Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Den osvenska ruccolan

Visste ni att den trendriktiga ruccolan har ett svenskt namn? Inte? Senapskål, hur låter det, tycker ni? Det är inget nytt ord, liksom att ruccolan inte är ny. Men hade det någonsin kunnat bli samma succé, hade krogarna kunnat toppa sina majskycklingbröst eller carpacciotallrikar med dessa dessa sirliga salladsblad under dess gamla namn, som ju doftar så pass mycket gammal svensk vadmall och landsbygd? Senapskål? Man ser ju snarare för sig något som nån Edvard Persson-figur sitter och äter med slev direkt ur skålen!

För svenska namn på saker och ting är nu en gång lite töntiga. Aubergine, physalis och carambol låter mycket mer spännande än äggplanta, lyktbär och stjärnfrukt. Men jag ska inte fortsätta med någon inventering av alla de sammanhang där vi föredrar ett utländskt, oftast engelskt uttryck framför ett eget, typ widescreen i stället för bredbild eller airbag för krockkudde.

Att göra poänger på att svenskarna är svagare för det internationella/amerikanska är givetvis straffsparksläge där målvakten inte bara har lämnat sin bur, han har duschat, klätt om och gått hem och man har obegränsat med tid på sig att rulla in bollen.

Men låt mig ändå ställa mig och lattja lite på mållinjen. Orden i språket kan berätta så mycket om oss själva. Ruccola doftar medelhav och sommar, medan senaps­kål snarare luktar gödsel eller skolmatsal i glesbygd. Vi är besvikna på vårt land och på våra liv. Vi har vaknat upp och befinner oss i en gråtrist nation med ugnsgratinerad falukorv, vitkålssallad och marginalskatt.
Men det här är väl helt normalt? Överallt på jorden tycker man väl att det är bättre någon annanstans? Ja, men knappast i den utsträckning som vi gör i Sverige. Språket avslöjar oss. Ordet osvensk är ett positivt ord. Åtminstone så länge det har att göra med människor, kultur eller några andra »mjuka« frågor. Det är härligt när folk vågar bete sig lite osvenskt, släppa osvenska plattor, skriva osvenska böcker eller bara ställer sig och dansar samba utanför Konsum och inte är så förbannat svenska och stela.

Det absurda är ju: Vilka ska vara svenska om svenskarna själva ska vara osvenska? Och hur förnedrande är det inte för invandrarna, som försöker hitta en norm? Hur vill ni att jag ska vara? Mer osvensk! Men det är ju det jag var från början.

Det absurda är att det kanske inte finns någonting som är så svenskt som viljan att vara osvensk. Inte ens våra grannar danskarna vill vara odanska (ett negativt ord, betyder ungefär »dum i huvudet«). För en amerikan skulle ett »unamerican« förmodligen te sig som det mest obegripliga av allt att eftersträva.

Nu är inte osvensk alltid ett positivt ord. Pröva att använda det om något som inte har med människor att göra, utan med samhälle, normer, lagar, och myndigheter. Då skulle det inte hyllas att vara osvensk! »Så underbart osvensk kötthantering, bara strunta i bakterieskyddsstyrelsens föreskrifter och låta köttet ligga framme hela dagen!«, »Han hade gjort en skönt osvensk koppling, bara lött ihop det rakt av, ingen s-märkning där inte.«

Det stämmer väl med att vi svenskar anser att vi bor i ett av de bästa och modernaste länderna i världen. Det är alltså oss själva det är fel på. Sverige skulle vara det perfekta landet i världen, om det inte var för svenskarna. Om man kunde byta ut dem mot några som inte var lika stela och tråkiga utan lite mer osvenska så skulle det vara perfekt.

Är det inte en underbar bild av det moderna samhällets tydliga återvändsgränd? Nu när vi har byggt det perfekta samhället, då har vi egentligen bara ett problem kvar: att det måste finnas människor där, som riskerar att förstöra alltihopa.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera