Facket, för vem?

De röda fanorna vajar, ropen skalla, den årliga första maj-ritualen rullas ut. Och detta år tas det i med lite extra eftertryck. LO har beslutat sig för att de verkligen har något att demonstrera mot. De kallas Alliansen.

Sverige är ett ovanligt land. I alla andra länder har fackföreningarna stadigt tappat mark. En gång hade även länder som USA och Storbritannien massiv fackanslutning. I dag ligger till och med de mäktiga tyska fackföreningarna på defensiven och de medlemstunna franska facken behöver massdemonstrationer i Paris för att höras.

I Sverige däremot är fackanslutningen 80 procent, högst i världen.

Men tvärtemot vad som ibland hävdas har facket inte bara överlevt genom att försvara sig. Mycket förblir konservativt. Sällan eller aldrig anpassas lönekraven till hur många arbetslösa som står i kö. Invandrare och ungdomar som ännu inte fått in en fot i dörren på arbetsmarknaden får läpparnas solidariska bekännelse, men i praktiken hamnar de i underläge.
Men facket har också anpassat sig. Exportindustrin har sedan länge insett vad som gäller. I tysthet har Saltsjöbads­andan och de stora, allomfattande avtalen skrotats. Genom industriavtalet 1997 sätts lönerna nu i praktiken lokalt, och i allt högre grad individuellt. Löneavtalen styrs ytterst av Riksbankens inflationsmål och lönebildningen har nästan omärkligt förvandlats från högstämd dramatik till fastställande av referenstal.

Inom de skyddade branscherna och offentlig sektor blåser inte samma förändringens vindar. Men även där har fackledare för sjuksköterskor och lärare, påhejade av medlemmarna, försiktigt drivit prestationsbaserad lön.

I takt med att de hårda lönekraven klingat bort har i synnerhet de yngre medlemmarna börjat ifrågasätta vad fackavgiften egentligen går till. Anslutningsgraden sjunker bland de yngre. I de branscher där arbetsvillkoren borde vara bland de hårdaste, som hotell- och restaurang, är allt färre medlemmar.

Kanske är framtiden för facket Joogliv – det danska fackets svar på Ryanair som beskrivs i Fokus reportage. Minimala avgifter, minimal organisation. Facket går i alla fall mot att bli en ren serviceorganisation. Juridisk hjälp när man känner sig förfördelad, relevanta jämförelsetabeller inför löneförhandlingen och man tillhandahåller a-kassa. Klasskamp ingår inte i paketet.

Allt detta hade kanske varit en helt naturlig utveckling för ett fack som vill överleva och frodas på 2000-talet. Så när som på en liten detalj, riksdagsvalet och det socialdemokratiska partiet.
För mitt i denna tid av anpassning och avideologisering pågår något helt annat. Nu mer än någonsin fungerar LO som socialdemokraternas valapparat.

Just eftersom att facket blivit rimligare och anpassligare utgör de inte längre någon hård intern oppositionen mot (s). Wanja Lundby-Wedin och Göran Persson kan snällt gå i armkrok och det är allt svårare att komma ihåg vad »rosornas krig« handlade om för många decennier sedan, när LO och s såg varandra som ärkefiender i kampen om inflationen och lönerna.

Därför tapetseras Sverige i dagarna med affischer med »Jag röstar på socialdemokraterna« jämsides med Landsorganisationens logotype. Som Fokus reportage visar är det tänkt att en av fackets »krokar« i valrörelsen ska bli Vaxholm, där letter stoppades från att bygga en svensk skola eftersom de inte hade svenska löner.

Samtidigt gör Fredrik Reinfeltds »nya« moderater allt för att framstå som att de vill stryka LO medhårs. Allt som kan reta LO-kollektivet har Reinfeldt städat undan; avreglering av arbetsmarknaden, omstöpning av lönebildningen, ökade löneskillnader, ja till och med Waxholm tonas ned. Moderaterna har också ökat sitt stöd inom LO-grupperna med sin enkla strategi att slå en kil mellan medelklassarbetare och deras bidragsberoende grannar.

Men inför första maj går ändå generalordern ut. Fackföreningsrörelsen ska ut till Perssons undsättning och slåss till sista svettdroppen mot Reinfeldt. De ombudsmannaresurser som plöjs ned i valkampanjen uppskattas av en irriterad borgerlighet till tiotals miljoner kronor.

På sikt kommer denna ekvation inte att gå ihop. Ett slimmat fack av dansk typ har inga miljoner över att lägga på någon s-märkt valkampanj.