Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Norgehistorier

Medan svensk film krisar görs allt fler och bättre filmer i vårt grannland i väst. Nu kommer den norska filmvågen.

Den här veckan inleds filmfestivalen i Haugesund. Under tio dagar förvandlas den lilla staden på norska västkusten till landets filmhuvudstad. Och i år finns verkligen anledning att fira norsk film. Aldrig tidigare har den varit så stark, eller nått ut så brett internationellt.

Under årets filmfestival i Cannes var det norrmännen som hade störst anledning att se glada ut uppe på den terrass som allmänt kallas The Scandinavian Terrace och som under varje festival inhyser bland annat filminstituten från Norge, Danmark, Sverige, Island och Finland. För man var representerade av inte mindre än fyra nya filmer:

»Uro«, en hårdför blandning av drama och thriller, »Den brysomme mannen«, en fascinerande Kafka-liknande historia som tilldelades en av sektionens priser, Prix Acid, »Free Jimmy«, en animerad film om en drogberoende elefant och kortfilmen »Sniffer« som vann Guldpalmen för bästa kortfilm.

Det är fyra filmer som pekar på en oerhörd spännvidd och som definitivt säger att norsk film går en mycket spännande framtid till mötes.

– Det finns en ny generation filmskapare som talar om människor och det är annorlunda historier, säger Vigdis Lian, vd för Norska Filminstitutet, NFI.

Han pekar ut 2001 som året då publiken började prata om norsk film.

– Då kom »Häftig och begeistrad« och »Elling« och det gjorde att tron på norsk film ökade hemma. Innan dess hade man mest gjort »Olsen-bandet«-filmer och en massa thrillers. Men 2001 bestämdes det genom Norsk filmfond att det skulle göras dubbelt så många filmer som tidigare varje år. Och för att kunna genomföra det krävdes yngre krafter och billigare filmer.

Vigdis Lian, Jan-Erik Holst, utlandschef på NFI, och Stine Opperud, institutets marknadsförare med inriktning på utlandet, talar alla om grundandet av den norska filmskolan 1996 som en mycket viktig faktor för den nya norska filmen. Holst säger:

– De första eleverna gick ut 2001-2002. Ofta är det hela team som kommer ut tillsammans. De har lärt känna varandra på skolan, jobbat ihop där och nu börjar de göra film tillsammans. Filmfonden stöttar den nya generationen och dessa faktorer löper samman. Det har gjort att vi hade fyra filmer i Cannes och profileringen kommer efteråt.

Under de senaste åren har filmer som »Buddy«, »Uno« och »Hawaii, Oslo« blivit både publik- och kritikerframgångar. Ofta återkommer samma skådespelare i filmerna, som till exempel Christopher Joner.

– Vi har fått ett filmstjärnesystem. Skådespelare går igen i film efter film, och publiken vill se dem. Det hade vi inte förut, säger Jan-Erik Holst.

Av de nya norska filmerna är »Free Jimmy« den mest udda. Det är en 3D-animerad film om jakten på en drogberoende elefant, en film som innehåller både explicit sex och mycket blodigt våld. Regissören Christopher Nielsen är 43 år gammal och därmed tillhörande en något äldre generation. Han ser inte sin film som en del i någon våg eller trend.

– Min film har ju blivit så oerhört försenad, den skulle varit klar för många år sedan. Det man kan säga att de fyra norska Cannesfilmerna hade gemensamt är att de är totalt olika varandra och att de är väldigt individuella.

»Free Jimmy« är med sin budget på 100 miljoner norska kronor den tveklöst dyraste norska filmen någonsin. Nielsen säger att det är totalt omöjligt att spela in de pengarna på hemmamarknaden.

– Det är utlandet som gäller.

Stefan Faldbakken, son till författaren Knut Faldbakken, långfilmsdebuterar med »Uro«. Filmen ska inte ha norsk premiär förrän som avslutningsfilm i Haugesund nästa helg, så när budet kom om att det fanns möjligheter att visa den officiellt i Cannes fick man dra i gång med snabbjobb modell värre.

– Vi gjorde sju veckors jobb på tre, säger Stefan Faldbakken.

– Men det var viktigt att komma till Cannes. Visst är det ett lyft för Norge. Det blir en fokusering på norsk film, som är bra. Och det kommer en rad mycket bra filmer i höst.

»Uro« är redan köpt till Sverige och ska via Sandrew Metronome visas på bio någon gång i höst. Men det är svårt att sälja norsk film till svenskar. Medan norrmännen älskar filmer av till exempel Josef Fares, är vi betydligt mer kallsinniga. Visst, en gång i tiden blev »Vägvisaren« och »Orions bälte« hyfsade publikframgångar även här, och de förut nämnda »Häftig och begeistrad« och »Elling« hittade även en svensk publik. Men eminenta norska filmer som »Hawaii, Oslo« och »Vinterkyss« har i princip gått spårlöst förbi här.

Frågan är väl om den internationella uppmärksamheten kring filmerna från Cannes kommer att innebära en förändrad inställning i Sverige. Men marknadsföraren Stine Opperud kan nog strunta i det, hon får nu förfrågningar från andra delar av världen.

– Det är ett stort intresse nu. Det var en artikel i branschtidningen Variety om ny norsk film, och den artikeln var guld värd. Nu räknar vi med att kunna visa norska filmer på festivalerna i Karlovy Vary och Toronto, och det är nog inte någon omöjlighet med Venedig heller, säger hon.

Hon räknar med att intresset för att besöka filmfestivalen i Haugesund, där man satsar på att visa så mycket ny norsk film som möjligt, ska vara större än vanligt i år.

– Det är ju redan känt som den viktigaste norska festivalen, säger hon.

En av Norges mest erfarna kritiker och filmjournalister är Jon Selås på Verdens Gang. Jag frågar honom om norsk film i hans mening är väldigt bra nu.

– Den kan bli det. De talanger som kommer fram nu är inledningen till en norsk guldålder.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera