Regnar det? Titta på Casablanca

Om det nu var för femtio år sedan eller fyrtio som jag första gången såg Casablanca, om det var på en kvartersbio eller en liten svart-vit liten tv kunde kvitta. Det som betydde något var filmens plats i mitt minne. Upphöjd. De två nya stora filmer som kom denna sommar kunde vänta. Jag hade inga svårigheter att föreställa mig hur jag skulle känna mig efter att ha sett dem. Mer nyfiken var jag på något jag fortfarande ville tycka om.  

Den smattrande speakerrösten till den nerviga musiken under förtexterna gjorde mig spänd. Det var som att både Casablanca och jag stod inför skranket. 

Filmen är inspelad 1942, samma år som dess berättelse utspelar sig. Det dröjde inte många scener innan jag kom på mig själv med att undra vad Ingrid Bergman skulle göra för roll härnäst. Hennes närvaro var så stark. Humphreys också. Åtta decennier hade inte slipat bort ett gradtal av deras utstrålning. Snarare framstod motståndsfigurerna på Ricks bar i den Vichyockuperade nordafrikanska hamnstaden snabbt som mer levande än de flesta av oss idag. Jag var omtöcknad.  

Nästa dag regnade det. Jag gick biblioteket för att låna en bok av Carl Henning Wijkmark. Men den var utlånad, sex dagars väntetid. På en hylla hade någon ställt fram Mitt Liv – Ingrid Bergman berättar för Alan Burgess. Jag bläddrade fram avsnitten om Casablanca. Manuset, berättade Bergman, var inte riktigt färdigt: ”…hela tiden ville jag veta vem jag var kär i.” Skulle hon ”slänga kärleksfulla blickar på Humphrey eller Paul Henreid”.  Vid tiden för inspelningen tyckte hon inte att hon kände Bogart. ”Kysst honom hade jag gjort men jag kände honom inte”. Han höll upp en mur, tyckte hon. ”Jag var lite rädd för honom.” Under inspelningarna av Casablanca gick hon därför och kollade på den andra film som han samtidigt spelade i och som gick på biograferna, Riddarfalken från Malta. Hon tyckte att hon lärde känna Bogart genom att titta på hur han spelade.  

Så gjorde man nog oftare förr, tänkte jag, tog sig rejält med tid att studera konstnärens arbete för att lära känna konstnären. 

Jag läste att de inte hade träffats sen de spelat ihop senast. Den första Casablancascenen de skulle spela in var den där de återses – efter ett passionerat möte mellan dem i Paris (som skulle spelas in senare). Hur var det att återse Bogart? Bergman sa att hon överväldigades av så många starka känslor som hon aldrig tidigare gjort i sitt liv. Hur hanterade hon de känslorna? ”Jag bestämde mig för att inte visa en enda av dem.” 

Det är svårt att inte tro att det är sådant som gjort den scenen klassisk. Burgess skriver: ”Den viktigaste orsaken till att Casablanca blev en klassiker, en kult och en legend är kanske för att den sysslade med vårt krig! Det är sällan som en skådespelerska haft tillfälle att så dramatiskt, om också omedvetet, bearbeta våra känslor, när nederlaget tycktes möjligt och så långt borta. Casablanca gjorde troligtvis lika mycket för de allierades krigsinsats som en hel armékår.” 

Så var det slutscenen: Bergman berättar: ”Claude Reins och Bogey går sin väg in i dimman – och Bogey uttalar den berömda repliken ”Louis – jag tror det här är början på en fin vänskap.”  

Bergman berättar att alla sa stopp. ”Där har vi det! Vi behöver inte filma det andra slutet, det här är alldeles perfekt, en underbar slutreplik. De hade inte vetat att det var slutrepliken förrän de hörde den”.  

En intuitiv impuls att begrava sina känslor, en spontan nonsensreplik, fylld av innebörder. Konstnärer som i stunden plockar fram det bästa de har.  

Det var bara att välsigna regnet.

***

Läs även: Familjen Mann var inte som alla andra

Läs även: Fågeln som vågar trotsa krokodilen