Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Feminismen: Bubblan som sprack

Feminismen skulle bli den stora frågan i valet 2006. Men på bara några månader har luften gått ur rörelsen. Gudrun Schyman fick både Göran Persson och Bo Lundgren att komma ut som feminister. Men när feministiskt initiativ i helgen håller valkonferens är de redan uträknade. Nu talas istället om 00-talet som ett mörkt decennium för hela den feministiska rörelsen. Fokus berättar historien om feminismens ständiga uppgång och fall.

I en bil på väg hem från Åsele marknad sitter vänsterpartiledaren Gudrun Schyman tillsammans med sin pressekreterare Birger Östberg, instruktören i feministiskt självförsvar Moa Elf Karlén och vänsterpartiets kvinnopolitiska sekreterare Charlotta Gustavsson.

Det är fruntimmersvecka 2002, två månader kvar till valet och stämningen i bilen är upprymd, men samtidigt frustrerad. I tälten mitt emot Konsum i Åsele har Schyman mött ett stort gensvar från de församlade åhörarna.

Hon har talat om hur kvinnor systematiskt får sämre vård, lägre lön och utsätts för misshandel och sexuella trakasserier. Saker hon trodde alla kände till, men som visat sig vara en brandfackla som väckt ett starkt engagemang i publiken.

– Det är en gåta hur partistyrelsen kunde vägra ge mig mandat för att göra jämställdheten till den stora valfrågan, muttrar Schyman och stirrar ut på den högresta väggen av barrskog som svischar förbi.

– Måste det till ett hot utifrån för att gubbarna ska tvingas prioritera jämställdhetsfrågorna? utbrister hon och får ett skrattande bifall från baksätet.

Partitoppen hade agerat precis som de gjorde 1998. Det blir för mycket kvinnofrågor och det splittrar partiet, var argumenten. Men 1998 hade vänsterpartiet gjort succé.

Det var då fyra år sedan 70-talets kvinnokämpar bildat nätverket Stödstrumporna, som gett de etablerade partierna tio år på sig att förverkliga slagorden »halva makten, hela lönen«. Annars skulle man förverkliga hotet om en kvinnolista.

Den stora kvinnomaktsutredningen hade slagit fast att det i Sverige finns en systematisk könsdiskriminering, och trots hårt internt motstånd hade Gudrun Schyman drivit igenom att vänsterpartiet ska kalla sig feministiskt.

Men i partiernas valmanifest 1998 fanns få spår av något riktigt engagemang för jämställdhetsfrågorna. En granskning gjord av tre kvinnodominerade fackförbund visade att det var mer snack än konkreta förslag.

Det året körde Schyman hårt med jämställdhetsretoriken och kunde ohotad plocka röster från de väljare, främst kvinnor, som tycker att könsorättvisorna negligerats.

– Sossarna hängde inte på då och kvinnoförbunden var ganska lågmälda, minns Peter Bloch, Schymans dåvarande pressekreterare.

Vänsterpartiet raketsteg till tolv procent i valet. Plötsligt tvingades det politiska etablissemanget se att kvinnofrågorna kunde dra väljare. Feminismens moderna segertåg hade inletts.

Centern 1998, folkpartiet 1999, miljöpartiet 2001. Efter Gudrun Schymans succéval radar de feministiska partierna upp sig likt ett pärlband.

I november 2000 kommer Göran Persson ut som feminist och på våren nästa år antar även det socialdemokratiska partiet begreppet. Socialdemokraterna har egentligen varit feminister ända sedan 1990, deklarerar Persson. Det är bara det att själva begreppet inte varit aktuellt i debatten då, hävdar han.

De borgerliga partierna börjar vid millennieskiftet skapa egna feministprofiler med högertouch. Men de jämställdhetsreformer som blir verklighet, drivs igenom med bred enighet i riksdagen.
Jämställhetspolitiken har institutionaliserats, med jämställdhetsplaner och tydliga mål.

– Konsensuspolitiken har varit stark på det här området i Sverige och förväntningarna stora på att man ska kunna förändra. Jag tror att det är därför besvikelsen också blivit så stor nu, säger Drude Dahlerup, danska och professor i statsvetenskap med inriktning på genusforskning.

Vid sidan om partiernas feministiska bekännelser sker ett generationsskifte i den utomparlamentariska kvinnorörelsen.

Unga kvinnor och män som inte nöjer sig med 68-vänsterns framgångar med dagis och politisk representation har börjat plugga genusvetenskap. De protesterar mot mediernas sexism och engagerar sig starkt i queer-rörelsen. Det är 70- och 80-talisternas uppgörelse med myten om att jämställdheten är ett avklarat projekt i välfärdsstaten.

Det kallas den tredje vågens feminism. En ny epok efter rösträttsstriden vid sekelskiftet och 70-talets kamp för jobb, dagis och fri abort. Nu ska hela det heteronormativa samhället krossas, inte bara patriarkatet.

Samtidigt gnetar statsfeminismen på i makligt tempo. Jämställdhetsplanerna och lönekartläggningarna läggs på hög, men trots att männen haft rätt att dela på föräldraförsäkringen i trettio år är det 2002 bara 17 procent av dem som gör det.

Och i kvinnornas plånböcker syns ingen skillnad. Den medelålders kvinnan som jobbat hela sitt liv som vårdbiträde på ett äldreboende ser 2002 hur hennes son som just gått ut gymnasiet och fått jobb inom fordonsindustrin, tjänar flera tusenlappar mer i månaden än sin mamma.

I valdebatten 2002 lovar alla partiledare att göra något åt kvinnolönerna. Löftet infrias inte.
Vänsterpartiet, som skulle vara mest feministiskt, satsar i varje budget på att driva igenom mer pengar till kommunerna och landstingen. Som lägger pengarna på andra saker än att jämna ut löneskillnaderna. Frustrationen växer.

– Gudrun gick upp på någon sorts överväxel. Hon höll sitt tal om att svenska män är som talibaner och började prata om att krossa familjen. Folk började fundera då, säger pressekreterare Peter Bloch.

– Alla var ju överens om att vi vill ha jämställdhet. Men då slutade man tala om det. Man sa: varför ska vi prata om det här, säger Schyman.

Det är nu idén om feministiskt initiativ tar form. Jämställdheten har seglat upp som en valvinnare 1998 och 2002. Alla partier har på något sätt höjt garden. Men resultatet tillfredsställer varken de utomparlamentariska feministerna eller de politiker som övertygats om att den tredje vågens feministiska analys är riktig.

Gudrun Schyman slutar som partiledarledare och lämnar vänsterpartiet. Hon börjar i stället lobba för en feministisk folkbildningskampanj och får med sig jämställdhetsministern Margareta Winberg på tåget.

Men Göran Persson drar i bromsen. Statsministern har inte glömt hur Winberg sommaren före lurade honom att skriva en debattartikel som argumenterar för individualiserad föräldraförsäkring. Han anar oråd när hans minister vill sponsra Schyman. Winberg deporteras till ambassadörsjobb i Brasilien. Schymans pengar fryser inne.

Men i samma stund skapar Persson också förutsättningen för ett nytt feministiskt parti.
Den svenska politiska feminismens fixstjärna bryter sig ur etablissemangets jämställdhetsfamn. Och öppnar i stället dörren för den tredje vågens otåliga feminister.

På en turné genom landet mobiliserar den politiska vilden och väljarmagneten Schyman snabbt en stor skara feminister, många av dem unga genusvetare. Queerfeminismens akademiska ikon, genusprofessor Tiina Rosenberg, ansluter också.

I augusti 2004 samlas en kärntrupp av ett tjugotal personer på Skönviks konferenscenter utanför Säter i Dalarna. Tillsammans med två av 70-talsfeminismens starkaste företrädare – Grupp 8:an Ebba Witt-Brattström och stödstrumpan Maria-Pia Boëthius – tas det historiska beslutet att Sverige ska få sitt första renodlade feministparti.

