Krönika

Jane Magnusson: Mot klippbranten med vett och etikett

När de presenterades formulerade han en lustighet i hopp om att bli omtyckt. Hon skrattade extremt mycket i hopp om att bli omtyckt. Senare körde de hem ensamma, med blicken rakt fram och med precis samma förvridna ansiktsuttryck.

Så inleder David Foster Wallace sin essäsamling »Brief Interviews with Hideous Men«. Han lyckas på något sätt ringa in all min rädsla för artighet, vett och etikett.

Alla Sifoundersökningar om vad folket tycker, alla rekommendationer om hur det skall vara, allt görs för att vi skall röra oss tillsammans. Mot klippbranten eller prispallen i en välordnad trupp.
Vi har H & M och Ikea, men vill hellre ha ett stort dom och ett litet vi. Många svenskar tycker därför att etikett är viktigt. Vi beter oss rätt. Dom gör det inte.

En klar linje mellan invigda och utvigda.

Om varje handling kan utföras på hundra sätt med samma resultat är 99 procent av sätten olämpliga och fel. Bara ett sätt är lämpligt. Vilket sätt vet bara några få och varför det är rätt vet ingen. Så är det med etikett.

Kniven fattas med höger. Det är osäkert om man ens kan hålla en gaffel med denna hand. Ingen har provat på 100 år. Ingen har vågat ens i smyg. Så dåligt bordskick vågar ingen ha.

Vill man vila foten i skrevet mitt emot tar ingen illa upp. Under bordet, under linneduken är allting tillåtet eftersom det inte är någon som ser.

Att det är något påklistrat märks redan med namnet etikett.

Det sägs att etikett skall göra det lättare för oss att umgås. Något att luta sig mot så här års när man hasat omkring hemma i mörkret i några månader och plötsligt skall ut och träffa människor i vårsolen igen. Hjälpa?

Jag har både den tjocka nyutgåvan och den gamla versionen som är positivt tunn. Jag bläddrar håglöst i alla etikettböckerna utan att bli klok. Ställer man verken bredvid varandra är det tydligt att vett och etikett utvecklar oss åt fel håll. Vi får fler regler att följa i stället för mer frihet. Det acceptabla blir mindre, en smalare lina att balansera på. En lina som inte riktigt sitter fast någonstans.

Att skriva en guide till livet kräver stort självförtroende. Skall man svara på frågor om hur man bör vara, vad man bör tänka, hur man skall agera och vad man skall säga så bör man ha på fötterna. Folk kan ta guiden på allvar. Med Bibeln avskaffad, könsrollerna under nedmontering, folkhemmet utplånat och grillen det enda riktiga, är det efter en sådan guide som folk kan komma att forma sina liv.

Min trivsel är livets stora mål. Trivseln uppstår när jag gör rättare än andra. Hur länge gör jag det. Kan jag alltid göra rätt? Eller kan jag bara ha rätt och agera rätt och egentligen inte ha rätt som ett tillstånd? Är det roligt att vara rätt? Det borde vara det annars skulle inte så många vilja vara det. Vad är rätt? Vem är det som avgör saken? Är det dörrvakten, folkhälso­institutet, »Idol«-juryn, partikongressen, kommundagarna, folket, föräldrarna, Freud, vem? Det är aldrig någon jag känner och ingen klok vill ta på sig skulden ­eftersom rätt alltid blir fel efter en stund och då måste rättesnöret kastas från tronen och ställas mot någon vägg.

Om vår kollektiva etikettskunskap vore djupare och mer utbredd, kanske lagstiftad till och med, då hade allt varit toppen. Alla så artiga och trevliga, och alla andra skakar galler. Etiketten skulle då smalna av och nischas och gömma sig, go underground, där vissa invigda subversiva men väluppfostrade grupper kunde tala om när exakt man skall ta pappret av presentblommorna, vilka studentsånger som är passande, med vilken hand man skall vinka åt de invaderande styrkorna när de drar fram mot slottet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera