Lena Andersson: Våldet tystar påven

Ibland får jag frågan varför mina romaner har en absurt komisk ­tendens och lätt skruvad ton. Saken är den att om man skriver såsom det är, då blir det absurt. Eller det framstår som absurt eftersom vi fått för oss att ­absurdism är en avvikelse från det normala.

Det är den inte. I själva verket är det vardagligheten som vi är övertygade om att vi ser och befinner oss i som är en synvilla. Ögat korrigerar eller filtrerar bort det absurda, det knäppa och det skruvade så att det ska verka avvikande, på samma sätt som hjärnan automatiskt korrigerar felskrivningar så att de blir normala och begripliga.

Jag menar, det är ju absurt att påven citerar någon som på 1300-talet sagt att islam är en våldsam religion – och för att visa hur fel han har begår anhängare av islam grova våldshandlingar tills påven ber om ursäkt för att han sammankopplat islam och våld. Man behöver bara skriva ner detta som det är för att det ska bli en rolig historia, om det inte vore för att den är förfärlig.

För knappt ett år sen var jag med i ett radiospektakel i P1 om islam. (Det skulle vara en temadag men blev ett spektakel.) Jag nämnde att ett problem är att islam har svårt att hantera kritik. Muslimerna i panelen reste genast ragg och skrek förutom okvädingsord att det hade de inte alls svårt med och vem var jag att komma och kritisera dem.

I och för sig var det ett debattmässigt grepp man inte ska använda för ofta, eftersom det tvingar in den andre i underkastelse. Det blir en psykologisk så kallad doublebind i stil med att fråga »när slutade du slå din fru?«. Om de inte behärskar sig visar de i handling att jag har rätt, annars får jag rätt i alla fall genom att min verklighetsbeskrivning är den de ödmjukt måste förhålla sig till.

Nu råkar jag tycka att det stämmer. Islam har svårt att möta kritik, idkar för lite självkritik och projicerar i stället, samt uppvisar för närvarande en enorm frustrationsbenägenhet och kränkningsberedskap, precis som vissa individer i det lilla livet uppvisar ett sådant psykologiskt mönster; ständigt övertygade om att andra pratar skit om dem, tänker ont om dem, vill dem illa, är ute efter dem och motarbetar dem. Alla psykologiska mekanismer som finns på individnivå kan också urskiljas på gruppnivå.

Dessa ledsna själar har kanske visst fog för sin misstänksamhet. Men de måste också ta ansvar för sin dåliga självkänsla och den paradoxala självcentrering och omnipotens som följer på denna, att allt kretsar kring just mig.

Islam har säkert också fog. Muslimer känner sig bevakade, ifrågasatta och utpekade som underlägsna beträffande jämställdhet, ekonomi, demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom oavlåtligt hotade av USA:s krigsapparat och oljetörst. Men även de måste ta ansvar för sin dåliga självkänsla och den paradoxala självcentrering och omnipotens som följer på denna, att allt kretsar kring just oss.

Överhuvudtaget är det påfrestande med människor och grupper som lider av dålig självkänsla, även om den kommer sig av att någon i barndomen har nött ner självkänslan. Det är svårt att umgås med människor som inte tror att de får begå några fel ty då förintas de, och därför alltid är i försvarsställning. Människor som tror att kritik av vad de gjort är detsamma som kritik av deras existensberättigande.

Att det sen var otaktiskt av påven att yttra det han yttrade är en annan sak. Men nästa gång har han lärt sig. För den som är beredd att ta till våld vinner i det korta loppet. Våld tystar ner. Hot är effektivt. Rädda människor håller käft. Låt oss tala.

Text: Lena Andersson