– Nu händer det. Gud så spännande, utropar lyckligt Linda Skugge från sin spalt i Expressen och sätter fingret på den känsla som många feminister bär på hösten 2004.

Feministiskt initiativ, som formellt bildas i april 2005, visar sig också ha stark väljarpotential i opinionsmätningarna. Hotet blir så påtagligt att socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog lanserar ett eget feministiskt nätverk – Feministas. Parti efter parti gör jämställdhetsutspel. Feminismen spås bli en stor fråga i riksdagsvalet 2006.

Men det dröjer inte länge förrän motgångarna kommer. Efter bara ett år har Ebba Witt Brattström fått nog.

En generationsklyfta splittrar feministpartiet. Witt Brattström har blivit kallad homofobisk borgarkärring och säger i tv att fi minsann inte är något för vanliga dubbelarbetande kvinnor.

– Det är en samling verklighetsfrånvända genusvetare som sitter i sitt seminarierum och tror att könet är upphävt, ryter hon.

Årsmötet, som skulle bli en festlig tillställning kring partiets beslut att kandidera till riksdagen, dränks av negativ publicitet kring konflikter. Fi påstås företräda en radikal queerfeminism och deras politiska förslag stämplas som extremistiska. Efter uttalanden om könsförrädare mordhotas Tiina Rosenberg, som också hoppar av efter ett hätskt mediedrev.

Det nya partiet med den nya feminismen går under i den mediala dödsdansen. Från sju procents väljarstöd ett halvår tidigare, ger fi hösten 2005 inte längre några synliga spår i opinionsmätningarna.

Ett löjets skimmer lägger sig över feminismen, vars belackare firar julafton i tv-soffor och på ledarsidor. Och som en följdeffekt vill ingen etablerad politiker ta i det som skulle bli den stora valfrågan.

Redan inför socialdemokraternas kongress har Marita Ulvskog och Feministas backat och Göran Persson kan enkelt köra över kvinnoförbundet och få kongressen att säga nej till delad föräldraförsäkring.

Moderaterna vill plötsligt inte plocka några jämställdhetspoäng för sitt förslag om skatterabatt för pappor som tar hand om barnen.

– Jämställdhet? Nej det handlar om arbetslinjen, säger partisekreterare Sven Otto Littorin.

Från att under ett halvår frenetiskt ha stärkt sin jämställdhetsprofil backar alla de etablerade partierna. Nu, efter 30 år av fruktbar kvinnokamp, en ny våg av unga radikala feminister och bildandet av världens första feministparti, är feminismen plötsligt dödförklarad i den svenska politiska debatten. 

De flesta förklarar bakslaget med ROKS-skandalen, kvinnojourernas ordförande som i dokumentären »Könskriget« sa att män är djur. Men hur kan den nya feministiska framgångstoppen utraderas på grund av ett enda uttalande? Gav alla partier upp feminismen för en tv-dokumentärs skull? Finns det ingen djupare förklaring?

ROKS-debatten var bara tuvan som välte det stora lasset, anser författaren och journalistiken Ulrika Kärnborg. Hennes tes är att feminismen befinner sig i ett sönderfallande stadium, precis som efter de tidigare gånger feminismen på allvar utmanat etablissemanget.

– Olika feministiska grupperingar i samhället anklagar nu varandra för fel feminism. Det liknar det som hände i slutet av 70-talet när den radikala socialistiska rörelsen hade splittrats och extremistiska grupper som maoisterna kom fram, säger hon.

Hon pekar på hur den andra vågens feminism slog över i ett anti-feministiskt 80-tal. Framgångar som nätverket Grupp 8 skapade, med dagis och fri abort, etablerades. Men sedan var det stopp.

