Mannen med planen

Förut var smeknamnet reserverat för en inre krets. Nu använder alla det.
Segertalet är ett enda stort tack. Ungefär som på Oscarsgalan. Och Fredrik Reinfeldt är just så glad som om han tagit hem statyetten för bästa manliga huvudroll, bästa manus, bästa regi och bästa film.

Efter en stund kommer det där allvarliga budskapet som är så typiskt för valets segerherre. Arbetet med Den Stora Planen måste fortskrida.

– Förnyelsen har inte bara börjat, den ska också fortsätta in i framtiden när vi fortsätter utveckla de nya moderaterna.

Uppmaningen är riktad till partikamraterna i salen. Här finns inte bara vännerna. Här står även kritikerna med glas i handen, de som hoppas att något arv från de gamla moderaterna ska få plats på Reinfeldts agenda.

Vid ett av ståborden lyssnar Lars Tobisson, den tidigare partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen. Han är inte helt nöjd.

– Personligen har jag en annan syn när det gäller arbetsrätten, säger han och tillägger efter en kort paus:
– Men det får man ha i ett stort parti.
Han vill inte fördystra segerkvällen med att utveckla sin kritik.

Planen

Planen gick i lås. Fredrik Reinfeldt lyckades föra moderaterna till den största segern i modern tid. Tillsammans med kollegerna i alliansen vann han över vänsterblocket. Detta trots att Göran Persson regerat ett Sverige i högkonjunktur. Fredrik Reinfeldt blir den yngsta statsministern sedan början av förra seklet och kan bilda borgerlig majoritetsregering.
Det mesta har klaffat.

För tre år sedan svindlade tanken. Få visste vem Fredrik Reinfeldt var. Han erövrade partiledarposten, hans innersta krets fungerade, förändringen av partiet genomfördes och nådde ut, den borgerliga alliansen höll ihop, jobben och regeringsfrågan blev valets viktigaste frågor. Och valet vanns.

Fredrik Reinfeldt ogillar talet om »Planen«, som går ut på att han redan som Muf-ordförande hade strategin klar för sin politiska karriär med målet att bli partiordförande och siktet inställt på att erövra Rosenbad. Reinfeldt förknippar Planen med de anklagelser han genom åren fått höra av sina fiender från Muf-tiden. Alla dessa personstrider han varit inblandad i, alla beskyllningar om att han försökte trixa sig fram till ordförandeposten. Vem vill bli betraktad som en utstuderad streber? Då passar bilden som underdog honom bättre; David mot Goliat, den unge Reinfeldt som vågade säga sanningar till den store ledaren Bildt; hur han kom igen trots att han ställdes ute i kylan under flera år.

– Det var inte givet att det skulle gå så, att jag skulle bli partiledare, säger han i en intervju jag gör i januari 2005.

– Jag har varit i personkonflikter, en erfarenhet som inte alla har. Jag har sett hur man försökt sätta en negativ bild på mig. Jag var på väg ut ur politiken. Det rimmar väldigt illa med att det skulle ha varit Den Stora Planen. Däremot stämmer det med hur jag i dag jobbar som partiordförande. Jag har en målsättning och får strukturera mig eftersom det förväntas av mig att jag ska lägga ut linjer och agera i olika kriser. Det har möjligen gjort mig tydligare och mer drivande i sakfrågor.

Åter till Planen. Vi kan kalla den för Strategin, eller formulera det som att Fredrik Reinfeldt haft förmågan att gripa tag i Det Gyllene Tillfället. Och då behövs en plan.

Hans förberedelser började redan efter politikerveckan i Almedalen valåret 2002. Då gick moderaterna till val med Bo Lundgren som partiordförande.

Almedalen

Det är den 4 juli 2005, dagen efter Reinfeldts tal i Almedalen, knappt en månad tills han fyller 40, drygt ett år till valet den 17 september. Moderatledaren har slunkit in på restaurang Bakfickan för en lunch. Få, om ens någon, har känt igenom honom. En amerikansk basebollkeps djupt nerdragen i pannan, solglasögon, beige shorts och gympaskor. Han vill röra sig ostört i Visby för att insupa atmosfären. Hans tankar går redan till det tal han ska hålla nästa år, valåret 2006. Han tänker inte göra om samma misstag som företrädaren Bo Lundgren gjorde i Almedalen 2002.

– De dåliga vibbarna i förra valet kändes redan här, säger Fredrik Reinfeldt.
Servitören ställer fram dagens rätt, en panerad torskbit med färskpotatis och citronklyfta. Bo Lundgren gjorde det mesta fel: trots att han var i Almedalen vägrade han att hålla partiledartalet på kvällen, han deltog inte ens i torgmötet där partiets talesmän uppträdde. Journalisterna undrade: Var är Bosse? Jo, Bosse badade. En av talesmännen tillade lite skämtsamt att »vi måste ransonera Bosse«. Mediedrevet drog i gång: Tror moderatledaren att han är så populär att han till och med måste vara sparsam med sina framträdanden?

– Det började säkert inte här och handlade om en hel del annat. Men det blev ett lackmuspapper som bekräftade känslan av att det inte skulle gå vägen, säger Fredrik Reinfeldt.
Janne Josefssons valstugereportage i SVT spädde på loser-känslan. Raset från 22,9 procent valet 1998 till 15,2 valet 2002 var ett faktum.

Medan Bo Lundgren kämpade sina sista månader som partiledare reste Fredrik Reinfeldt landet runt och träffade aktiva moderater i kommuner och landsting. När Lundgren meddelade sin avgång i april 2003 letade medierna efter hans efterträdare. Redaktionerna ringde runt till de moderata partidistrikten. Det var Fredrik Reinfeldt man kom att tänka på. De hade träffat honom, han hade lyssnat på deras synpunkter. Han var visserligen inte så känd, men verkade bra. Planerat kan tyckas. I alla fall var han den självklara kandidaten och valdes enhälligt på stämman i november 2003.

Sommaren 2005 är det and­ra gången Reinfeldt är i Almedalen som partiledare. Tredje gången, själva valåret, måste allt klaffa. Det är då »bildsättningen« ska etableras, den är viktig för starten av valrörelsen 2006. Med det menar han att det gäller att framstå som segrare, som en trovärdig statsministerkandidat med ett genomförbart politiskt program. Han vill i förväg känna på miljön, träna på tal och upplägg.

Göran Persson är inte på plats sommaren 2005. Det tycker Fredrik Reinfeldt är oklokt.
– Almedalen ett valår är läget där man går från strategi ner till det korta perspektivet. Plötsligt är du i valrörelselogik. Det är vid det här tillfället som journalisterna talar med varandra och andra opinionsledare. De jämför. Här får man känslan om det är ett parti på väg upp eller på väg ner.

Mobilen ringer. Han lyssnar och vänder sig till mig:
– Räcker tio minuter till? En fotograf ska ta bilder till en intervju jag tidigare gett.
Han berättar vidare hur han planerar sina tal och de tio minuterna blir nästan 20. Han jobbar med en mind-map på en white-board-tavla, skriver ner »bilder jag vill sätta«, letar efter retoriska poänger, testar strukturen, bestämmer delar som kan plockas bort utan att talet förlorar i kraft om »något tillstöter« och tidsplanen ändras.

– Jag har några roligheter förberedda som jag känner fungerar.

Ett år senare, valåret 2006, har han tränat klart. Almedalen har nu växt över alla bräddar: 500 ackrediterade journalister, 400 arrangemang. Publiken är rekordstor, talet välrepeterat. Alla tunga reportrar finns på plats i kvällssolen och är nyfikna på uppstickaren.

Nu gäller det. Den taggade Fredrik Reinfeldt småtrampar i sina tjocka svarta snörskor på en och samma gräsfläck intill scenen. Han inväntar Wille Crafoords sista toner från kampanjlåten »Man har väl rätt att ändra sig«. Jublet från muffarna i sina alliansorange t-shirts ger moderatledarens entré på scenen rockkonsertkänsla. I högt tempo och utan manus varvar han sina roligheter med huvudbudskapen: jobb i stället för bidrag, det ska vara lönsamt att arbeta, bättre skola och färre brott. Han har gjort ett besök på en arbetsförmedling i Landskrona får vi veta och säger lite skämtsamt:

– Jag söker ett nytt jobb som bekant.
Han spelar upp små minisketcher, till exempel hur omöjligt det är för föräldrar att få ur sin tonåring hur det går i skolan, och får de igenkännande skratt och applåder som han hoppas på.
Efteråt är han nöjd. Jämförelsen med huvudmotståndaren Göran Perssons tal ett par kvällar tidigare utfaller till Reinfeldts fördel, har flera sagt till honom.

Slakten

Det startade på DN Debatt den 4 mars 2004. Rubriken var »Vi lägger om vår politik«. Kritiken mot Bo Lundgrens »orättvisa skattesänkningar« var bedövande. Det är låginkomsttagare som ska få lägre inkomstskatt, inte de rika i första hand. Tydligare kan det inte presenteras. Ändå dröjde det framåt lunchtid innan övriga medier vaknade, berättar presschefen Ulrica Schenström.
– Det blev rena cirkusen.

Det är nu Fredrik Reinfeldt börjar låta som en socialdemokrat, han lägger beslag på huvudmotståndarens käpphästar: Han tror på välfärdssamhället, säger han. De offentliga resurserna måste i första hand gå till sjukvård, skola och omsorg – verksamheter måste gå före bidrag.

– Vi hyllar ett arbetar­ideal som man kan säga har varit en del av den svenska arbetarrörelsen, men som också tydligt funnits med i hela den moderata utvecklingen. Det finns en närhet där. Jag har en luthersk syn på arbete, gillar att göra rätt för mig, förklarar Reinfeldt då hans kursomläggning ifrågasätts.

Hela 2004 är bråda tider för presschefen Ulrica Schenström. Omläggningen av den moderata politiken som så småningom landar i lanseringen av »det nya arbetarpartiet« respektive »de nya moderaterna« har högt nyhetsvärde. Moderaterna slaktar heliga kor. Och de levereras till medierna pö om pö. Fredrik Reinfeldt är snart den person som syns och citeras mest i press och etermedierna. De politiska kommentatorerna börjar ifrågasätta strategin: Två år kvar till valet, hur ska moderaterna hålla intresset uppe?

Men moderatledaren håller sig till Planen. Det tar tid att »bildsätta« giren in mot mitten. Journalisterna kanske tröttnar och kräver mer, men det är många fler än så som ska förstå att det händer något med moderaterna. De egna medlemmarna, de aktiva partikamraterna i kommun och landsting, moderatväljarna och alla övriga väljare som tidigare inte har kunnat tänka sig att rösta på de gamla moderaterna men kanske på de nya. En sådan process tar tid, menar Fredrik Reinfeldt. Och när väl valrörelsen är i gång så kommer medierna självklart att finnas där ändå.

Alliansen

Om ett maktövertagande ska lyckas gäller det att döda socialdemokraternas eviga tjat om en splittrad borgerlighet. Fredrik Reinfeldt ville i stället att slutspurten i valrörelsen skulle handla om vänsterblockets splittring.

Men det var inte givet att det skulle bli en allians. Stärkt av valframgången 2002 var Lars Leijonborg hösten 2003 inne på att slå ihop ett par eller flera partier i det borgerliga blocket. Fyra partier är för många, tyckte han, och leder till borgerlig kannibalism i stället för enighet i kampen för seger över socialdemokraterna.

Men Fredrik, Maud och Göran var eniga. Det var bara för Lars Leijonborg att ställa upp och hänga med till Maud Olofssons gård i Högfors och ett dopp i badtunnan, det mest kända bad som aldrig blev av. Alliansdopet förrättades i stället i Västerbottensskogen och de fyra partiledarna planterade var sin tallplanta under centerledarens överinseende och instruktioner.

Veckorna före valet var Reinfeldt nära att kunna bocka av punkten om en enig och regeringsduglig allians. Det gällde bara att sy ihop det sista i valmanifestet. Reinfeldt själv var nära att orsaka en mediedebatt om en splittrad borgerlighet. Han hade, som han säger, fört ett resonemang i radioutfrågningen om att sänka ränteavdragen som ett av flera alternativ att finansiera slopandet av fastighetsskatten med. Det var en tanke som de övriga i alliansen inte var hågade av, det skulle skrämma iväg många väljare.

Krisen avvärjdes och den 23 augusti enades alliansen om valmanifestet och fastighetsskattens avskaffande.

Seminarieövningar

Det är den nionde december 2004. Skandiasalen i moderaternas riksdagskansli är fullsatt. Runt borden som står i fyrkant sitter bland andra socialdemokraternas favoritföretagare Carl Bennet, LO:s tidigare chefekonom PO Edin som numera är ordförande i Ams, nuvarande chefekonom på LO Dan Andersson, Anna Ekström, före detta socialdemokratisk statssekreterare, numera Saco-ordförande, och TCO:s samhällschef Roger Mörtvik med ett förflutet som politiskt sakkunnig åt s-regeringen. Journalisterna är ovanligt många. Seminarieövningar brukar inte locka, men så många s-märkta höjdare i moderaternas högborg drar.

De knastertorra föredragningarna avlöser varandra. Moderatledaren inleder. Formuleringarna från intervjun i LO-tidningen fyra månader tidigare känns igen. Där deklarerade Reinfeldt frankt att »den svenska arbetsmarknaden fungerar«, att de nya moderaterna inte ser något behov av att se över arbetsrätten. Borta är kraven, senast framförda i valrörelsen 2002, om uppmjukat anställningsskydd, minskade möjligheter för facket att använda stridsåtgärder och rätt för arbetsgivarna att sluta individuella avtal.

Han har rest ute i landet och träffat företagare och noterat att de stora företagen har kunnat dra ner »en hel del« och att det tydligen är förenligt med svensk arbetsrätt.

Seminariet är en av flera aktiviteter i strategin: oroa inte arbetstagarorganisationerna LO, TCO och Saco. Om det blir en borgerlig regering ska Fredrik Reinfeldt som statsminister klara att leverera vad han lovar i valrörelsen. Då får konflikter mellan arbetsmarknadens parter inte sabotera planen. Framför allt LO måste lugnas. Den här dagen ser det ut att lyckas.

Flera uppskattande ord sägs om moderaternas rapport »En arbetsmarknad för alla«. Den är 48 sidor och proppfull av diagram, tabeller och fotnoter. Det får visserligen Dan Andersson att utbrista att detta är rena rama fotnotspolitiken och efterlysa lite mer känsla. Men han säger också att dagens övning är ett fräscht initiativ.

Roger Mörtvik tycker att det är glädjande med omsvängningen och uppskattar att moderaterna »kastar fram tankar« och lyssnar på synpunkter innan de slår fast en uppfattning. Och Anna Ekström är imponerad av att moderaterna vågar bjuda in personer som brukar vara kritiska mot partiets politik.

– Moderaterna har blivit ett parti som genuint söker svar på frågor.
Efter seminariet förklarar Fredrik Reinfeldt:
– Vi har gjort upp med en gammal kultursyn om att bara föra fram vårt eget synsätt på olika frågor. Nu vill vi lyssna och föra en diskussion.

Slutspurten

Det är fyra veckor till valet. Fredrik Reinfeldt ser cockerspanielledsen ut. Allvarlig, tillbakadragen. Han sitter bak i bussen och mediepådraget är inte så stort som det brukar vara. Riksmediernas journalister är i kvar i huvudstaden och jagar nyheter om förhandlingarna om den borgerliga alliansens valmanifest. Däremot är några utländska journalister med på turen till Örebro, bland annat en från Financial Times och en från norska Dagens Naeringsliv.

Ulrica Schenström, som brukar ha förmågan att skänka liv och rörelse i Reinfeldts närhet, är inte med. Den lågmälde pressekreteraren Oscar Hållén servar oss i bussen. Opinionsmätningarna visar flera procents övervikt för den borgerliga alliansen en månad före valdagen. Ändå är stämning tryckt. De utländska reportrarna förstår inte. Varför en så ledsen statsministerkandidat?

Nu är inte Fredrik Reinfeldt en man som visar känslor i första taget. Han håller igen, han har tagit på sig den samlande rollen i alliansen. När ett problem är löst ser han genast nästa framför sig. Så har det varit ända sedan bildandet av alliansen.

På återresan till Stockholm är Dagens Naeringslivs reporter Björn Westlie bekymrad. Han får inte grepp om Reinfeldt. I intervjun gavs intelligenta svar. Men varför är han så stel, varför så bekymrad då läget ser så ljust ut, undrar kollegan. När vi närmar oss Stockholm säger han:
– Han är en introvert person. Det ska jag skriva! Jag ska ställa frågan om man kan vinna val i Sverige på en sådan personlighet.

Det kan man uppenbarligen. Det gick vägen 2006. Men Fredrik Reinfeldts plan är att även vinna valet 2010. Och dit är vägen lång med många snubbeltrådar. Ett par uppenbarar sig redan dagarna efter valet. Nu kommer reaktionerna på spion­skandalerna i folkpartiets interna eftervalsdiskussioner. De första kraven har rests på partiledaren Lars Leijonborgs avgång. Det kan få konsekvenser för det kommande regeringsarbetet.

Och från fackligt håll hörs vapenskrammel. Alliansens förslag i valrörelsen om att sänka ersättningen från a-kassan är impopulärt. Det kan bli svåra förhandlingar som också riskerar att resultera i kortare avtalsperioder mellan fack och arbetsgivare. En ganska säker gissning är att Reinfeldt som nybliven statsminister kommer att bjuda in LO och de övriga fackliga företrädarna till samtal. Och det relativt omgående.

Fredrik Reinfeldt får anledning att under de närmaste fyra åren uppdatera sin plan. Han har gett sig själv ett stort manöverutrymme. Han har nämligen inget krav från moderatstämman 2005 att följa någon verksamhetsplan. Han lade inte heller fram ett moderat valmanifest utan det fick räcka med det gemensamma för alliansen.

På segerfesten i Nalen har Fredrik Reinfeldts ambitionen klar, de nya moderaterna ska vara ett parti inte bara för de besuttna:

– Jag vill regera Sverige som representant för hela folket.
Det underlättas nog om leendet får glittra något oftare i de sorgsna ögonen.

Text: Martin Gelin

Toppbild: Scanpix/Gerardo Mora