Madelaine Levy: Hårdrockskonservatismen

Det är som upplagt för en stjärnsprakande krock mellan konservatism och modernitet. Gene Simmons, bekväm Los Angeles-miljonär med ett förflutet som vitsminkad sångare i megarockbandet Kiss, ska lära tio väluppfostrade brittiska internatskoleelever med exceptionell musikalisk begåvning att bli rock’n’roll. Programmet heter »Rockskolan« och har nyligen sänts i TV4.

Till en början går det som det ska. Genes högljudda, oförutsägbara lärarstil skrämmer de religiösa, klassiskt skolade eleverna som har svårt att »släppa loss« och inte gillar att gasta i mikrofonen eller slå hårt på instrumenten. Gene lär dem rockens ABC och sätter, som kursboken dikterar, ihop ett band där den mobbade skolpojken förvandlas till Tourettespottande, spastisk sångare medan tjejerna får svänga med det långa håret vid pianot eller bli gruppens stylister.

Men så ska internatskolans rockilliterata muslika studierektor besöka Gene i hans Los Angeles-mansion. Rektorn förvandlas till nyfiken ekorre – mottaglig för intrycken njuter hon av vädret, går på galakväll i Hollywood och upptäcker en ny värld. Vid hennes sida är den förutsägbart olydiga Gene som en vandrande vålnad som redan begravts i den Kiss-likkista han har i vardagsrummet och återuppstått. Och hans flådiga villa, fylld av Kiss-kuriosa, framträder som ett mausoleum över en kultur (Kiss-religionen) vars storhetstid sedan länge är förbi.

Efter det är rollerna omvända. Det blir uppenbart att de mest konservativa elementen i »Rockskolan« varken är internatskolans religiösa ceremonier, de brådmogna barnens klassiska skolning eller ens deras skoluniformer. Seriens verkliga anakronism är Gene Simmons.

För den rock-katekes Simmons predikar har inte förändrats på trettio år. Enligt Kiss-legenden är rock lika med läder skuren likadant som förr, bröl enligt en strikt mall och instrument som bara kan se ut, och bara kan spelas, på ett enda sätt. Han må tala om individualitet, men planscherna han riktar pekpinnen mot föreställer AC/DC, Motörhead och Metallica. Band som startade jordbävningar på sin tid men som i dag replikerats av tusen och åter tusen band. Och vars estetik till och med plockats upp av de allra mest exklusiva modehusen.

Följaktligen lär Gene Simmons och hans långa tunga vare sig barnen eller tittarna det minsta lilla om modernitet eller om den ständiga föränderlighet som skiljer popkultur från klassisk kultur. Han kunde lika gärna bett oss klinka Mozart dagarna långa. Mr Simmons, rockguden själv, har missat att rock bara är rebellisk om den erbjuder ett alternativ. Att rock bara kan förändra liv om den är ett uttryck för sin tid. Och att rock bara är revolution om den låter som vi aldrig någonsin hade kunnat föreställa oss att den kan göra.

Det som, trots Genes konservatism, gör att »Rockskolan« är mer än bara okej tv-underhållning är i stället barnen. Den som läser deras kommentarer mellan raderna får veta massor om grupptryck, mobbning, pluggstress, tonårshierarkier och hur det är att växa upp i en för oss svenskar exotisk miljö där modernitet möter tradition – den elitistiska privatskolans trygga men isolerade mikrokosmos. Allt det där, och allt annat som upptar barnens halvvuxna sinnen, hade Gene Simmons kunnat be barnen uttrycka i sin musik. Allt det där hade kunnat bli uppdaterad, brännande aktuell, nyskapande popkultur.

Rockskolan-läxan lyder som följer: Det konservativa spöket kan bära trasiga jeans och läder. Rockens hjärta kan klappa innanför en tudoriansk skoluniformskåpa. Och, viktigast av allt, kreativitet kräver förnyelse. Så visst är serien en lektion i modernitet. Men kanske inte riktigt som producenterna tänkt sig det.

Text: Madelaine Levy