Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Japan efter Koizumi

Junichiro Koizumi har personifierat kampen för att få den japanska ekonomin på fötter. Frågan är om hans efterträdare ska klara av att forsätta reformerna.

En politisk broiler med sammets­ögon väl så blida som Fredrik Reinfeldts väntas den 20 september ta över ordförandeposten i Japans Liberaldemokratiska Parti, och därmed bli landets nye premiärminister.

Han heter Shinzo Abe och är i dag kabinettssekreterare och därmed den avgående Junichiro Koizumis högra hand. Abes farfar var premiärminister och hans pappa utrikesminister. Han leder stort i opinionsmätningarna och har, till skillnad från de andra två, fått Koizumis välsignelse.

– Jag kommer att lägga min röst på Abe, sade Koizumi i söndags.

Men det är ingen hemlighet att Koizumi tycker att striden om att bli hans efterträdare hittills varit alldeles för ljum. Ingen av kandidaterna har profilerat sig särskilt hårt och Abe har knappt ens orkat med att presentera en ordentlig valplattform.

I ansedda dagstidningen Nikkei avfärdas Abes framtidsvision som »fyra sidor av luddiga formuleringar«. Tidningen varnar för att Abe målar in sig i ett hörn genom att inte vara mer konkret. »I en tid då Koizumis fiender försöker vattna ur eller stoppa redan beslutade reformer, måste hans efterträdare visa kraft och beslutsamhet«, skriver tidningen.

Abes i sammanhanget låga ålder, 51 år, gör att han, förutsatt att han inte gör sig skyldig till några skandaler, kan komma att regera Japan under en lång tid framöver.

»Fortsatta ekonomiska och politiska reformer« hette det i ett föga förpliktigande uttalande från Abe häromveckan. Och när han tvingades bli mer konkret presenterade han en idé om ökat regionalstöd till områden där födelsetalen stiger (Japan lider kronisk brist på småbarn). När kandidaterna i söndags inledde valkampanjen med att tala inför ett par tusen Tokyobor i elektronikdistriktet Akihabara löd Abes tama slogan »Ett vackrare Japan«.

Ändå kan Abe och de andra kandidaterna känna en viss tillförsikt. Deflationen som lamslagit ekonomin är i stort sett övervunnen och bankerna har, med hjälp av statliga miljarder, kunnat sanera sina så kallade dåliga lån.

Men statens finanser är alltjämt urusla och Koizumis efterträdare, vem det än blir, måste genomföra någon typ av skattehöjning om Japan ska klara sig undan statsbankrutt. Statens skuldsättning är den högsta i i-världen och stora delar av budgeten måste lånas ihop varje år.
Koizumi har lyckats stoppa blodflödet, men överlåter åt efterträdaren att portionera ut den beska medicin som ska göra patienten frisk. En kraftfull momshöjning, radikalt sänkta pensioner eller höjda inkomstskatter är vad som står till buds. Ingendera har framkallat jubel i väljarkåren.

I grunden, och här har Koizumis ensamvargsbeteende varit till stor hjälp, handlar det om att bryta sönder den järn­triangel mellan politiker, byråkrater och storförtag som varit basen för Japans industrialisering.

Politikerna har plockat röster på att utlova infrastrukturprojekt till hemorten, byråkraterna har portionerat ut pengarna och storföretagen har byggt, och sedan donerat pengar till politikernas valkampanj. Och så har det hela fortsatt år efter år. Betongen har sprutats ut över landet och ingen av de inblandade har sett någon anledning att ändra på systemet.

Koizumi lyckades stoppa några av de mest tveksamma projekten. Hans efterträdare har knappast råd att göra något annat.

På departementen smids ränkerna och en snabb genomgång av budgetäskandena för nästa år visar att många hoppas på en återgång till det gamla systemet när Koizumi försvinner. Vissa departement har begärt anslagsökningar med upp till 20 procent jämfört med i fjol.

– De räknar med att det blir andra tider under den nye premiärministern, konstaterar en tjänsteman vid finansdepartementet.

En av Koizumis hjärtefrågor var privatiseringen av japanska Posten, den gigantiska statliga sparbanken där sparpengarna använts som en slags extra budget av politikerna. Utförsäljningen av Japan Post har visserligen klubbats av parlamentet men eftersom den ligger så långt fram i tiden (fullt genomförd 2017) så kan det hända mycket på vägen. Inom LDP finns starka krafter som gärna ser att hela privatiseringsbeslutet rivs upp. De har bidat sin tid i väntan på att Koizumi ska avgå. Ingen av kandidaterna har ifrågasatt privatiseringen, men ingen av dem har heller varit så engagerad som Koizumi.

Om Abe anses vag om inhemska ekonomiska reformer så har han varit desto mer frispråkig i fråga om utrikespolitik. Precis som en av hans medtävlare om premiärministerposten, utrikesminister Taro Aso, förespråkar Abe tuffare tag.

Bägge vill skriva om författningen så att det blir möjligt för Japan att hålla sig med ett ordentligt försvar och delta i kollektiva militära insatser, som exempelvis Bushs krig i Irak. Bägge vill också använda hårda sanktioner för att tvinga Nordkorea att lägga ned sitt kärnvapenprogram.
Aso har under sin tid som utrikesminister nästan satt japanskt rekord i att irritera Kina, till viss del även Sydkorea, genom att försöka släta över de japanska övergreppen under andra världskriget.

Nu ska det sägas att Aso inte varit ensam om att ställa till det för sig. Under Koizumi har Japans relationer med USA blomstrat, men i övrigt har utrikespolitiken inte skördat några lagrar. Den sittande regeringen har turats om med utrikespolitiska grodor eller än värre, anslutit sig till LDP:s lämmeltåg till det kontroversiella Yasukunitemplet i centrala Tokyo. Här hedras de 2,5 miljoner japaner som dött i krig, inklusive 14 dömda krigsförbrytare.

Abe och Aso har offentligt sagt att de tänker fortsätta besöka Yasukuni om de väljs. Endast den tredje kandidaten till att efteträda Koizumi, den blide finansministern Sadakazu Tanigaki, säger sig vilja få ett stopp på ordkriget med Peking och tänker därför undvika templet om han väljs.
Problemet är att Abe och Aso, och en majoritet av det japanska folket, inte verkar tycka att det är ett problem att Japan och Kina inte längre pratar med varandra. Många tycker likt Abe och Aso att det är dags för Japan att sluta be om ursäkt för något som inträffade för sextio år sedan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera