Fredrik Lindström: Begränsning befriar

Valfrihet är fortfarande officiellt ett positivt begrepp för de flesta, men alla vet innerst inne att det är en bluff. Helt utan att förhärliga några som helst diktaturer ­eller övervåld mot människor så måste vi konstatera – valfrihet är bara positivt till en viss gräns. Och den gränsen passeras i regel redan vid leverpastejssorterna i en vanlig matbutik: Skivbar/bredbar? Standard- eller lättpastej? Ekologisk? Grov eller finmalen? Med hackad gurka, eller kanske av dansk typ? På tub, är det bättre? Eller kanske i delad förpackning, så man slipper öppna hela på en gång? Vilket märke är bäst – Gudruns, Arbogapastejen, Scan, Tulip, Lars Jönsson? Och så vidare.

Men producenterna öser på därför att nån jäkla fårskalle med sinne för ekonomi – men inte för folks existensiella dilemman – har avlevererat en rapport som visar, att ju fler sorter det finns av en produkt, desto mer ökar totalkonsumtionen. Hur länge ska den kalkylen hålla? Det blir snart svårt att hinna svälja ner grejerna.

Någon borde ägna en doktorsavhandling åt att ta reda på var gränsen går för den mänskliga valfriheten – från god till ond. Vi vet att den är av godo när man väljer mellan två saker: Få ett tungt skåp i huvudet eller inte få ett tungt skåp i huvudet? Jag väljer det senare alternativet, och det kändes positivt.

Men redan när det finns fler än tio sorters pizza eller smörgåsar eller sallader att välja på – för att nu inte tala om när man får komponera fritt själv! – då går det helt åt helsike! Det tar för många längre tid att bestämma sig, än vad man kan få ut i form av glädje av sin lunch!

Titta på pensionssparandet! Bortsett från alla etiska problem man kan ha med att stödja en massa konstiga industrier och näringar, så för att verkligen fatta var det lönar sig att placera pengarna behöver man ägna en massa arbetstid åt kurser och fondstuderande, som kanske aldrig betalar sig. Det lönsammaste – sett till helheten och nerlagd ansträngning – skulle antagligen vara att inte välja alls. Men att inte välja är också att göra ett val.

Väldigt mycket av det som vi ser som grundelement i vårt samhälle, såväl det helt basala som boende, mat, sex och arbete, som det mer kulturella som mode, musik, film, tv, böcker och så vidare – allt detta har länge varit länkat till en mycket ­begränsad valfrihet.

I dag har valfriheten brutit igenom de flesta »positiva spärrar«. Färre och färre människor klarar i dag av att ens se ett helt avsnitt av ett tv-program på grund av valfriheten med antalet kanaler, man zappar över lite – »åh, vad var det där för sjukt«? Att stanna hemma för att titta på »Hyland« är det förstås inte tal om.

Kanalerna försöker nu möta detta med ännu mer valfrihet (av typen »TV4 Anytime« och » Viasat Everywhere«– engelska är ju, som ni vet, numera det officiella språket i Sverige).

Men tv-tittande på egna tider är antagligen porten till att man skiter i tv:n helt. Vad folk vill ha är inte mer valfrihet, de vill ha någon som vet exakt vad den gör och tar ansvaret för det och inte lägger över hela bördan på oss. Inte oräkneliga ljumma program »anytime« utan ett enda som de inte kan missa, och som därmed ger struktur i livet. Någon som gör en sorts leverpastej, en enda, och som är god, genomtänkt och nyttig och som därmed håller oss i handen och leder oss bort ur vår påläggsångest. Vem som helst kan i dag erbjuda människor »möjligheter« – det är i den världen »begränsningar« kommer att bli hårdvaluta.

Text: Fredrik Lindström