Partiernas skilda världar

Görvälns slott ligger inbäddat i grönska intill Mälaren. Ett par ungdomar i arbetskläder står en bit från stranden.

– Vi har varit arbetslösa ett halvår, säger 20-åringarna Mattias Valdenegro och Ronnie Hedqvist som har skickats dit av Järfälla Jobbcenter för att de ska få sina socialbidrag. Jobbcentret har ett ambitiöst program för att aktivera ungdomar och andra som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden – fasadrenovering vid Görvälns slott är ett alternativ. Mattias Valdenegro är inte så entusiastisk.

– Man får inte ut någonting av att vara här, säger han.

Ronnie Hedqvist har varit här över en månad för att visa att han är mogen för den lärlingspraktik han har fått av Arbetsförmedlingen.

– Det är okej, men jag skulle hellre ha ett riktigt jobb, säger han.

Sysselsättningen är den fråga som väljarna sätter allra högst upp på dagordningen enligt, den återkommande undersökning som görs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, och i valrörelsen har båda de politiska lägren utropat just jobben som den stora valfrågan.

Väljare och politiker verkar alltså vara överens om prioriteringen. Men åsikterna om vad som ska göras går vitt isär och partierna kan inte ens enas om hur hög arbetslösheten är. När Fokus ställer frågan till riksdagspartierna varierar svaren från 6,3 till 21 procent. Statliga myndigheter har också olika siffror – Statistiska centralbyrån, SCB, säger att arbetslösheten var 6,3 procent i juni, Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, att den var 5,1, och Konjunkturinstitutet menar att den »utvidgade arbetslösheten« var 10,1 procent. Mattias Valdenegro och Ronnie Hedqvist befinner sig båda i den här gråzonen mellan arbetslöshetsstatistikens procentsatser.

Inne i Järfälla Jobbcenters lokaler sitter 20-årige Johnny Reijnst framför en dator och söker jobb. Han kommer från Gotland där han har varit arbetslös sedan han var 16 år, och förra veckan flyttade han hit i förhoppningen att det ska gå lättare här.

– På två dagar har jag sökt fem jobb. Det är betydligt bättre än på Gotland – där finns inga jobb över huvud taget, säger han.

Johnny Reijnst tillhör landets öppet arbetslösa. Han saknar jobb, söker jobb och skulle gladeligen ta det jobb som erbjuds, vilket är vad SCB kräver för att någon ska betraktas som arbetslös. När Ronnie Hedqvist inleder sin lärlingspraktik till hösten kommer han att upphöra att vara arbetslös och i stället klassas som studerande på arbetsmarknadsutbildning – även om han helst skulle vilja arbeta. Men att besvara frågan om Mattias Valdenegro är sysselsatt eller inte är inte så lätt. Det fordrar telefonsamtal till såväl SCB som Ams – och tillbaka till SCB igen. Till slut enas man om att det beror på vad han själv tycker. Själv uppger han att han är arbetslös. Men uppenbarligen tillbringar han inte dagarna på Görvälns slott av eget val, utan för att han ska få sin ersättning. Så han landar till slut i kategorin »sysselsatt genom arbetsmarknadsåtgärd«.

Förvirringen kring siffrorna tycks ge utrymme för improvisation. När Fokus frågar socialdemokraterna hur hög arbetslösheten är hänvisar partiet till SCB:s officiella siffra på 6,3 procent. Vän av ordning kanske frågar sig varför Göran Persson i sitt sommartal i Björkvik då sade att arbetslöshetsmålet på fyra procent är nära. Förklaringen är att Göran Persson då syftar på Ams siffror som anger hur många som finns i deras register som arbetssökande – och som är lite lägre än SCB:s. Moderaterna å sin sida talar numera hellre om »utanförskapet« och menar att den verkliga arbetslösheten uppgår till 21 procent när man räknar med att alla i den arbetsföra befolkningen som varken arbetar eller studerar på heltid utan att samtidigt söka jobb är arbetslösa. Som arbetslösa räknar alltså moderaterna även hemarbetande, värnpliktiga, förtidspensionerade och andra personer som inte sökt jobb tillräckligt aktivt för att betraktas som arbetslösa av SCB.

Trebarnsmamman Anne Hugosson stannade hemma tills hennes yngsta barn var sex år innan hon började arbeta igen. Hon betraktade sig definitivt inte som arbetslös.

– Nej, jag valde själv att stanna hemma och jag kan försäkra att jag hade fullt upp att göra, säger hon och skrattar.

Bertil Holmlund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Han anser att klåfingriga politiker borde låta bli att förvirra debatten om den »egentliga« arbetslösheten med hjälp av egna hemsnickrade statistiska begrepp.

– Arbetslösheten är till sin natur oskarp i konturerna – både i förhållande till de sysselsatta och till grupper som befinner sig utanför arbetsmarknaden. Och eftersom Sverige i stort sett följer internationella normer så tycker jag att man får utgå från att SCB:s uppskattning av arbetslösheten är riktig, säger han. Drygt 6 procent, således.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster tycker inte heller att det finns någon absolut sanning i debatten om arbetslösheten.

– Men ekonomiskt sett är det mer intressant att fråga sig hur många som är sysselsatta – och hur många fler som skulle kunna arbeta, säger han.

Svenskt Näringsliv har därför räknat ut att en och en halv miljon svenskar i arbetsför ålder saknar jobb. Och de uppskattar att ungefär en halv miljon av dem borde kunna börja arbeta – med hjälp av reformerad arbetsrätt, bättre villkor för småföretag, sänkta företagsskatter och färre pålagor för arbetsgivare.

Men oavsett vad experterna anser tarvar nog SCB:s terminologi viss förklaring. Av Sveriges nio miljoner invånare är knappt sex miljoner mellan 16 och 64 år – de utgör den arbetsföra befolkningen. Den arbetsföra befolkningen delas upp i å ena sidan arbetskraften, å andra sidan personer utanför arbetskraften.

Arbetskraften består av sysselsatta och arbetslösa. De sysselsatta delas upp i arbetande – som jobbar minst en timme per vecka i reguljärt arbete eller i arbetsmarknadsåtgärd – och tillfälligt frånvarande – sjuka, på semester eller tjänstlediga. De arbetslösa kännetecknas som sagt av personer som saknar, söker och kan ta arbete.

Utanför arbetskraftsmarknaden befinner sig personer som varken är sysselsatta eller arbetslösa. Här samsas studerande med förtidspensionärer, sjukskrivna med hemmafruar. Hit hör också de latent arbetssökande; arbetslösa som vill ha jobb men som inte söker jobb tillräckligt aktivt för att betraktas som arbetslösa enligt den svenska nomenklaturan.

En pikant detalj gäller studerande som hellre vill jobba. De ingår i gruppen utanför arbetskraftsmarknaden under latent arbetssökande – närmare bestämt i undergruppen studerande som söker arbete. Och voilà – just den gruppen är svensk arbetslöshetsstatistiks skönhetsfläck. Tillsammans med Kanada är Sverige det enda land i OECD som inte låter de pluggande arbetslösa ingå i de arbetslösas exklusiva skara. Det var den socialdemokratiska regeringen som fattade beslut om detta 1986 då antalet studerande som sökte jobb uppgick till 10 000. I dag har siffran tiodubblats och det är en ansenlig grupp på nästan 100 000 – som skulle höja SCB:s arbetslöshetsprocent med drygt två procentenheter till 8,5 procent i juni. Samtliga experter oavsett politisk tillhörighet som Fokus talat med anser att man bör överväga att inkludera den gruppen bland de arbetslösa – om inte annat så för att undvika onödiga diskussioner.

LO-ekonomen Lena Westerlund tycker att man kan diskutera om inte heltidsstudenterna som söker arbete borde räknas in bland de arbetslösa. Men hon beklagar att debatten kring arbetslösheten handlat så mycket om procentsatser, vilket flyttat fokus från sakfrågorna.
– Sverige måste driva en aktiv arbetsmarknadspolitik för att hjälpa svaga grupper att ta sig in på arbetsmarknaden, säger hon.

På näringslivets tankesmedja Timbro är man inte oväntat av en annan uppfattning.
– Arbetsmarknadsåtgärder är rena slöseriet med pengar. Det är bara ett sätt för socialdemokraterna att gömma undan arbetslösa för att på konstlad väg nå sitt mål på fyra procents arbetslöshet, säger Johnny Munkhammar.

Enligt Timbros beräkningar uppgår arbetslösheten i Sverige till ungefär 17 procent. Utöver de studerande som hellre vill arbeta inräknas då även folk i arbetsmarknadsåtgärder samt förtidspensionärer och sjukskrivna som Timbro uppskattar skulle vilja arbeta i stället.

Johan Karlssons (fingerat namn) erfarenheter kanske skulle ge Johnny Munkhammar vatten på sin kvarn. Han har med envishet och uppfinningsrikedom förmått a-kassan i både Hälsingland och Gotland att sponsra sitt liv som musiker. Men på Gotland ställdes det krav på att han skulle gå på kurs i två månader för att lära känna sig själv.

– Innehållet på kursen var värdelöst – alla höll god min trots att både deltagare och kursledare tyckte att kursen var helt meningslös, säger han och drar sig till minnes hopplösa dataprogram, cykelturer runt Visby, engelsklektioner som omöjligen kunde anpassas till den varierade kunskapsnivån i klassen och ett oändligt antal variationer på sällskapsspel.

Men i samma ögonblick som Johan Karlsson klev in på kursen och greppade Yatzy-tärningarna försvann han ur arbetslöshetsstatistiken och hamnade utanför arbetskraften i gruppen »studerande«. Sedan dess har han gjort ännu en statistisk resa och gått från arbetslös till »arbetande« när han utverkade ett plusjobb för att åka runt på olika vårdinrättningar och musicera.

Enligt Timbro borde Johan Karlsson klassas som arbetslös. Det gäller även de förtidspensionerade som hellre skulle vilja och kunna arbeta. Det är svårt att uppskatta hur många dessa personer är – därför hänvisar både Timbro och Svenskt Näringsliv till äldre statistik från 1990-talet då Sverige internationellt sett hade mer normala ohälsotal. De menar att det framför allt är de ofrivilligt förtidspensionerade som har ökat. En av dessa är Catharina Magnusson i Höör. Hon fick en chock när beskedet om förtidspension damp ner i brevlådan. Då hade hon i många år kämpat för att komma tillbaka till sitt arbete som förskollärare, men med förtidspensioneringen försvann alla möjligheter till rehabilitering eller omskolning.

– Försäkringskassan sa bara att det här kommer aldrig att fungera och sedan dess är jag helt uträknad i deras ögon, säger hon.

– Allt jag vill är ju att arbeta – det måste väl finnas något vettigt jag kan göra, säger hon.

Förra året kritiserade Riksrevisionen regeringen för att försumma de förtidspensionerade i jakten på att få ned sjukskrivningarna – alltför lite resurser lades på att få tillbaka de förtidspensionerade i arbete. Då hade regeringen gjort ett stort nummer av att de lyckats vända utvecklingen med de ökande sjukskrivningarna. Sedan dess har ännu fler besked om förtidspension ramlat ner i brevlådorna runtom i landet, och antalet förtidspensionerade är i dag över en halv miljon.

– De totala ohälsotalen har i själva verket ökat eftersom förtidspensioneringarna har blivit så många fler, säger Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv.

Men tillbaka till arbetslösheten och frågan om hur stor den egentligen är. De allra flesta länder räknar jobbsökande studenter som arbetslösa och för att kunna jämföra hur väl Sverige klarar sig är det den siffran som måste användas. Alltså: arbetslösheten var i juni 8,5 procent eller 414 000 personer. Sveriges arbetslöshet hamnar ungefär i mitten vid en internationell jämförelse. Mattias Valdenegro och Ronnie Hedqvist är med det sättet att räkna inte arbetslösa. Men för dem spelar det inte så stor roll vilken kolumn i arbetsmarknadsstatistiken de hamnar. De vill i alla fall ha ett riktigt jobb.

Text: Lisa Bergman

Toppbild: Scanpix