Den farliga okunnigheten

Mellan 200 000 och 400 000 svenskar är muslimer. Det finns ingen exakt statistik eftersom religiös tillhörighet inte får registreras i Sverige. Islam är därmed Sveriges andra religion. Det går inte längre att betrakta islam som något främmande och exotiskt – det är en del av vår svenska vardag. Men de praktiska erfarenheterna av islam är korta. Så sent som 1930 fanns enligt folkräkningen bara 15 »muslimer och annat« i Sverige, först på 1960-talet fick Sverige en påtaglig muslimsk minoritet. Därför finns fortfarande en djup klyfta av okunskap om islam.

Det finns två faror med den okunskapen.

Den uppenbara faran är naturligtvis fördomarna. I vårt reportage vittnar flera »svenssonmuslimer« om påhopp i var­dagen. Fokus Gallupmätning visar att 29 procent av svenskarna har fått en försämrad syn på islam, kanske en följd av för­domar om att muslimer i allmänhet sympatiserar med våldsverkare och terrorister. Det borde vara uppenbart men det tål att upprepas: dels förbjuder Koranen uttryckligen mord på civila och självmord, dels är terroristsympatisörerna en försvinnande liten grupp bland Sveriges muslimer. Några få procent av Sveriges muslimer är vad som brukar kallas fundamentalister. Av dessa fundamentalister är det ytterligare en liten bråkdel som delar terrorgruppernas värderingar. Inalles två muslimer har dömts för terroristbrott i Sverige – de båda hade finansierat attentat i Irak. Detta ska jämföras med de hundratals hatbrott som årligen utförs mot muslimer – inklusive direkta attacker mot moskéer. En annan klassisk fördom är att islam och demokrati är oförenliga, trots att två av världens till befolkningen största demokratier, Indonesien och Turkiet, har muslimsk majoritet.

Men den andra, mer subtila, faran med okunnighet är onödig ängslighet – inget debatteras öppet samtidigt som samma gamla fördomar grasserar under ytan. Ängsligheten gör att vi sällan ser den fantastiska mångfald som finns inom islam i Sverige, precis som inom kristendomen – från de mest bokstavstrogna sekter till dem som går i fredagsbön mer sällan än kristna svenskar går i högmässa. Alltför ofta får de mest konservativa företräda hela islam i medierna.

Den mest omdebatterade frågan är huvud­duken. Koranen föreskriver (liksom för övrigt på sina ställen Bibeln) att kvinnor bör klä sig anständigt och inte visa nakna behag (ofta citerade är sura 24 vers 31 och sura 33 vers 59). Detta tolkas i en muslimsk tradition som ett krav för kvinnor att täcka håret med huvudduk. I Sverige finns samtidigt tiotusentals, kanske hundratusentals svenska muslimer som inte delar den tolkningen och traditionen. Det viktiga är att alla kvinnor i Sverige upplever att de har ett fritt val att klä sig som de vill, som de båda systrar som porträtteras i reportaget. Ingen svensk muslimsk kvinna får diskrimineras på grund av sin huvudduk, vilket ofta är fallet i dag. Men det svenska samhället får heller inte visa undfallenhet när kvinnors rätt att klä sig som de vill inskränks av män som använder religionen som maktmedel.

Givet mångfalden inom islam i Sverige infinner sig dessutom en grundläggande men sällan debatterad fråga. Sedan den muslimska befolkningen växt snabbt i Sverige och Europa finns i dag en stor brist på imamer, motsvarigheten till präster inom islam. Allt fler imamer importeras.
Saudiarabien har under en lång period frikostigt finansierat imamutbildning och annan verksamhet med riktning mot Europa – med mål att sprida den extrema form av islam, wahhabismen, som är saudisk statsreligion. Dessa imamer har i många fall svårt att finna sig i en europeisk verklighet, alldeles bortsett från att de ofta står för en ytterkantsvariant av religionen.

Flera europeiska länder, exempelvis Frankrike, har därför i sam­arbete med de muslimska samfunden tagit de första stegen för att finansiera inhemska imamutbildningar (inte att sammanblanda med krav i till exempel Holland att »lära upp« imamerna i lokala seder och värderingar). Vilka imamer sedan församlingarna utser är deras sak, men genom den inhemska imamutbildningen finns åtminstone ett val. I Sverige, där kristna ideella föreningar och kristet orienterade teologi­studenter redan mottar hundratals miljoner i årliga statliga subventioner, vore en sådan imamutbildning inte svår att motivera.

Text:

Toppbild: Johan Lundberg