Veckans Fokus

Kär i charter!

I år är det femtio år sedan de första svenska charterturisterna landade på Mallorca. Krig, politik och naturkatastrofer har ibland dämpat resandet – men trots tillfälliga motgångar står chartern starkare än någonsin. I påsk har resebyråerna sålt rekordmånga resor till de klassiska destinationerna Gran Canaria, Mallorca och Teneriffa. Fokus skickade Carl Fredrik Holtermann söderut på en sistaminuten, för att undersöka vad vår kärlek till chartern egentligen beror på.

Med bara två veckor till avresa är det inte mycket att välja på. Egyptiska Sharm el Sheik och Hurghada. Eller Kanarieöarna Teneriffa och Fuerteventura.

Några vänner beskriver de egyptiska turiststäderna som tätbebyggda hotellghetton i ett ingenmansland, mestadels tyska och ryska turister, långt från det egentliga Egypten. »Man kunde knappt bada för alla vassa koraller och det luktade skit överallt!« Fritidsresor själva skriver: »Hurghada är också det av våra egyptiska resmål som låter dig uppleva mest av det egyptiska vardagslivets charm och oförutsägbara improvisationer.«

Jag söker vidare på resebolagens informationssidor. De beskrivande texterna för varje ort påminner om mäklarannonser. Man får försöka läsa mellan raderna. »Oförutsägbara improvisationer« är väl något man får leva med när man bokar sistaminutenbiljett, tänker jag. Eller vad sägs om Apollos resevillkor för ospecificerad resa? »Notera att inkvarteringen kan vara belägen var som helst på det utannonserade resmålet och hotellet behöver ej ingå i Apollos ordinarie hotellprogram. Flyttning från en inkvartering till en annan kan förekomma. Om städning ej ingår ombesörjer resenären själv avresestädningen, i vissa fall med eget material.«
Resevillkoren talar sitt tydliga otydliga språk – på sista minuten får man vara beredd på umbäranden.

Resekatalogerna har länge varit en stor happening. De stora bolagen tävlar om att vara först ute med sin sommarkatalog. Många gånger släpper reseföretagen katalogerna samma dag. Länge har presentationerna av nya resmål, priser och hotell sett ut på samma sätt – en sommarkatalog och en vinterkatalog som släpps nu i dagarna. Men katalogerna är dyra produktioner och blir allt enklare och tunnare. Folk vill ha inspiration i katalogen och information/funktion på webben, något som bland annat Fritidsresor insett. Deras nya webb kostade nära 12 miljoner och tog månader att utveckla. Många av de andra bolagen satsar på samma sätt.

Det tar inte många minuter att jämföra resmålen på de olika bolagens sidor. Själv väljer jag Apollo och Kanarieön Teneriffa. Bokar och betalar biljetten på internet och skriver ut resehandlingarna på skrivaren hemma. Lätt som en plätt.

Kanarieöarna som resmål är ett samtalsämne. Vi möts genast av både grön avund och något som i det närmaste påminner om ett slags förbryllad överlägsenhet. »Ni? På Kanarieöarna? Utan barn?« Kanske är det inte så konstigt. Av alla resmål är nog Kanarieöarna och Mallorca, Pippiöarna och Mallåkra, de som klingar mest charterturism och Sällskapsresan.

Mallorca har på senare år återupprättat sitt rykte som Medelhavets pärla och på nytt börjat synas i de flottare resereportagen. För Kanarieöarna har det gått lite trögare. För även om alla öarna i ögruppen (Gran Canaria, Teneriffa, Fuerteventura, Lanzarote, La Gomera och El Hierro) inbördes visar upp stora skillnader i turism och attraktionskraft, så står själva namnet obevekligt för ur-charter och ohöljda turistiska utsvävningar. »Ni? På Kanarieöarna?« I vissa kretsar verkar folk inte kunna se vårt val av resmål som något annat än ett utslag av ironi.

På planet är det feststämning. Trångt och högljutt. Folk dricker som svampar. Några av dem har laddat i puben ute på Arlanda redan 06.00 på morgonen. Det är kö till toaletterna. Just på vårt plan dominerar folk i åldern 50+.

Av samtalen att döma har många varit på Teneriffa förr. Man planerar redan sin första kväll och vad som skall drickas på balkongen. Novairs erbjudande är Bell’s whisky för sjuttio kronor flaskan. Köper man tre får man mängdrabatt. Av skratten och kommentarerna att döma blir det nog en och annan virre på Teneriffas balkonger i kväll.

Ingen applåderar landningen, vilket man däremot gjorde då jag första gången flög till Teneriffa år 2000. Utanför väntar bussarna och vi, gänget från planet, letar bland resebolagslogotyperna. Var ska vi bo? Vilket hotell? Det visar sig att vi fått ett hotellrum i Puerto de la Cruz, på öns grönare norra del. Och så pekar den storleende reseledartjejen med hela handen: »Väns­ter över gatan, hundra meter upp för vägen, höger in på parkeringen, buss 427.« Vi följer handens riktning, som lydigt bussboskap. Ingen charter utan transfer.

De stora resebolagen noterar att de gamla klassiska charterorterna Mallorca, Gran Canaria, Teneriffa, Cypern och Kreta ökar i popularitet igen. Städer som Palma de Mallorca och Las Palmas lyfts fram som kult och »genuin turism« i trendiga livsstilsmagasin som Wallpaper och Condé Nast Traveler.

Charterns ursprung och den genuina turismen känns också i Puerto de la Cruz där de gamla 70-talshotellen höjer sig över palmernas djungelgrönska. Några av dem är rejält skamfilade av den brännande solen och den salta havsluften. Eller skönt patinerade kanske man skall säga.
De äldre hotellen ger staden karaktär till skillnad från de många hetsuppförda hotellbyarna längs med Medelhavets kuster. Arkitekturskribenterna skulle ha att göra. Stilblandningen är total. De nyare hotellen ligger lite längre från stadskärnan och är byggda som små byar runt shoppingtorg och poolområden. Nyss fyllda de 40 hör jag till de yngre i staden.

Det här är de äldre charterturisternas stad. Tyskarna verkar se Puerto de la Cruz som sin stad på ön och flera av restaurangerna ägs och drivs också av tyskar. På samma sätt finns det en finsk paella-restaurang och en liten dansk bar.

Så många svenskar ser vi inte under den vecka vi är i stan. Kanske hittar fler till de långsträckta lavastränderna i hotellstäderna Los Christianos och Playa de Americas på södra ön.

Barnvänligare, mer »turistiskt«, med strandpromenader kantade av restauranger med hela Europas kök representerat.

Kanarieöarna var länge spanjorernas naturliga val för bröllopsresan. Fortfarande är det ett populärt resmål för spanjorerna på »fastlandet«. Kanarieöarna är med sitt geografiska läge och närhet till Afrika exotiskt också för en Madridbo. Själv förvånas jag över att det finns så mycket äkta Spanien på Kanarieöarna. Det går att hitta turistfria barer där lokalbefolkningen sveper morgonens caffé cortado och lilla morgonmacka, bocadillo, lomo y queso. Det går också att hitta kanariernas egna kvarterskrogar, vid sidan av turiststråken. Inåt landet är ön i princip orörd.
Det är kring hamnen alla kvällsvandrande turister samlas. Det är där Atlantens vågor slår mot kajen och de vassa klipporna så det skummar och dånar. Det är fridfullt trots naturkrafterna. De kvällsöppna affärerna säljer handbroderade dukar och små miniatyrbalkonger, något som tydligen är speciellt för den kanariska byggstilen. Och på Terazza Atlantica, på den tyskägda restaurangen La Rancha, äter man blodiga biffar med pommes frites och grönpepparsås. Utsikten är fantastisk.

Någonstans därute på havet driver just denna natt en båt med nära hundra mauretanier ombord, flera av dem medvetslösa eller rentav drunknade efter mardrömsdygn i den bräckliga farkosten. De kommer från Afrikas kust mot en oviss framtid i vad de tror är en första anhalt till Europa. De flesta kommer att utvisas till sina hemländer.

Charterturismens konjunkturer följer världsekonomin i stort och framför allt priset på olja. Men det finns också enskilda händelser och kriser som påverkat svenskarnas resande. General Francos diktatur, oljekrisen, Cypernkrisen och Mellanösternkrisen, Kuwaitkriget, Irakkriget och lungsjukdomen sars. För att inte tala om hotet från terrorister och separatister. Och så det där ordet vi knappt kände till för drygt ett år sedan: tsunamin.

Men vi har också lätt att glömma. Solens och söderns kraft är stark på oss nordbor.

Högt över stan ligger Casino Taoro, en imponerande byggnad som hämtad ur en Tintin-bok, omgiven av den vackra Taoro parque. I mörkret hör vi syrsorna och ser glöden från cigaretter. Tjuvrökande kanariska tonårskillar med moppar och brallisar. Vägen upp är magnifik och utsikten från casinots murar breathtaking. Vattnet i poolerna får en märklig färg. Stjärnorna lyser med ett annat ljus över havet.

Men kasinot ligger mörkt och öde. En vakt skymtar bredvid en skylt som säger att det är förbjudet att besöka kasinot med bar överkropp. Stället är av allt att döma öppet. Men vi väljer att inte gå in. Ägaren, Hermenogildo Hernandéz, har beslutat sig för att flytta kasinot ner till strandpromenaden. Det är för brant för de många äldre turisterna att ta den slingrande promenaden upp, parkeringen är för liten. Det ligger över huvud taget långt från restaurangerna och händelsernas centrum.

Det nya kasinot är redan under byggnad intill de gigantiska havsbassängerna. Ett komplett poolområde med saltvattenslaguner och konstgjorda sjöar med palmöar utspridda lite här och var. Kanarieöarna är i ständig utveckling. Love all – serve all. Turisten har alltid rätt.
Morgon i det ospecificerade dubbelrummet. Vi väcks av den tidiga morgontrafiken. Gatan Calle Botanico slingrar genom staden och vårt hotell ligger tydligen just där frukostbuffébiträden, hotellstäderskor och förare av utflyktsbussar hänger på tutan i sina bilar.

Pez Azul är ett förhållandevis litet hotell, men typiskt. Byggt 1972, ägt av samma familj sedan byggåret, 134 lägenheter med litet kök, en gammal hederlig pool, med liten poolbar och gubbe i vit skjorta och svart fluga.

Hotellets gäster utgörs av Thompson-tyskar, Tjäreborg-danskar, Apollo-svenskar och många spanjorer från fastlandet. De flesta svenskarna äter frukost på hotellet, en ganska påver buffé med stenhårt smör, stenhårda bröd, blodröd salami och mörkgul edamerost. Allt avnjutet i blåvitt lysrörsljus.

I Apollos pärm beskrivs utflykterna i en korthuggen hejig stil. Det är katamaranutflykt med grindvalar, jeepturer till vykorts­vulkanen Teide, den fantastiska djurparken Loro Parcque och shoppingutflykt till de stora varuhusen Carrefour och El Corte Inglés i grannstaden Santa Cruz.
Valar, vulkaner och shopping – kan det bli bättre?

Totalt sett genererade turistnäringen på Teneriffa under fjolåret 5 miljarder euro. Enligt en spansk tidning stannar den genomsnittlige Teneriffa-turisten 8,7 dagar på ön och gör av med 350 euro under sin vistelse. Mat och dryck står för 42 procent, shopping 22 procent och organiserade utflykter 6,7 procent.

Undersökningen visade också på en markant ökning av turistande familjer med högre medelinkomst. I skymningen är turisterna lokalbefolkningens villebråd. Restaurangernas inkastare försöker locka de mest vilsna att äta ananaspizza i solnedgången. Kom och ät! Kom och köp! Varför inte köpa en broderad duk med pudlar på?

Café de Paris är för många stadens verkliga stammishak. Det känns redan när man kommer in. Många har varit här förr och många lär komma igen. Det är hit som de äldre turisterna kommer gående hand i hand, liksom många av de utlandssvenskar som valt att bosätta sig på ön. Och medelåldern är hög. Inne i restaurangen sitter de som fyllt sina 65 och dricker husets röda till en blodig sirloin steak med pommes.

Men även om maten är god och köttbitarna stora, är det inte för menyn folk har kommit. Det lokala tvåmannabandet äntrar scenen lite längre in i lokalen och stämmer upp i »El Carnaval«, latinorytmer tolkade på trumpet och Yamaha-synt.

Matgästerna stryker snabbt bearnaisesåsen från läpparna och ger sig upp på dansgolvet. Dansstilarna är många, rörelserna mer eller mindre mjuka och följsamma. Äldre damer i Ecco-skor dansar med varandra, en gentleman, äldst på dansgolvet, dansar knappt alls men rör sig försiktigt i takt till musiken. Paraplydrinkar med rosor bärs hela tiden ut till de små borden, gin och tonic serveras som 12:or och ortens gigolo, passande utklädd till pirat, bidar sin tid i baren. Och inne på herrarnas pratas det på fyra språk om dansgolvets grå pumor. »Till tryckaren bjuder jag upp henne!«

Det är någonstans där, i ljuset från dansgolvet på Café de Paris, jag summerar min egen charterresa. Kanske är det åsynen av den oförställda glädjen på dansgolvet som får mig att inse charterns unika kvaliteter. Alla är glada, alla kan dansa och alla får dansa.

Många av våra ledighetsvanor har blivit kravfyllda. Charter är semester, äkta vanlig kravlös ledighet, något som är svårt att åstadkomma på orter där lockelserna är fler. På Kanarieöarna går det bara att koppla av. Punkt slut.

På planet hem är stämningen mer lågmäld och ansiktstonerna nästan blåröda. Men även om vi svenskar har för vana att slarva med taxfreespriten och solskyddet så är vi bra på att koppla av. Charter borde ordineras fler.

Och till de klentrogna resmålssnobbarna: Jag har varit charterturist på Kanarieöarna – and I’m proud of it!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera