Långt kvar innan mullornas makt är bruten 

Det iranska folkets hopp är förstås att deras mardröm snart ska få ett slut. Men iranierna måste förstå att om regimen överlever en revolution eller ett kuppförsök, kommer den inte att visa nåd. Den kommer att slå tillbaka – skoningslöst och systematiskt. Som ett blödande rovdjur trängt in i ett hörn kommer den att använda all återstående kraft till att slakta, krossa, och utplåna alla rester av oppositionen. Mullorna kommer att statuera exempel och eftersom de visat sig oförmögna att vara ett reellt hot mot väst och Israel, kan de inte göra annat än att statuera exemplen på än sin egen befolkning.

Sedan den islamiska revolutionen 1979 har regimen i Iran profilerat sig som en regional stormakt och utmanare till Saudiarabien, samtidigt som den aktivt hotat andra stater i regionen. I dag framstår mycket av denna självbild som urholkad. En betydande del av Irans maktutövning har länge byggt på avskräckning och en noggrant upprätthållen image av styrka – inte olikt hur Sparta en gång använde sitt rykte som ett slags försvar.

Men vad hände med Sparta när ryktet sprack? Förändringen kom vid slaget vid Leuktra år 371 f.Kr., där den thebanske fältherren Epameinondas besegrade den spartanska armén – något som fram till dess ansetts otänkbart. Thebe använde en ny och djärv taktik med en förtätad vänsterflank som bröt Spartas militära övertag. Spartas militära och politiska dominans försvagades efter slaget lika snabbt som stadsstatens image. Thebe, under Epameinondas, traskade vidare och invaderade Lakonien – hjärtat av det spartanska Grekland.

Man frigav många av Spartas heloter (slavar) och grundade nya städer, däribland det thebelojala Messene. Detta urholkade Spartas ekonomiska och demografiska bas och staden återhämtade sig aldrig. Samma fråga uppstår nu i Mellanöstern. Vad återstår när omvärlden inte längre tror på myten om Irans förmåga? För det gör världen inte längre.

Ryssland har i över tre år försökt etablera luftherravälde över Ukraina utan att lyckas. I mitten av juni uppnådde den israelisk-amerikanska alliansen samma sak gentemot Iran på bara något dygn. Den islamiska republikens anspråk på styrka framstår i dag som alltmer ihålig.

Mot denna bakgrund har ett gammalt internetmeme åter börjat cirkulera. I podden God Ton påminde moderatpolitikern Hanif Bali om den bilden där en leende fånge med snaran runt halsen vänder sig mot en medfånge och frågar: ”Är det första gången?”.

Det är nattsvart humor, men i grunden en påminnelse. För det här har hänt förut. I Iran har människor vid upprepade tillfällen försökt resa sig mot den islamistiska regimen men slagits ner varje gång. I Ukraina har revolutioner också kommit och gått utan att egentligen leda till varaktig förändring – förrän långt senare.

Memen uttrycker just detta och bygger på igenkänningen i ett misslyckande som inte är nytt. Ukrainarna konstaterar i dag att de har varit i samma situation tidigare. De ser parallellerna och säger till iranierna: ”Vi vet vad som krävs för att det ska lyckas till slut, för till slut lyckades vi”.

Ukrainas första försök att bryta sig loss, den orangea revolutionen 2004, ledde till att valresultatet ändrades och att den västvänlige Viktor Jusjtjenko – mannen sin fick ansiktet vanställt av en förgiftning – kunde tillträda som president. Men de strukturella förändringarna uteblev. Väl i maktställning visade sig den tidigare oppositionen splittrad och oförmögen att enas kring en gemensam riktning.

Konflikterna mellan Jusjtjenko och premiärminister Julia Tymosjenko förlamade regeringsarbetet, och många utlovade reformer blev aldrig verklighet. Korruptionen fortsatte att grassera. Revolutionen saknade något som tydligt bröt med den ryska världen. Det fanns ingen samlad vilja att markera en ny nationell riktning bort från Moskvas kulturella och politiska inflytande.

Den orangea revolutionen var i första hand ett uttryck för missnöje med ett riggat val, inte ett nationalistiskt eller antiimperialistiskt uppbrott. Därför förändrades heller inte de underliggande maktförhållandena. Det dröjde nästan ett decennium innan en verklig kursändring kunde påbörjas genom Euromaidan.

Belarus utgör ett ännu tydligare exempel på vad som händer när oppositionen saknar både en tydlig politisk riktning och en brytning med den dominerande maktstruktur som de försöker frigöra sig från. Protesterna efter valet 2020 var omfattande och drog till sig hundratusentals människor.

Men någon samlad politisk ledning fanns aldrig, och oppositionen saknade både en gemensam strategi och förmågan att formulera ett alternativt samhällsprojekt. Precis som i Ukraina 2004 kvarstod de grundläggande maktförhållandena, och den gamla ordningen under president Lukasjenka kunde återställa kontrollen utan större interna sprickor.

Dessutom kunde Ryssland snabbt bidra med stöd i form av rysslojala trupper och säkerhetsresurser, vilket ytterligare stärkte regimens kapacitet att kväsa protesterna utan att riskera sammanbrott. Den kanske mest avgörande faktorn var dock frånvaron av ett nationellt uppvaknande.

Det ryska språket, den ryska historiesynen och den fortsatta konsumtionen av rysk media innebar att stora delar av befolkningen förblev kulturellt integrerade i den storryska världen. Protesterna riktades mot valfusk och övervåld, men ledde aldrig till krav på något principiellt uppbrott från det ryska imperiet.

Det saknades en sammanhållen idé om riktning, om framtid, om ett nytt vi. Många upplevde att de inte kämpade för något tillräckligt konkret eller meningsfullt. Det som stod på spel framstod inte som tillräckligt tydligt eller existentiellt, och därför var det heller inte något man var beredd att dö för. I ett sådant vakuum vinner alltid status quo.

Iran har varit vid gränsen till folklig resning flera gånger – 2009 när valet stals framför öppen ridå, 2019 under Aban–protesterna då ekonomin bröt ihop och 2022 efter sedlighetspolisens mord på den kurd–iranska kvinnan Jina Mahsa Amini. Vid flera av dessa tillfällen kom unga kvinnor att bli symboler för motståndet mot mullornas styre.

Filosofistudenten Neda Agha-Soltan, som sköts ihjäl under protesterna 2009, blev genom de spridda videobilderna ett ansikte för regimens brutalitet. Jina Mahsa Amini dog i förvar efter att ha gripits för påstått felaktigt slöjbärande och blev en samlande kraft i protesterna 2022.

Det är möjligen felaktigt att kalla dessa protester för svaga. De var starka på sitt sätt. De bars av kvinnor och unga, av en ny generation som vill leva fritt. Men revolutioner vinns inte av dansande flickor runt eldar. Det krävs mer. Vapen, någon eller några som kan organisera redan existerande aggression och våldskapital i ett samhälle, samt en vilja att dö för sitt folk och sin sak.

Och kanske viktigast av allt, sympatier inom delar av säkerhetsapparaten och militären. Utan detta slås även de modigaste upproren ned. I fängelser. Och i tystnad. Därför krävs ett annat angreppssätt. De iranska revolutionärerna behöver dra lärdom av andra försök – lyckade och misslyckade – särskilt varför det inte räckte i Belarus och vad som gjorde skillnad i Ukraina.

Auktoritära regimer faller inte enbart för att folket går ut på gatorna. Makthavarna bygger upp olika system av skydd runt sig, strukturer som gör dem svåra att rubba även vid omfattande protester. I Ukraina kunde Viktor Jusjtjenkos motståndare Viktor Janukovytj länge luta sig mot en stor rysktalande minoritet vars lojalitet inte primärt grundades i politiska program utan i kulturell tillhörighet.

För många var det viktigare att bevara banden till den ryska världen än att ifrågasätta korruption eller valfusk. Samtidigt visste Janukovytj att han hade Moskva i ryggen, redo att ingripa om balansen hotades. I Belarus har Lukasjenka haft samma fördel. Den kulturella och språkliga närheten till Ryssland (och den folkliga oviljan att frigöra sig från detta) har gjort att stora delar av befolkningen aldrig fullt ut upplevt vare sig honom eller hans ryska stödtrupper som främmande makthavare. Och när regimens ställning vacklade 2020 var det just ryskt stöd som stabiliserade läget.

I Iran ser skyddet annorlunda ut men fyller samma funktion. Den islamiska revolutionsgardeskåren (Sepāh) utgör en separat maktstruktur vid sidan av den reguljära armén (Artesh). Sepāh har långtgående militära, politiska och ekonomiska funktioner och lyder direkt under den högste ledaren Ali Khamenei. Dess befäl gynnas direkt av systemet genom tillgång till affärsintressen, kontrakt och privilegier.

Att förlora det politiska systemet vore för många att förlora sin försörjning och position. Det skapar ett djupt förankrat motstånd mot förändring inom själva statsapparaten. På liknande sätt har regimen i Nordkorea byggt upp ett beroendeförhållande där hela officerskåren i praktiken är ekonomiskt och socialt beroende av att det kommunistiska systemet består.

Att förstå dessa inre skyddssystem är avgörande. För utan en strategi som hanterar inte bara det offentliga förtrycket utan också dessa djupare maktordningar är chanserna till verklig förändring mycket små. Då hjälper som sagt inga dansande kvinnor utan slöjor.

Det finns flera förklaringar till varför upproren i Iran har misslyckats, trots det djupa kulturella arvet och en befolkning som gång på gång visat en vilja att protestera. En handlar om att Irans nationella identitet är splittrad mellan konkurrerande förståelser. Regimen har sedan 1979 systematiskt kopplat själva idén om Iran till det teokratiska systemet. Det innebär att nationalism i Iran ofta binds samman med lojalitet till revolutionens ideologiska arv.

Att göra uppror mot regimen kan därmed uppfattas som att man gör uppror mot nationen själv. Det saknas alltjämt en etablerad berättelse om vad ett post–islamistiskt Iran skulle vara. Man kan – även fast den iranska nationella identiteten sträcker sig mycket längre tillbaka än den ukrainska – säga att det är här som iranierna förlorar och ukrainarna vinner.

Ett annat skäl att revoltförsöken kuvats är att regimen har lyckats foga samman sin militära och ekonomiska struktur på ett sätt som skapar ett djupt ömsesidigt beroende. Sepāh kontrollerar både vapen och stora delar av näringslivet. Betydande delar av eliten är direkt ekonomiskt knuten till regimens fortlevnad. Detta försvårar varje försök till intern splittring i maktapparaten.

Här är uppförsbacken betydligt brantare än i Ukraina. Janukovytjs maktapparat vilade på direkt stöd från Ryssland och den rysk–ukrainska befolkningens ovilja mot väst. Men när en folkmajoritet som såg sig som i första han ukrainsk – inte europeisk eller rysk – försvann stödet för honom och han tvingades fly. Det enda som skulle kunna skapa en liknande situation i Iran är om maktapparaten förlorar sin image som stark och fruktad. Det håller nu på att ske.

Att både Israel och USA i praktiken agerar ostört i landets luftrum har börjat rucka på den självbild som regimen i årtionden har odlat – bilden av Iran som en regional stormakt att frukta. Frågan är vad Artesh, militären, gör av detta? Om utvecklingen leder till ett förlorat yttre anseende och en växande känsla av meningslöshet inom leden kan sprickor öppnas.

Men för att något verkligt ska förändras krävs även rörelser underifrån. Frågan är om sådana kan växa fram till utomparlamentariska, militanta antiregimsgrupper som på allvar kan utmana makten. Protester räcker inte längre. Det handlar inte bara om att stå upp, utan om att kunna slå tillbaka mot regimen.

Det leder till den tredje förklaringen till att de iranska revolutionsförsöken hittills har misslyckats . De folkliga protesterna I Iran har ofta varit starka i sitt motstånd, men svaga i sin organisation. Det har saknats en enad ledning, en tydlig strategi och samordning mellan olika oppositionella grupper i samhället. I många fall har upproren stannat vid moraliska markeringar snarare än att utvecklas till strategiska utmaningar mot makten.

I Ukraina lyckades till exempel Dmytro Yarosh och Andriy Biletsky ena fotbollshuliganer och nationalistiska aktivister mot ett gemensamt mål genom att organisera Högra Sektorn och andra voluntärbrigader. Man kan tycka vad man vill om dem, men utan dessa grupper – beväpnade endast med järnrör, kastruller på huvudet och sköldar av plåt – som vågade konfrontera rysk specialmilitär beväpnad med AK–47:or, prickskyttegevär och pansarvärnsgevär den 20 februari 2014, hade Maidan aldrig kunnat hända.

Sedan 2015 har dödsoffren hedrats varje år i Ukraina på just den dagen: De Himmelska Hundras hjältars dag. Belarus saknade något liknande. Iran likaså. Allt detta gör att den starka iranska identiteten inte per automatik blir en tillgång i kampen mot regimen. Tvärtom kan den, när den inte omformuleras politiskt och framtidsinriktat, hållas som gisslan av just de strukturer som protesterna riktas mot.

Den centrala utmaningen är därför inte att skapa en identitet från grunden, utan att formulera ett trovärdigt nationellt alternativ till den berättelse som regimen fortfarande kontrollerar – ett alternativ som en bred folkmassa kan sluta upp bakom.

Kan Reza Pahlavi vara en sådan enande figur? Kan löftet om en starkare ekonomi eller den abstrakta idén om västerländsk demokrati utmana det som ayatollan erbjuder i dag? Bara iranierna själva kan besvara det. Men something’s gotta give.

Ett fortsatt maktinnehav för den islamiska republiken efter Irans förnedring i kriget mot Israel kommer att innebära ett än hårdare förtryck mot den egna befolkningen.

Ukrainaren med snaran runt halsen på memen skrattar inte åt iraniern. Han skrattar med honom. För han vet att kampen precis har börjat. Och han vet vad som krävs för att överleva den.

Skribenten är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet.

***

Läs även: Kriget mot Iran ritar ny världskarta

Läs även: Käck influenser gör reklam för terrorstaten Iran