Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Nya utrikesministern Jan Eliasson: Supersnackaren

Han är bra på att prata, sämre på att styra. Jan Eliasson lovordas från höger till vänster, men medarbetarna avslöjar mindre smickrande sidor hos UD-karriäristen. Fokus granskar »Jans lilla gula« och ambassadbygget som kostade en halv miljard.

Det var maj 1974. Den unga UD-tjänstemannen stod på helspänn framför telefonen på skrivbordet. Till kollegan sade han med allvarlig, nästan elektrisk röst: »Statsministern ska ringa«.

Olof Palme ville bli uppdaterad på revolutionen i Portugal. Den unge tjänstemannen lade på sitt energiska sätt fakta på bordet.
När han kom till UD hade han fortfarande hetat Kenneth Eliasson, arbetargrabben från Hisingen. Sedan blev det Jan K och till sist Jan. Nu var Jan Eliasson färdigslipad som UD-karriärist. Det blev det första av många telefonsamtal. Sex år senare var han Palmes närmaste rådgivare i medlingen i Iran-Irak-kriget, ett uppdrag som formade honom för livet.

I dag, mer än trettio år senare, står Jan Eliasson på sitt kontor i New York, som nyutnämnd utrikesminister. Hans ögon lyser som på en pojke som fått bli lokförare – och han får en stor grattiskram till sitt nya jobb från en av de svenska diplomatkolleger som sköter mycket av finliret. Det är från detta New York-kontor Sveriges utrikespolitik kommer ledas, när Eliasson samtidigt ska vara ordförande i generalförsamlingen. Trots jetlaggen hinner han med inte mindre än fyra sociala evenemang redan första kvällen: mingel på Kofi Annans kontor på 38:e våningen i FN-skrapan, mingel med de svenska New York-korrespondenterna hemma hos generalkonsuln, medaljutdelningsceremoni för en kollega från Gabon, middag hos Indiens ambassadör.

Han är superdiplomaten, cocktailkungen, det sociala geniet som hyllas av alla, från Lars Ohly till Fredrik Reinfeldt. Han kan jonglera en fotboll nästan lika bra som Thomas Bodström och samtidigt konversera om läget i Mellanöstern. Göran Persson uppges skaka roat på huvudet åt utrikesentusiasten som ständigt kastar upp hundra bollar i luften. Eliasson tillhör dock inte Perssons krets - han är helt och hållet UD:s man, den förste tjänstemannen sedan andra världskriget som tar steget upp till utrikesministerposten.

Ändå är det ingen som riktigt vet vad Eliasson står för. »Oerhört mainstream«, »följsam«, »anpasslig« och »inte särskilt djup« lyder kommentarerna från dem som känner honom bäst från UD-åren. Eliasson har alltid följt i sina chefers fotspår, aldrig stuckit ut. Skillnaden mot den ständigt kontroversielle rivalen Pierre Schori är stor.

Till och med George W Bush får godkänt av före detta Washingtonambassadören Eliasson:

– En oerhört varm och lättsam person, som skapar en väldigt avspänd stämning omkring sig, lyder snabbetyget.

Sverker Åström, Jan Eliassons mentor på UD, uppmanar honom att nu ta bladet från munnen vad gäller USA:s brott, som på Guantanamo.

– Det är skillnad på att vara USA-vänlig och stödja Bush-administrationen, säger Åström.

– Han överdriver sin kritik, svarar Eliasson, och fortsätter:

– Jag var ju lärjunge till Olof Palme, när han talade om »satans mördare« och »diktaturens kreatur«. Det blev rubriker i hela världen, haha! Men om vi idag kritiserar till exempel Israel eller Hamas samordnar vi uttalandena inom EU – och när det kommer ut talar vi å 25 länders vägnar.

– I Irakfrågan var EU tyvärr splittrat, men jag har sett vad det kan innebära när EU talar med en röst, som i Makedonien-krisen 2001. Vi får en helt annan styrka och muskelkraft i vår politik om vi förstår det nytänkandet.

Här har dock Eliasson uppförsbacke:

– Han är en fullständig novis i Bryssel. I början får han ägna mycket tid åt att bekanta sig med sina EU-kollegor, säger en erfaren kollega inom UD.

Andra tror att Eliasson snabbt kommer att lära sig EU-maskineriet:

– Med sin världsvana kan han ge Sverige lite högre svansföring – och det behövs. Han kommer fungera bra i Bryssel, säger Rolf Ekéus, före detta kollega och numera medlare i Moldavien.

Det är aldrig någon tvekan om vem som står i centrum i Jan Eliassons värld. Känd är anekdoten från morgonbönen i FN-skrapan när Eliasson får en diplomatisk not med dåliga besked. Ljudligt mumlar han för sig själv:

– Det här är inte bra för mig, och inte för FN heller.

– Han är som en morfinist som efter varje dos av medieuppmärksamhet vill ha mer och mer, säger en före detta medarbetare.

För Anna Lindh blev det till slut för mycket. Den äldre, mer erfarne Eliasson stal all luft. När ambassadörsposten i USA blev ledig fick Eliasson en flygbiljett till Washington. Det var den ena av Eliassons motgångar i karriären – den andra var posten som biträdande generalsekretare i FN. Det skulle blivit ett steg upp, men Eliasson kom helt bort.

Det som nu ska föra Eliasson upp på den globala scenen är att Sverige åter ska bli ett ledande medlarland. Det upprepar Eliasson så fort han får chansen.

På bordet ligger vad han ömt kallar »Jans lilla gula«, en skrift om fredsförebyggande åtgärder som började med en frustration över att världssamfundet alltid kommer för sent vid humanitära katastrofer – i Eliassons fall när han som biträdande generalsekreterare såg barn dö i Somalia i början på 90-talet.

Långt bort från de stora världskonflikterna har dock Jan Eliasson ett mindre glamoröst städjobb inom Arvfursten palats. Tsunamin har exponerat dålig chefskultur, nedprioritering av den konsulära hjälpen till svenskar i nöd och lämnat UD med stukad arbetsmoral.

Frågan är om Jan Eliasson är rätt person för att lösa de problemen. Samtliga för detta kollegor säger att han är något av en administrativ katastrof – bra på att komma med idéer, sämre på att få dem genomförda.

– Han är en stark anhängare av tesen att om man delar något på två, så vinner båda 55 procent, exemplifierar en kollega.

Vad har han själv för planer för UD:s organisation?

– Stora förändringar har redan genomförts, bland annat vad gäller beredskapsgrupper. Det har verkligen blivit en kraftig uppvärdering av den konsulära verksamheten.

– Jag tycker att UD har dragit lärdomar och kommer under min ledning definitivt att jobba utifrån förutsättningen att vi i dag har en helt annan situation när det gäller svenskar i utlandet än tidigare. Jag hade en stor pärm om allt detta att läsa på planet! Jag har ju inte varit hemma på sex år, så jag läser in varje UD-enhets verksamhet nu.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera