Tjockchocken

»Ät sex till åtta brödskivor om dagen.« För dem som minns 70-talet var detta i åratal Social­styrelsens budskap på tv, tidningar och stortavlor – illustrerat med brödskivorna (och självklart i samarbete med Brödinstitutet). Frågan är vad dagens slogan hade varit: »Ät inga brödskivor, någonsin«?

Svenskarna är på väg att bli extremt fetlagda. Vi brukar förfära oss över hur fet USA:s befolkning blivit. Men om femton år, visar Fokus reportage, kommer genomsnittssvensken att vara lika tung. Förklaringen är enkel; vi äter mer och sämre än tidigare, vare sig vi räknar kalorier, proteiner eller bara ren och skär massa. Samtidigt rör vi oss mindre än någonsin tidigare.
Fetma är något så märkligt som ett gigantiskt samhällsproblem nästan helt utan politiska förslag eller debatt. Å ena sidan visar Fokus kartläggning att fetma kostar samhället cirka tre miljarder årligen, framför allt i sjukvården, när den orsakar diabetes, åderförkalkning och hjärtproblem. Å andra sidan sträcker sig politikernas agenda mot fetma sällan längre än till de egna nyårslöftena – det är svårt att se att slanklinjen har någon höger-vänster­dimension.
Rökning och alkohol ansågs också till en början vara individuella problem, men då effekterna på alla – inte bara på dem som rökte och drack – av alkoholism och rökskador växte, infördes skatter och förbud. Varför inte använda samma strategi mot fetma?

Fett- eller sockerskatt tillhör de mycket få konkreta förslag som diskuterats hittills. Idén är att ta ut en skatt efter socker- eller fetthalt, precis som för alkohol eller tobak, givet att sockret och fettet skapar fetman.

Det brukar sägas att en skatt ska uppfylla fyra kriterier; den ska vara hyggligt enkel att administrera, den ska skapa en stabil inkomstbas, den ska vara så lite snedvridande som möjligt och så ska den helst vara rättvis också. En socker- eller fettskatt klarar egentligen bara ett av kriterierna; det är en stabil intäktsbas – nästan alla konsumerar fett och socker.

Men just därför vore skatten också orättvis. Skatt på en basvara som mat drabbar dem med lägst inkomster hårdast – hur god deras fysiska form än är – eftersom låginkomsttagare har proportionellt mer mat i sin konsumtion än höginkomsttagare. I en värld där det ständigt kommer nya koströn är också risken överhängande att den blir snedvriden, med mindre att man exakt kan pricka in den ingrediens som är boven. Socialstyrelsen var som sagt i ett årtionde övertygad om att »de flesta som bantar borde äta mer matbröd«.

Främsta argumentet mot en »fettskatt« är dock byråkratin. Fråga någon av dem som var med och administrerade vår nu saligen insomnade lyxskatt på choklad vilket helvete det var att smula, bränna och analysera vartenda litet kex och skum­nalle. En socker- eller fettskatt skulle snabbt dra löjets skimmer över sig.

Vad borde göras i stället?

Enklast är att verkligen göra det som alla redan är för, men få politiker omsätter i budgetkronor och ören; vi kan uppmuntra friskvård, motion och lagom mycket varierad kost, vilket tycks vara den enda gemensamma nämnaren för kostråden genom årtiondena. Det är möjligen en gnutta överbeskyddande, men alla studier värda namnet visar att förebyggande friskvård är billigare än reparerande sjukvård. Då vi inte själva betalar våra sjukhusräkningar finns inte bara ett beskyddande intresse, utan dessutom ett rent samhällsekonomiskt sådant, av att hålla var och en av oss friska.

Slutligen, vi borde kanske inte skatta mer för vad vi anser vara ohälsosam mat, men vi borde åtminstone låta bli att subventionera den och propagera för den. Folkhälsan är ytterligare ett skäl att minska subventionerna till det överproducerande europeiska jordbruket men också mot att skriva under på nationella kampanjer för att konsumera exempelvis svensk mjölkindustrins överproduktion, såsom vi en gång uppmanades att klämma i oss brödskivor.

Text: