Arbetare i alla länder – kom (inte) hit

Ur vimlet på en kinesisk välgörenhetsgala i Torontoförorten Markham träder en medelålders man fram och presenterar sig på utmärkt svenska. Han heter Joe Li och hans liv som internationell migrant har fört honom från Calcutta till Toronto via exotiska platser som bland annat Boden och Luleå.

– Jag kom till Sverige för att sommarjobba 1974. Sedan blev jag kvar och bodde där i många år, berättar han.

Vårt möte är en lyckosam slump i sökandet efter personer som illustrerar dynamiken i den internationella migrationen. Joe Li visar sig vara ett utmärkt exempel.

Han föddes för 51 år sedan som son till en kinesisk skomakare i den indiska mångmiljonstaden Calcutta. Vid 19 års ålder lämnade han familjen, övertygad om de möjligheter som väntade ute i den stora världen.

Med några hundra dollar i fickan började en färd som via Teheran och Istanbul förde honom till Europa. Efter misslyckade försök att få sommarjobb på kinarestauranger i flera städer fick han till slut napp och blev diskare på restaurang Ming i Göteborg.

Joe Li hade fått fotfäste och nu var det bara hårt arbete som gällde.

– Jag arbetade hela tiden, sju dagar i veckan, och sparade varenda krona, berättar Li, som fick hjälp att söka arbetstillstånd och blev kvar i Sverige betydligt längre än den sommar han tänkt.
Efter några år hade han sparat ihop tillräckligt för att starta eget. Först i Gävle, sedan i Norrbotten där han etablerade sig som populär krögare med kinarestaurangerna Waldorf i Luleå och Ming Palace i Boden.

Joe Li hade lyckats, han trivdes bra och tjänade pengar. Men det var något som fattades. Han ville gå vidare och göra mer än driva kinarestauranger, men kände att det fanns begränsningar för en invandrare i det svenska samhället.

– När jag var arbetslös ett tag och gick till arbetsförmedlingen fick jag veta att en kines i Sverige skulle arbeta på kinarestaurang, berättar Li, som till slut packade ihop och reste vidare.

Runt om i världen finns det i dag omkring 200 miljoner internationella migranter. Mindre än fem procent av dessa är flyktingar, resten är människor som bestämt sig för att bygga upp ett nytt liv någon annanstans än i hemlandet.

För att sätta fokus på de fördelar den globala migrationen för med sig höll FN:s generalförsamling den 14–15 september för första gången någonsin ett »högnivåmöte« om migration och utveckling.

FN vill tydliggöra det ekonomiska värdet av den globala migrationen. Mottagarländerna får arbetskraft som ofta är välutbildad och ambitiös. Till sina hemländer skickar sedan migranterna stora summor pengar, som sammanlagt vida överstiger allt samlat utvecklingsbistånd i världen.
Förarbetet inför FN-mötet har gjorts av en internationell kommission under ledning av Jan O Karlsson, svensk bistånds- och migrationsminister 2002–2003. Karlsson efterlyser enklare och tydligare regler för migrationen. Han vill också se en ny debatt kring invandringen i Sverige.

– Vi måste överge föreställningen att alla migranter är flyktingar. Vi måste fråga folk som kommer hit inte bara om de är somalier, utan också »är du elektriker?«.

Än i dag är Joe Li ihågkommen i Norrbotten som en seriös och duktig företagare, berättar en ledande kommunalpolitiker i Boden. Men den energi och drivkraft Li hade med sig till Sverige finns nu i Kanada, dit han flyttade i mitten av 80-talet.

Han mötte ett land fullt av möjligheter. I Kanada pågår vad som kanske är världens intressantaste experiment med immigration som drivkraft i samhällsbygget.

Sedan början av 90-talet tas omkring en kvarts miljon immigranter emot varje år, mer än i något annat land i förhållande till folkmängden. I dag är närmare en femtedel av Kanadas drygt 32 miljoner invånare födda i ett annat land.

Kanada har, likt Sverige, en generös flyktingpolitik, men tyngdpunkten ligger på arbetskraftsinvandring som svarar för 60 procent av inflödet av nya kanadensare. Av återstående 40 procent är en stor del anhöriginvandrare och en mindre del flyktingar.

– Det som pågår här är ett dramatiskt socialt experiment, säger professor Jeffrey Reitz, immigrationsforskare på Torontouniversitetet.

Närmare hälften av alla immigranter som årligen kommer till Kanada bosätter sig i Torontoområdet som nu har över fem miljoner invånare och är en av Nordamerikas snabbast växande storstadsregioner. Inom några år kommer mer än hälften av Torontos invånare att vara födda i ett annat land än Kanada.

Den kanadensiska immigrationspolitiken bygger på idén att locka välutbildad arbetskraft till landet. Gallringen sker genom ett poängsystem som värdesätter individens utbildning, språkkunskaper, yrkeserfarenhet och så vidare.

Det finns kritik mot arbetskraftsinvandringen i Kanada. Men sammantaget är kritiken begränsad och den riktas mot brister i systemet, inte mot den omfattande immigrationen som sådan. Invandringen är inte heller någon stor politisk fråga i Kanada, trots den omvälvning som pågår i landet.

Den som vill studera Kanadas demografiska revolution kan följa i Joe Lis fotspår och åka till Torontoförorten Markham, en välmående och snabbt expanderande villaförort med 285 000 invånare och kluster av högteknologiska företag. På ytan ser den ut som vilken modern nordamerikansk förort som helst.

Men den som stannar till upptäcker ett viktigt centrum för den närmare halv miljon kineser som nu bor i Torontoområdet. Stora kinesiska shoppingkomplex ger Markham en känsla av modern asiatisk storstad.

Det är i denna miljö Joe Li nu är i full gång med sitt senaste projekt. I november ska han försöka bli invald i det regionala styret.

Han vill vara med och utforma framtiden i en av Kanadas snabbast växande regioner.

– Jag tror jag har en bra chans. Det bor 65 000 kineser i Markham, bland annat 5 000 indienkineser, det är en styrka för mig, säger Joe Li, som inte är någon nykomling i politiken.

Tre gånger har han försökt bli invald i det kanadensiska parlamentet, senast i januari i år, dock utan att lyckas. Genom sitt engagemang i det konservativa partiet, som nu har regeringsmakten i Ottawa, har Joe Li fått goda kontakter i landets politiska elit. Den nuvarande utrikesministern Peter MacKay är en av hans vänner.

Så långt upp på samhällsstegen tror Joe Li inte att han kunnat klättra i Sverige.

– Jag har alltid varit politiskt intresserad. I Sverige gillade jag moderaternas politik och gick med i partiet. Men jag engagerade mig aldrig politiskt, för jag insåg att ingen skulle vara intresserad av mina åsikter, säger Li, som också såg nya yrkesmässiga dörrar öppnas när han kom till Kanada.

Han behövde inte starta restaurang för att försörja sig, utan fick snabbt jobb på ett försäkringsbolag där han gjorde karriär. Sedan slutet av 90-talet driver han ett eget franchiseföretag i finans- och försäkringsbranschen.

Det enda som tycks gräma honom är att han att han inte lyckats bli invald i parlamentet.

– Jag hade gärna velat åka till Sverige som kanadensisk parlamentsledamot, säger Joe Li innan vi skiljs.

Bara för att visa att han kunde mer än att jobba på kinarestaurang.