Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Drömmen om OS – och dess pris

Det talas om det svenska alpina skidundret och förväntningarna inför OS är skyhöga. Men för att nå hela vägen fram till sekunderna av perfektion måste stjärnorna acceptera ett liv av uppoffringar, ensamhet och stress. Fokus har träffat två systrar som vet vad som krävs. Den ena laddar nu inför sitt andra OS. Den andra hoppade av när pressen blev för hård. Allt började i en skidbacke i Huddinge söder om Stockholm, där drömmar fortfarande föds och nästa generation svenska skidstjärnor formas.

Flottsbrobacken i Huddinge en tisdagkväll i januari. Det är träning för 8-10 åringar. Melissa Landén och Amanda Stenberg är redan vid åtta års ålder rutinerade tävlingsåkare. De tränar två gånger i veckan och så här års är det tävlingar varje helg. De senaste resultaten var strålande, Amanda vann och Melissa knep tredjeplatsen. Tjejerna har åkt skidor sedan treårsåldern, och nu har de siktet inställt på en framtida skidkarriär.

– Jag tror att jag ska bli en sån som Anja Pärson, säger Amanda och Melissa instämmer.
De siktar högt, men så kommer de också från en av landets främsta alpina klubbar. Huddinge är inte känt för sina branta berg, men dess skidklubb fostrat en lång rad unga skidstjärnor. Här satsas stenhårt på träning och utveckling.

För att få börja träna i klubben måste man vilja tävla, berättar Ulf Olofsson, klubbens ordförande. Han menar att framgångsreceptet består av en stark sammanhållning mellan föräldrar och aktiva i kombination med duktiga och engagerade tränare. Försäsongen inleds i september, men även på sommaren är det träning. När Melissa och Amanda får frågan om de någon gång är lediga svarar de att de ju har sportlov, för att snabbt tillägga »Men då är vi i fjällen!«.

Det var Huddingeklubben som fostrade systrarna Janette och Christine Hargin. De växte bokstavligt talat upp i Flottsbrobacken och följdes sedan åt genom otaliga träningar, tävlingar och läger till världseliten, till de stora tävlingarna och mästerskapen.

Men nu har deras karriärer gått skilda vägar.

I samma stund som småknattarna flyger nerför backen i Flottsbro står Janette Hargin i backen i italienska Cortina där hon tillsammans med den alpina truppen, och lagkompisen Jessica Lindell Vikarby, även hon från Huddinge SK, finslipar formen inför OS i Turin.

Janette är lite oroad över att hon känt av knäskadan som hon ådrog sig häromveckan. Hon berättar hur tufft det är mentalt att klara av livet som landslagsåkare. Hon säger att hon inte bryr sig om andras förväntningar, att hon bara åker bara för sig själv och ingen annan. Den enda pressen kommer inifrån. Att prestera.

– Fram till det ögonblick man står på startlinjen tänker jag på laget, sen är det bara jag själv som gäller, säger Janette.

Livet som landslagsåkare innebär att ständigt vara på resande fot, hela vintersäsongen är ett kringflackande mellan olika tränings- och tävlingsplatser. Det är, som Janette säger, en väldigt speciell situation. En stor del av året tvingas man bo och umgås med människor som man själv inte har valt att leva med. Alla är de superindividualister med ett och samma mål i sikte, att vinna. Samtidigt är det viktigt med en stark lagkänsla, att man stöttar och hjälper varandra.
Med åldern blir längtan efter ett »vanligt« liv starkare och starkare, berättar Janette. Särskilt när vännerna hemma i Stockholm studerar, jobbar och skaffar familj.

På Södermalm i Stockholm finns lillasyster Christine Hargin. Hon har bytt pjäxorna mot pluggböckerna. Efter flera år i det alpina landslaget beslutade hon sig förra våren för att avbryta satsningen och istället börja studera ekonomi. Först var det menat som en paus men när väl beslutet fattats blev pausen för alltid.

Christine berättar att det absolut svåraste med tiden i landslaget var den mentala påfrestningen som det innebar att leva i den atmosfär där extrema tävlingsmänniskor möts i extrema situationer. Samtidigt har hon många bra minnen, tävlingarna, känslan av ett bra åk och att prestera.

– Även om människorna är påfrestande så har vi levt väldigt nära varandra, upplevt mycket tillsammans och haft väldigt roligt.

Det praktiska var aldrig något problem. Den tid som Christine spenderade med laget var väldigt bekväm och välorganiserad. Alla resor var ordnade, boendet fixat, och dagarna var fullspäckade med träning och tävlingar. Det svåra var att klara den ekonomiska biten, att få ihop till hyran, och att strukturera livet utanför skidåkningen.

– De satsar hårt på att få fler och bättre sponsorer, för att kunna förbättra träningsmöjligheterna. Istället borde man satsa mer på helheten, på att individen mår bra, säger Christine.

För att platsa i laget krävs det att man är beredd att satsa och offra allt, men det är inte alltid som hårt arbete betalar sig. De kvinnliga åkarna har fått vänja sig vid att ständigt vara i skuggan av Anja Pärson. Medan allt som rör Anja skapar feta rubriker på kvällstidningarnas löpsedlar, får de övriga åkarna dela på det medieutrymme som blir över. Christine säger att alla vande sig vid att Anja var den som fick mest uppmärksamhet, även om det var ganska påfrestande att bo med henne inför tävlingar eftersom hon aldrig gjorde någon hemlighet av att hon tänkte vinna.
Påfrestningarna tog med tiden ut sin rätt. Från början var pausen tänkt för att ta tag i personliga problem med bulimi och depression.

– Det kändes att jag hade försummat min hälsa, både fysiskt och psykiskt, genom att jag har pressat mig själv så hårt, säger hon.

Till slut var situationen ohållbar, både Christines kropp och psyke sa ifrån.

– När jag såg Emma Igelström berätta om sina ätstörningar på TV blev jag så förvånad, jag hade en bild av att det bara var misslyckade människor som drabbades. Det var så skönt att höra att jag hade fel, att man kan vara framgångsrik och ändå må dåligt.

Elitidrott innebär kroppsfixering. Det pratas hela tiden om kost och vikten av att äta rätt. Personen blir kropp. Christine berättar hur kroppen magnetröntgas för att se hur mycket som är fett och hur mycket som är muskler. Sedan jämför man sig med de andra i laget.

– Någon slags prestationsångest låg bakom mina ätstörningar, även om jag inte kan säga att det är skidåkningens eller lagets fel. Men det är klart att jag märker att det är lättare att hålla det i schack nu, när jag inte längre är aktiv.

Hon berättar att omställningen i kroppen var svår att hantera när hon lade av, hon kände länge en extrem trötthet av att sluta träna, eftersom kroppen inte var van vid att ta det lugnt. Samtidigt brottades hon med den psykiska biten.

– Det var verkligen en identitetskris. Från att alltid ha vetat vad jag ville göra och vem jag var, till att inte ha någon identitet alls. Tidigare var jag skidåkare, nu var jag plötsligt ingenting.

– Jag hade ett enda mål med livet, att lyckas som skidåkare, och det målet försvann när jag slutade. Sedan kom jag på att jag ville börja plugga, och nu tar jag en sak i taget.

Enligt Ylva Nowén, även hon före detta alpin landslagsåkare, är den mentala biten helt avgörande för en skidåkares framgång. Trots det upplevde hon när hon var aktiv att ledningen inte lade tillräcklig energi på mental träning.

– Vi blev snarare motarbetade av tränarna, som inte hade något intresse för den mjuka biten. Den mentala träningen fick man sköta helt på egen hand, berättar Ylva.

Från landslagsledningens håll anser man att det inte finns något behov att fokusera mer på åkarnas psyke.

– Jag har under mina sju säsonger som tränare aldrig hört någon av landslagsåkarna efterfråga mental träning, säger tränaren Micke Junglind, och menar att det därför inte är aktuellt att knyta någon sådan coach till laget.

Ylva tror att det hos många svenskar finns en mental spärr som gör att de inte alltid är bäst när det gäller. Hon menar att jantelagen i vår kultur fortfarande är stark och att man helst inte ska sticka ut för mycket. De som gör det riskerar att sågas i pressen och anklagas för att vara kaxiga och dryga.

– Se bara på Anja och Zlatan. Andra länder, som USA, har inte denna mentalitet, och då är åkarna också mycket bättre på att ta för sig och prestera bra även under stark press, enligt Ylva Nowén.

Janette Hargin berättar att alla i OS-laget har olika sätt att hantera förväntningar och krav. Själv har hon kommit fram till att det som fungerar bäst för henne är att i alla lägen vara helt ärlig mot sig själv och erkänna de känslor av nervositet som kan dyka upp. Det är också viktigt att ha formulerat en målsättning för sig själv inför varje säsong, att fokusera totalt på uppgiften.

Uppladdningen är i full gång, OS börjar, om knappt en vecka går skidåkarna in i hetluften.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera