Krönika

Vår tids skam

Det finns inget moraliskt försvar för stängda gränser.

När man någon gång läser vad som skrevs för två hundra år sedan om slaveriet är det lätt att bli helt ställd. Hur kunde intelligenta, ibland mycket humanistiskt lagda människor försvara slaveri och äga slavar? Argumenten för slaveriet bar ofta en pragmatisk, välavvägd prägel. I regel innefattade de en avlägsen framtid då slaveriet skulle upphöra. Men sett med dagens ögon var de helt enkelt vidriga och skamliga.

Frågan infinner sig: Vad är det som vi säger i dag som kommer att låta absurt och skamligt om två hundra år?

Kanske det som i veckan återigen sköljdes upp på Kanarieöarnas stränder. Där stod solbadande, välnärda turister och tittade genom kikare på inkommande båtar med afrikanska invandrare som riskerat livet, och nästan dukat under för svält och törst, för att nå fram till denna EU:s yttersta utpost. Många kom aldrig fram.

Där ute i oceanen går en av världens skarpaste gränser. Den skiljer löner för samma arbete tiofalt åt. Den skiljer grundtrygghet i livets alla skeden från total osäkerhet. Det är en gräns som människor är beredda att dö för att passera.

Notera att få av dem som landade på Kanarieöarna egentligen är flyktingar i Genèvekonventionens mening, varför de också kommer att sändas hem igen. Flera kom från Senegal, Afrikas kanske livaktigaste, fredligaste och stabilaste demokrati, som inte är drabbat av svält. Andra hade tagit sig ändå från Mali i Västafrikas inland. Ytterst få flydde undan krig. De var inte de allra fattigaste, de allra mest drabbade. Men skillnaden mellan livet här och där var ändå så stor att de var beredda att riskera sina liv.

De som kommer att läsa om vår tid om två hundra år kommer att se rakt igenom våra högstämda moraliska tonfall. Vår solidaritet är oerhört stark, så stark att vi är beredda att avstå en tredjedel, ibland hälften av vår inkomst i skatt. Men det är en solidaritet som sträcker sig alldeles precis till vårt lands gräns. Solidariteten har nu, genom Europatanken, sträckts ut lite till. Några procent kan avstås till fattiga européer i söder och öster. Och därutöver finns också lite bistånd.

Men när det gäller att öppna upp det som är vår verkliga rikedom, vår trygga rättsstat med vår marknadsekonomi och vår arbetsmarknad, då är det stopp. Detta är globaliseringens tid, där vi i arbetsfördelning med kineser och mexikaner hjälps åt att bygga vidare varandras välstånd. Men samtidigt som Sveriges gränser är öppna för varor är de stängda för människor. Även för dem som vill ta arbeten vi inte längre vill ha och sända hem stora delar av sin lön för att hjälpa hemlandet.

Bortom flosklerna finns egentligen mest bara gruppegoism bakom stängda gränser. Fruktan för att arbetskraftsinvandrare skulle öka lönespridningen. Naturligtvis finns också oron för att tvingas dela med sig av välfärden. Men där borde fler få kännedom om den ekonomiska historiens erfarenheter; utmärkande för arbetskraftsinvandrare är att de sällan är arbetslösa och sjuka samt att de ofta återvänder till hemlandet på ålderns höst. De är en plusaffär för välfärdsstaten.

Och förresten, många kommer hit ändå, även om vi inte ser det. De står långt in i restaurangerna och sköter städpassen efter att vi gått hem. Utan polis, dagis och sjukvård.
Länder som Finland och Norge är i praktiken nästan helt stängda för utomeuropeisk invandring. Spanien har legaliserat de invandrare som levt illegalt i landet – men i gengäld skärpt gränskontrollen. Därav Kanarieötragedin. USA, vars tillväxt i århundraden byggt på invandring, legal och illegal, tycks nu stänga gränserna. President George W Bush har i ett dramatiskt utspel inför stundande kongressval skärpt gränskontrollen och lagstiftningen radikalt, med endast en minimal öppning för arbetskraftsinvandring.

Men det finns länder som öppnat dörren. Kanada är liksom Sverige glesbefolkat och välfärdsorienterat, men har en tydlig politik för arbetskraftsinvandring. Landets metropoler kokar av multikulturell tillväxt och Kanadas ekonomi är en av världens starkaste, med låg arbetslöshet.

Sverige är inte värst. Vårt land tar emot fler flyktingar än många andra rika länder. Men vi har mycket att lära av Kanada.

Framtidens moral kommer att döma oss efter hur vi agerade.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera