenskar och européer? I första hand att det är dags att sluta skälla på invasionen och i stället, med all kraft, våga tro på Irak. Att Irak faktiskt blir det »föredöme för regionen« som Bushadministrationen talat om. Låt Bush visa att han kan hålla vad han lovat.
Mänskliga rättigheter, demokratiska rättigheter och kvinnans rättigheter i Irak är vad som borde stå på plakaten – inte »yankies go home«. Låt oss dessutom envist kräva konsekvens av USA – att inte med ena handen störta Saddam för att med våld införa demokrati i Irak, och med den andra hålla den totalitära antihumanistiska saudiska regimen bakom ryggen och se diktaturen i Egypten som allierad. Låt oss ge Libanon allt tänkbart stöd som föregångsland för arabisk demokrati.

Vi spelar inte någon stor roll för utredningen, inte ­Sverige och inte ens de stora europeiska nationerna. Men vi kan i alla fall spela en ­konstruktiv roll – det är vad Irak behöver.

Text:

Toppbild: Martin von Krogh