Feministikonen Maria-Pia Boëthius började skriva om smink, porrindustrin växte och feminister betraktades som fula och omoderna. Skönhetsindustri och bantning blev den nya folkrörelsen.

Det intressanta, menar Ulrika Kärnborg, är att samma sak hände efter att kvinnorna erövrat rösträtten. Den första vågens feminism slog så småningom också huvudet i väggen. Motreaktionen blev 50-talets era med hemmafruar.

– Det är möjligt att vi kommer att gå in i ett nytt 80-tal nu. Kanske inte att de politiska landvinningar som har gjorts försvinner eller att den konsoliderade jämställdhetspolitiken påverkas, men det kommer inte att bli lätt för feminismen att gå framåt, säger Ulrika Kärnborg.

Den väg fi har att nå framgång på i dag är snarare som en påtryckare som hjälper de interna feministerna i främst socialdemokraterna att höja sina röster.

Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap med inriktning på feministisk politik, påminner om att Grupp 8 och den tidens radikala kvinnorörelse på 70-talet gav ett indirekt stöd till mainstreamfeminismen, som därigenom kunde stärka sin legitimitet.

– Det är möjligt att detta sker också nu, säger hon.

Skillnaden är emellertid att feministiskt initiativs politik i dag inte anses vara särskilt radikal. De flesta feminister, både till höger och vänster, anser att extremiststämpeln som partiet har fått är felaktig.

Många av feministiskt initiativs frågor, exempelvis en reformering av äktenskapsbalken, är gammal feministisk skåpmat, som andra partier har haft i sitt program. Där försvinner fi:s bästa argument för att kunna vara en effektiv opinionskraft utanför riksdagen. Frågan är varför fi ändå blev utpekade som tokfeminister.

Det som har hänt är att jämställdhetspolitiken på allvar har skiljts från den progressiva feministiska rörelsen, menar Karin Eder Ekman, chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.

– Det blir väldigt tydligt om man jämför med den senaste valrörelsen och den här. Då var alla feminister, nu är det ett skällsord, säger hon.

Enligt statsvetarna Maud Eduards och Drude Dahlerup blottade fi den svenska jämställdhetsenighetens dubbelmoral.

– När fi säger att män måste avstå sina privilegier, är det ytterst kontroversiellt i ett land som Sverige där jämställdhetspolitiken vilat på en tyst överenskommelse om att framställa den som en win-win-strategi. Det är en paradox eftersom all jämställdhetspolitik naturligtvis handlar om omfördelning av makt och resurser, från män till kvinnor. Men det får inte sägas öppet och fi utmanar detta samförstånd, säger Drude Dahlerup.

Gudrun Schyman hade muckat med folkhemsfeminismen och den sparkade tillbaka. Statsfeminismens och det politiska etablissemangets lagoma jämställdhetspolitik hade vunnit. Utan att de etablerade partiernas företrädare hade behövt lyfta ett finger.

– Feminismen är om inte död så rejält kvaddad efter det senare årets skandaler. Men statsfeminismen är inte död. Regeringen har till exempel just beslutat om en ny jämställdhetsmyndighet, säger Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, som hårt kritiserat fi.

Jämställdhetsetablissemanget med Jämo, LO-basen Wanja Lundby-Wedin och regeringens jämställdhetsutredare Gertrud Åström vittnar i en färsk artikel i Ordfront om att deras arbete tuffar på som vanligt.

Och under de två partiledardebatter som inlett valåret 2006 har orden »könsmaktsordning« och »feminism« över huvud taget inte nämnts. Lars Ohly är den ende som alls pratat jämställdhetspolitik.

Vänsterpartiet är åter ensamt om att lyfta feminismen. Men det med de gamla slagorden om orättvisa löner och manligt våld.

Den nya feminismen som skulle ta Sverige in i nästa steg i jämställdhetsarbetet har först hissats upp av partiledarna och valstrategerna för att sedan snabbt slaktas och återföras till seminarierummen, på behörigt avstånd från riksdagskammaren. Ordningen är återställd.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera