Ernst Kirchstiger: »På vintern har jag skor som alla andra«

Text: Therese Larsson

 »Man måste vara lite Dr Phil för det här jobbet. Det räcker inte att ha järnkoll på design, man måste vara lite av en psykolog, vara intresserad av människors liv och göra en behovsanalys innan man sätter i gång.«

Två meter Ernst Kirchsteiger lutar sig bakåt och sträcker ut sig i soffan på caféet där vi sitter. Säger att han alltid försöker ta sig tid att förstå och lära känna personen han inreder åt. Det är måndag morgon, och vi har träffats för att äta frukost innan dagens inspelning av »Nya rum« drar i gång, denna dag i ett ridhus strax utanför hemstaden Örebro.

Ernst är barfota. Det första han frågar när vi ses är om det är okej att han tar av sig skorna. Jag måste anstränga mig för att inte börja skratta, eftersom alla vänner som hört att jag ska träffa Ernst Kirchsteiger de senaste dagarna, på något sätt kommenterat hans allt som oftast nakna fötter.

– Vet du, så mycket reaktioner som jag fått när jag har berättat att jag ska intervjua dig, har jag aldrig varit med om tidigare, börjar jag. Folk är antingen väldigt entusiastiska eller stör sig otroligt mycket på dig.

Ernst lutar sig framåt, ser bekymrad ut och säger att han vet att han väcker känslor, men att han inte kan förstå vad det är med en mjuk man som provocerar så.

– För några år sen var det en kulturskribent i DN som skrev att jag var för trevlig, händig och snygg, och sen drog hon slutsatsen att »Ernst är en chimär, han finns inte«. Det kändes jättekonstigt att läsa. Men samtidigt är jag oerhört stolt över att jag får brev från kvinnor som skriver att deras söner identifierar sig med mig. Att de slutat gömma fiolen, eller skämmas för att de dansar balett. Jag blir glad när jag hör det. Att jag kan öppna vägen, en vuxen tiotaggare med grå tinningar.

Ernst Kirchsteiger tog ett jättekliv in i våra vardagsrum för sex år sen med »Sommartorpet«. Men inredaren från Ikea blev helt tagen på sängen av all uppmärksamhet.

– I början var jag berusad av det. Alla vill ju få bekräftelse, och plötsligt får man det. Det är klart att det är häftigt. Men samtidigt kom ju tankarna på hur man skulle uppfattas. Att man har ett ansvar. Jag frågade mig vad jag står för, och vad jag vill.

Vi börjar prata om hans språk, hans målande beskrivningar som börjat leva ett eget liv och cirkulera på nätet. Som »Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst« eller »När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där«.

– Min första tanke när jag hörde talas om det där var, har jag verkligen sagt det? Men nu tycker jag mest att det är kul. Jag är ingen skrivande person, men jag älskar ord.

Några pensionärer stannar till vid vårt bord. Ernst byter några ord. Alla som går förbi soffan med världens just nu kanske kändaste örebroare hajar till. Ernst hejar och ler mot dem alla.
Jag undrar om han hade gett sig in i det här om han vetat hur det skulle bli? Ernst tystnar. Funderar.

– Njaee, kanske inte. Eller jo. Man har bara ett liv. Men jag kan bli trött på att vara Ernst med mig själv. Det kan bli uttjatat. Ibland funderar jag på att gå tillbaka till mitt enkla liv på landet. Men samtidigt är jag stolt över det jag gör.

Jag kan inte låta bli att fråga om han är fåfäng. Får ett kanske till svar. Men i så fall inte lika mycket som när han var yngre. Tröjan han har på sig har frun köpt, och han håller sig i trim genom att hugga ved. Följdfrågan om han kommit så här långt om han inte varit snygg får Ernst Kirchsteiger att nästan rodna. Han skrattar generat.

– Tack! Ja, det kan man förstås diskutera. Att vara lycklig är bästa skönhetsmedlet. Men för mig är inte utseende så viktigt. En vacker människa får inte vara för symmetrisk, inte för perfekt. Men det är kul att man har vissa saker gratis. Jag har mina föräldrars färger, jag har ju inte en droppe svenskt blod i mig.

Mamma är från Polen, pappa Kirchsteiger från Österrike. Båda kom till Sverige för att arbeta på 50-talet. De träffades, blev kära och skapade en annorlunda värmländsk familj.

– På den tiden var vi verkligen invandrare. Jag vet hur det känns att bli kallad svartskalle, så det är klart att jag kan känna mig som en invandrargrabb, även om det finns väldigt mycket svenskt i mig. Tänk dig själv, min bror heter Dagobert, säger Ernst och skrattar.

Han berättar om hur kusinerna i Österrike kan skrika av skratt när han pratar tyska med dem. Pappa, som också hette Ernst Kirchsteiger, talade tyska hemma, men sönerna svarade på svenska. I dag blir Ernst lycklig när han får prata tyska.

– De säger att jag låter gullig. Det kanske inte är så konstigt. Jag kan ju ingen slang, inga fula ord på österrikiska. Jag misstänker att jag låter som en gammal svensk pilsnerfilm när jag talar.

Tillbaka till fötterna. Jag berättar att jag nästan började skratta när han tog av sig skorna. Ernst ler, och säger att det blivit något av hans signum, men att han alltid varit barfota på sommaren. Det är bekvämast så.

– På hösten och vintern har jag faktiskt skor som alla andra. Men om jag gör en inredningsbok någon gång ska jag ha mina fötter på framsidan. Ett par nakna 45:or med lite hår på tån.